Föreläsning av Ann-Marie
Hecht den 27 nov 2001 Stadsbibliotekets cafeteria
|
|
Ann-Marie Hecht,
född 1917. Genomgick utbildning vid Socialinstitutet,
diplomerad 1941. Ann-Marie kom till Västerås 1944
som lasarettets första kurator. Hon har med undantag
för åren 1958-1964 tjänstgjort som kurator
vid centrallasarettet, från 1964 vid psykiatriska kliniken.
Under sitt yrkesverksamma liv byggde Ann-Marie på sina
kunskaper: Stipendium 1947 för att studera kuratorsverksamhet
på engelska sjukhus, 1949 kallad av IRO (International
Refugee Organization) till brittiska sektorn i Tyskland för
arbete vid rehabiliteringsläger för f d tvångsarbetare
från Östeuropa, 1953 stipendium från Sverige-Amerikastiftelsen
för studier av rehabilitering av krigsinvalider från
Koreakriget. Erhöll då en kallelse från FN
att starta kuratorsverksamhet i Aten.
Ann-Marie har också varit politiskt aktiv, blev invald
i Skol- och förskolestyrelsen, senare i Västmanlands
läns landsting inom sjukvårdsstyrelsen. Dessutom
varit nämndeman vid Västerås tingsrätt
och efter pensioneringen ledamot av utskrivningsnämnden
för psykiskt sjuka.
|
Vad Du än gör när
Du blir vuxen, bli aldrig sjukhuskurator. Det var ett gott råd,
som jag fick när jag var 17 år gammal och just hade
slutat skolan. Hon heter Jane Norén, den goda rådgiverskan,
och hon sade till mig: "Vad Du än gör, när
Du väljer yrke, bli aldrig sjukhuskurator. Det är bara
att springa till pantbanken och lösa ut ägodelar".
Hon var ensam kurator på Stockholms stads samtliga kroppssjukhus
och tyckte det var ett bottenjobb. Trots det sökte jag jobbet
1944 när Västmanland, tillsammans med Uppsala och Älvsborgs
län, vilka var de första landsting som begärde
sjukhuskuratorer vid sina centrallasarett, sökte en kurator.
Jag hade vikarierat och praktiserat
både vid Nynäs och Tranås kurortsanstalter och
det kanske gjorde att jag fick jobbet. Dr Alf Bjure, som då
var chefsöverläkare på Centrallasarettet, var
även ansvarig för den stora reumatiska kliniken, som
skulle ta hand om patienter även från Uppsala samt
Kopparbergs och Gävleborgs län. Det var i den byggnad,
där nuvarande hudkliniken finns, och den hade då plats
för 60 patienter. Jag skulle även vara ansvarig för
sanatoriets och sjukhemmets patienter.
Jag började naturligtvis
med en artig visit hos samtliga överläkare och deras
fruar, som man också skulle besöka på den tiden,
varför vet jag inte. Vi kom överens om, dr Bjure och
jag, att jag skulle dela upp jobbet med en dag på sanatoriet,
en halv dag på sjukhemmet och resten på lasarettet.
Vi kom också överens om, att vi skulle sammanträffa
en gång per vecka för att diskutera hur kuratorsarbetet
skulle utvecklas. Det är klart att dr Bjure var mest intresserad
av sina reumatiska patienter, och jag började med att gå
runt till samtliga överläkare för att presentera
mig och fråga om jag fick gå med på deras ronder.
På den tiden fanns det inte så många avdelningar.
Det var kirurg-, medicin-, patolog- och barnavdelning, den senaste
hade startat strax innan jag kom. BB var inhyst på kirurgen
och ögon hade fyra platser där.
Lasarettet på den tiden
var en helhet. Det var visserligen mycket stränga gränser
mellan de olika yrkena, men man kände varandra. Man hade
en gemensam matsal för sjuksköterskor och övrig
personal och en för läkare, som var mycket strängt
avgränsad. Titelbortläggning var heller inte aktuell
med sjuksköterskorna, du-reformen kom först med Bror
Rexed, när han började på Medicinalstyrelsen på
1960-talet.
Jag ville inte enbart vara en
telefonröst, varför jag passade på att gå
runt i stan och presentera mig på de olika institutioner,
som fanns då. Socialvården, som det dock inte hette
på den tiden, höll till i det hus, som numera är
det gamla caféet på Vallby och då låg
vid Fiskartorget, där stadshuset numera ligger. Den innehöll
två assistenter samt två diakoner, som tog hand om
fattigvården och två om barnavården och en stackars
kurator om nykterheten.
