Kurhus Interims Curhuset (Provisoriskt sjukhus) 1813-1819
Lokaler i Västerås
slott Beslut
och tillkomst
Redan tidigt hade Kgl Sundhetskollegium förordat om inrättande
av provisoriska eller ambulatoriska sjukhus på grund av den
oerhörda mängden av veneriskt sjuka på ett flertal
platser runtom i landet. I syfte att försöka förhindra
en ännu större spridning av de veneriska sjukdomarna uppdrogs
åt landshövdingen i Västerås i en skrivelse
från Kungl. Maj:t 1812 att vidtaga särskilda provisoriska
åtgärder. Med anledning härav anhöll landshövdingen
hos Serafimer-Ordens-Gillet om en utvidgning av lasarettet med ytterligare
tio platser. Framställningen bifölls med villkor att alla
kostnader som var förenade med utvidgningen gottgjordes lasarettet.
Tack vare detta medgivande inreddes ytterligare rum för veneriskt
sjuka på lasarettet och ett s k interims kurhus öppnades
på slottet. I Västerås tillskapades ett sådant
provisoriskt sjukhus år 1813.
Byggnaden
Kurhuset var en provisorisk vårdanstalt där vård
bedrevs under sju år och sågs som ett komplement till
lasarettet och var inhyst i fyra rum på slottet och benämndes
”Interims Curhuset å Västerås Slott”.
Vårdinnehåll
Veneriska sjukdomar, syfilis, gonorré och mjuk schanker,
spred sig med stor hastighet över hela landet på 1700-talet
och första hälften av 1800-talet och var den tidens mest
spridda folksjukdom. Täta militärtransporter, ”ritade
en väg av farsoter genom landet” och bidrog också till
att sprida smittan. Enligt bevarade journaler från de första
sjukhusen i Västerås framgår att bland de veneriskt
sjuka patienterna fanns ett stort antal soldater och soldathustrur
och barn till dessa.
Under 1700-talet led nästan varannan patient
av veneriska sjukdomar och efter 1809 års krig (Svensk – Ryska
kriget) var det en kraftig ökning av dessa sjukdomar. Smittspridningen
var stor beroende på den tidens mycket dåliga hygieniska
förhållanden. Man åt och drack ur samma kärl,
flera sov i samma säng osv.
Av journalböckerna från den här
tiden framkommer också att det vårdades många
barn med syfilitiska sår på olika delar av kroppen.
Med dr och Chirurgie magister Carl Bruzelius
som tjänstgjorde som lasarettsläkare på Västerås
lasarett fungerade också som läkare för kurhuset.
Han behandlade patienterna med kvicksilverpreparat för intagning
och ingnidning samt varma bad två gånger i veckan..
Han prövade även en dietkur, som hade uppfunnits av dr
C G Osbeck, den s k Osbeckska kuren, en diet- och svältkur
som bestod av dekokter av guajak, sassaparill och kinarot, som patienten
fick dricka i stora mängder. Till Osbeckska kuren räknades
också piller av Chereophylli sylvestris. Kuren prövades
bara på ett fåtal kurhuspatienter årligen, troligen
på grund av ekonomiska skäl. Det var en för den
tiden dyrbar behandling. Trots att Bruzelius till en början
upplevde lyckade behandlingsresultat avtog hans förtroende
för den Osbeckska kuren då allt fler patienter återkom
med recidiverande veneriska åkommor.
En del persedlar fick man ”ärva” från
det nyss nedlagda militärsjukhuset. Förutom gängse
inventarier såsom stopbägare, trätallrikar och träskedar,
skålar och krukor av lergods hade man ett förråd
av inte mindre än 24 spottlådor av trä. Behandlingen
med kvicksilver medförde en oerhört rik salivutsöndring,
som var seg och trådig, och kunde röra sig om upp till
fem liter/dygn, därav det stora behovet av spottlådor.
Vårdplatser
I de fyra rum som inrättats på slottet vårdades
under åren 1813-1819 inte mindre än 383 personer. År
1814 noterades den högsta intagningssiffran, nämligen
81 patienter. En del av patienterna var kvinnor med dibarn. Kurhuset
var belagt endast några månader i taget och var vissa
tider stängt. Ruth Högman-Rosenius skriver: ”För
det mesta synes det ha varit stängt när landsbygdsbefolkningen
behövde arbeta med skörden.”
Efter sju års verksamhet på slottet,
närmare bestämt den 1 augusti 1820, upphörde ”Interims
Curhuset” och de patienter som fortfarande var kvar fick flyttas
över till ett par rum på lasarettet på Hospitalstomten.
Vårdkostnader
Ekonomin var då liksom idag mycket ansträngd. De veneriskt
sjuka patienterna tillhörde till största delen den klass
som hade allting fritt (dvs mindre bemedlade), vilket belastade
ekonomin ytterligare. Kgl. Maj:t ålade då respektive
församlingar att bekosta underhållet för sina veneriskt
sjuka patienter och påbjöd att avgiften för deras
vård skulle sammanskjutas av socknarna i länet. Socknar
som ställde upp på ett sådant sammanskott (insamling)
skulle befrias från vårdavgifter av sina veneriskt sjuka
medan de som nekade fick betala. I Västmanlands län beslutade
man om ett s k ”frivilligt sammanskott”, som började tillämpas
från och med år 1816. Medicin och läkarvård
betalades emellertid ur Medicinalfonden som sköttes av lasarettsdirektionen.
Systemet kom dock ej att fungera tillfredsställande, varför
Riksdagen år 1818 fastställde en kurhusavgift om 3 shilling
banco, (ca 170 kr år 2002) för varje mantalsskriven person
och år.
Kurhusavgiften gav lasaretten ett uppsving och
1819 upphörde alla bidrag från Medicinalfonden. Till
en början hade riksdagen stadgat att ett överskott av
kurhusavgiften i ett län fick användas till att täcka
underskott i ett annat län. Detta väckte emellertid olust
varför riksdagen 1823 beslöt att varje län fick bestämma
avgiftens storlek, men med minimum 1 skilling banco och maximum
5 skilling banco per mantalsskriven person och år. I varje
län skulle särskilt utsedda ombudsmän sammanträda
till en s k prövningskommitté och med ledning av föregående
års räkenskaper beräkna det kommande årets
behov och besluta om kurhusavgiftens storlek.
Kurhusavgiften avskaffades 1873. Statsmakterna
beslöt att lägga om hela skatten och ta bort det mindre
tilltalande tvånget att erlägga en personlig kurhusavgift.
Man införde istället den s k allmänna sjukvårdsavgiften
som utgick med högst 50 öre för män (= 21 kr
år 2002) och 25 öre för kvinnor. Det var upp till
varje landsting att besluta om en lägre avgift dock under förutsättning
att avgiften för män alltid var dubbelt så hög
som för kvinnor.
Personal
Carl Bruzelius fungerade som läkare vid detta provisoriska
sjukhus och en rådman vid namn C.G. Hülphers. som ekonom.
Båda hade tidigare tjänstgjort vid det nu nedlagda militärsjukhuset.
Dessutom fanns två ”sjukvagterskor” och en vaktkarl. Dessa
tre fick dela på en sammanlagd lön av 87 (ca 3600 kr
år 2002) riksdaler för 83-95 dagars arbete. Efter att
dr Bruzelius intygat att ”såväl sjukvagterskorna som
vaktkarlen gjort sin plikt” kunde de kvittera ut lönen med
sina bomärken och med ”hand på pennan”
"Text: Kerstin Rännar".
Tillbaka
till början av sidan >>
|
