Ingalill Aase, Fd chef för centrallasarettets växel

Ämne: Ingalill Aase
Intervjuad: Ingalill Aase, fd chef för landstingets telefonväxel
Intervjudatum: 18 oktober 2005
Intervjuare: Kerstin Rännar

Ingalill är född och uppvuxen i en liten by Björsäter i Östergötland, där hon redan som 16-åring fick fast anställning vid Telegrafverket. Hennes far tyckte det var ett bra val då hon därmed hade sin framtid tryggad. Nästa steg blev den större växeln i Åtvidaberg, där Ingalill stannade tills hon var 25 år. Giftermålet förde henne till Västerås. Efter att ha varit hemmafru och skött barn en tid längtade Ingalill ut till arbetslivet igen och sökte jobb på centrallasarettet. Tanken var att sadla om till vårdyrke. Hon rekommenderades dock att söka tjänst som telefonist. Ambulansverksamheten skulle överföras från taxirörelsen till sjukvården och det skulle bli mycket telearbete. Ingalill hade meriter som telefonist och fick börja som extra och fick ganska snart fast anställning.

Året var 1966. De var 7-8 anställda vid växeln, som var placerad i bottenvåningen på Gamla lasarettet (1928 års lasarett). Ingalill berättar om den otroliga utveckling som skett inom teleområdet. Från snörväxel utan fingerskiva till mekanisk växel då man kunde ringa internt och även externt och därifrån till den elektroniska växeln, dataväxeln.

1968 när nya lasarettet byggdes fick man en helt ny växel, fortfarande mekanisk, dock icke snörväxel, men med många reläer och spärrade telefoner. Nyheten var ett hänvisningsbord, vilket innebar att telefonisten vid hänvisningsbordet frågade vem som hade sökts och kunde då ge besked. Till växelns uppgifter hörde också att ta hand om ambulansens telefoner nattetid. Den verksamheten var ny och ingen hade talat om hur patienter som ringde efter ambulans skulle bemötas. Inga hjälpmedel fanns. Telefonisterna fick ta kartor till hjälp för att leta reda på adressen dit ambulansen skulle åka.

1983 inköptes en ny växel, som placerades i det s k H-huset. Tekniken och elektroniken utvecklades. Det satsades mycket på utbildning för personalen. Det var den första dataväxeln med kortsystem. Den skulle programmeras och de som ringde skulle klara av sin telefon själva, och telefonpassningen skulle inte längre skötas av telefonist. Knapptelefonen med *# (stjärna och fyrkant) hade kommit.

1984 blev Ingalill chef för växeln och har under sin tid som chef arbetat fram direktval, personsökning och patienttelefoni, upplevt utvecklingen av kommunikationsradio och mobiltelefoner. Ingalill har trivts med sitt arbete, alltid känt en glädje att gå till jobbet. När hon blev chef 1984 hade hon gått den långa vägen, börjat som timanställd och lärt sig systemen efterhand och fick sedan förtroendet att bli chef. År 2003 gick Ingalill i pension, ett år i förväg. Det skulle bli omorganisation och Ingalill ansåg att om man skall vara med om det och vara ledare måste man sätta sig in i allt det nya, gå före, ha entusiasm och få med medarbetarna. Ingalill tyckte att hon gjorde ett bra val. Hon har alltid drömt om att få arbeta ideellt men det kräver tid och det har hon nu. Hon har också sina små barnbarn. Ibland tänker hon: ”Får jag ha det så här bra?

Tillbaka till intervjuer >>