|
Carin Fremer, arbetsterapeut
Intervjudatum: 2004-04-02
Intervjuare. Kerstin Rännar
Carin är född i Stockholm. Flyttade
vid tio års ålder tillsammans med sina föräldrar
till Kumla men återvände till Stockholm vid 17
års ålder. Carin visste redan tidigt att hon ville
bli arbetsterapeut. Den utbildning som fanns i Sverige då
var inte godkänd av WHO. Carin tipsades av en kamrat
som också var arbetsterapeut att söka en utländsk
arbetsterapeut-utbildning och gick en treårig arbetsterapeututbildning
i England. Återvände efter utbildningen till Sverige
och fick sitt första arbete som arbetsterapeut på
Treklöverhemmet i Ljungskile, ett rehabiliteringshem
för ungdomar, där hon stannade ett och ett halvt
år.
1965 flyttade Carin till Västerås
och fick tjänst på medicinska rehabiliteringskliniken,
där hon tjänstgjorde i åtta år. Patienternas
rehabiliteringsperioder kunde omfatta allt från tre
veckor till 7-8 månader.. Om inte rehabilitetsverksamheten
kommit igång hade säkerligen många av de
svårast skadade patienterna hamnat på institution.
Bl a tack vare statsbidrag som utgick från mitten av
1960-talet för bostadsanpassning kunde många patienter
skrivas ut till hemmet. .
Under Carins tid på rehabiliteringskliniken
hade långvårdskliniken öppnat och hon flyttade
då dit. Där vårdades många äldre
patienter, flera av dem var svårt sjuka och en del i
livets slutskede. På dagvården där fanns
även med långvarigt rehabiliteringsbehov.
Några år senare sökte
Carin arbete på Hjälpmedelscentralen som bitr hjälpmedelskonsulent.
En viss procent av arbetstiden arbetade hon med utprovning
av hjälpmedel och bostadsanpassningar. Verksamheten täckte
hela länet. Resten av tiden ägnades åt kontroll
av alla inkommande ordinationer. Hon berättar att det
var arbetsterapeuternas uppgift att bedöma och prova
ut hjälpmedel och ansvara för inträningen.
För de mer avancerade hjälpmedlen, rullstolar framförallt,
krävdes läkares underskrift. Hela processen har
ett teamarbete mellan läkare, arbetsterapeut och ofta
även sjukgymnast.
1984 byggdes Gryta sjukhem och Carin sökte
dit som arbetsterapeut. Tjänsten passade henne bra, eftersom
det var nära hem och hennes son då var liten. På
Gryta sjukhem var det trivsamt och ett lugnare tempo. När
Gryta sjukhem gick över till kommunen i samband med Ädelreformen
på 1990-talet blev de som jobbade på sjukhemmet
erbjudna tjänst i kommunen. Carin sökte dit men
stannade bara i tre månader och sökte sig sedan
tillbaka till landstinget till Hemdals vårdcentral som
arbetsterapeut. Där stannade hon till sin pension år
2004.
På Hemdal innebar tjänsten
rehabilitering och särskilt handrehabilitering. Ca 60%
utgjorde arbete med äldre, hjälpmedel och bostadsanpassning
och resten med nyskadade. Carin berättar om ett projektarbete
distriktsarbetsterapeuterna startade upp rörande tumbasarthros
som utfördes på vårdcentralerna runt om i
Västerås. Patienter med den här diagnosen
fick gå igenom ett program som sedan utvärderades.
Arbetsterapeuternas insats omfattade ergonomi, bandageutprovning
och stödskena och en del underlättande hjälpmedel.
Uppföljningen gav mycket bra resultat.
Carin avslutar med att berätta att
det var först när arbetsterapeuter började
etablera sig privat som Socialstyrelsen tvingades fastställa
vilken kompetens som krävdes för att få utöva
yrket. Först då fick arbetsterapeuterna legitimation,
året var 1999. Carin tycker det känns tillfredsställande
att hon hann uppleva det medan hon var yrkesverksam.
Carin har nyligen gått i pension
och tycker det känns ljuvligt. Nu kan hon ägna sig
åt det hon brinner för: att måla akvarell.
Tillbaka
till intervjuer >> |
