Kerstin föddes 1917 och växte upp på en gård utanför Arboga. Hon visste tidigt att hon ville bli sjuksköterska. När Kerstin var 20 år dog modern och Kerstin fick ta hand om hushållet på gården, vilket gjorde att hon inte kunde påbörja sin sjuksköterskeutbildning förrän vid 25 års ålder. Efter den kostnadsfria tre och ett halvt år långa utbildningen var det sjuksköterskans skyldighet att tjänstgöra ett år som assistentsköterska på lasarettet. Det gjorde Kerstin innan hon sökte en tjänst på pansarregementet i Enköping. Stannade dock bara ett år och utbildade sig sedan till distriktssköterska.

Som nyutexaminerad distriktssköterska kom Kerstin till Karmansbo i Skinnskattebergs provinsialläkardistrikt, där hon stannade i sex år. Tyckte dock att det blev lite ensamt ute på landsbygden med kollegor på 2-3 mils avstånd och sökte därför en tjänst som förskolekonsulent på blindinstitutet i Solna. Tjänsten var en s k resetjänst och för Kerstins del innebar det resor i hela Norrland. I arbetet ingick att på olika sätt undersöka synskadade barns synförmåga, och även utvecklingsmässigt bedöma vilka möjligheter som fanns för dem.

År 1968 flyttade Kerstin till Västerås och anställdes på hjälpmedelscentralen som hjälpmedelsassistent. Kerstin berättar att man till en början höll till i en gammal läkarvilla som hörde till Skogsfjällssanatoriet. Man hade ett litet lager med enkla saker såsom kranöppnare, strumppåtagare, några toalettstolar och några käppar. Den socialmedicinska utbildning som Kerstin hade var extra värdefull, då man insåg att de handikappade var i stort behov av hjälp av sina anhöriga. Hjälpmedlen hade en stor funktion att fylla. Med tiden följde trångboddhet och man flyttade från läkarvillan till en barack och 1974 till källarvåningen i gamla lasarettet (1928 års lasarett) samtidigt som Kerstin slutade tjänsten på hjälpmedelscentralen.

På den tiden fanns inga landstingsbidrag. Staten stod för kostnaderna och man följde Medicinalstyrelsens författningssamling. Ordinationsrätten hade läkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och distriktssköterskor.

Verksamheten utvecklades och sortimentet utökades. Mest förekommande var hjälpmedel för ADL (allmän daglig livsföring). Så småningom ingick diskmaskiner, tvättmaskiner och andra olika hushållsmaskiner i de fria hjälpmedlen. Det fanns träningskök där de handikappade fick lära sig använda hjälpmedlen. Man gjorde också hembesök för att se om bostaden kunde anpassas efter den handikappades behov. Rullstolarna började komma alltmer. Därefter kom de elektriska rullstolarna, som fungerade som en vanlig rullstol men med påhängsmotor. Samtidigt kom också permobilen, vilket upplevdes som en revolution. Den nu så populära rollatorn gjorde också sin entré.

Kerstin trivdes mycket bra på hjälpmedelscentralen och tyckte det var ett intressant arbete. Hon saknade dock kontakt med patienter, varför hon de sista sex åren innan pensioneringen arbetade som distriktssköterska.

Tillbaka till intervjuer >>