På den tiden var länet
uppdelat i småkommuner och förtroendevalda bönder
och verkmästare stod för ansvaret för socialvården
och ekonomin i kommunerna. Tjänstemän förekom inte
på den tiden.
Jag gick även runt och tittade
på Karlslund och hälsade på stadsläkare
Andrén, som då var ansvarig för epidemisjukhuset,
vilket då tillhörde kommunen och inte landstinget.
Jag besökte vidare landstingsdirektören,
hans kontor bestod av sex personer. Om man jämför med
dagens stora byggnad, kan man förvåna sig. Sjukhuskontoret
sköttes av syssloman von Zweigbergh och han hade en personalstyrka
om åtta personer. Kontoret låg mitt i centrum. På
mottagningen vimlade det av bårar och sjuka patienter. Kanslipersonalen
visste verkligen vad en sjuk människa var för någonting,
vilket den inte alltid gör i våra dagar, enligt min
uppfattning.
Det var en helt annan administration.
Sjukkassan var inte obligatorisk, vilket var både plus och
minus. Hela länet bestod på den tiden av bruk, där
det var obligatorisk anslutning till ortens sjukkassa. Å
andra sidan krävdes det friskintyg för att få
komma med i respektive sjukkassa, vilket gjorde det svårt
att skaffa ett hyggligt arbete åt utskrivna reumatiker och
lungsjuka.
Jag gick upp till företagsläkarna
på ASEA och där var det välordnat. Där fanns
flera företagsläkare, egen distriktssköterska,
eget barnhem, eget konvalescenthem i Kärrgruvan. Till Kärrgruvan
hörde även ett barnhem, där en mamma, som var sjuk,
fick ha barnet med sig. Det var en fin trygghet. Offentliga dagis
fanns inte på den tiden, men ASEA hade ett eget dagis på
Österlånggatan för yrkesarbetande kvinnor. Det
var egentligen bara för de ensamma mammorna, som jobbade.
Jag minns mycket väl, när jag frågade en ASEA-anställd
om hans hustru yrkesarbetade. Det var rena kränkningen. "Skulle
inte jag ha råd att försörja min familj själv"
var svaret jag fick. Därefter vågade jag aldrig ställa
någon sådan fråga. Allt nattarbete var förbjudet
för kvinnor.
Jag hade ingen aning om vad jag
skulle göra, när jag började arbetet. Jag hade
visserligen arbetat ett år på Långholmen som
kurator, men det var inte riktigt samma klientel här som
på Långholmens fängelse. Där blev arbetet
mycket inskränkt.
I och med att jag gick med på
ronderna, började jag få olika uppdrag och uppgifter
både från läkare, anhöriga och patienter.
De stora problemen visade sig snart vara eftervården. Det
fanns tyvärr inte då och inte heller nu några
konvalescenthem. Å andra sidan var sjukhusvården inte
jämförbar med våra dagars. En benfraktur fick
ofta ligga tio dagar före utskrivning. Det fanns inga hissar
i bostäderna och fick inte heller förekomma. Det var
byggnadsförbud t o m 1952. En starrpatient fick ligga tio
dagar i mörkrum innan vederbörande kunde skrivas hem,
för att inte tala om alla dessa lårbensbrott, som nästan
omedelbart flyttades över till sjukhemmet för längre
vård.
Sjukhemmet och Karlslund var
patienternas stora skräck. Det ansågs vara "dödens
väntrum". Jag kan förstå rädslan för
Karlslund. Där var det jättestora salar och maten serverades
på bleckfat liksom på Långholmen. Det luktade
också förskräckligt illa. Trots detta underbara
läge nere vid ån, var det inget attraktivt ställe.
I samarbetet med kommunerna gällde
det att få tag på deras förtroendemän, när
det var fritid för dem. De var ofta bönder och då
krävdes det att få tag i dem och böna och be för
patienten, när de var hemma på middagsrast. Man fick
ofta ta del av skörderesultatet och hur det gick för
lantbruket. Som vanligt klagade bönderna över att det
regnade för mycket.
Man måste också komma
ihåg att det var krig på den här tiden. Det var
ständiga inkallelser, som orsakade ekonomiska bekymmer för
familjerna. Det var byggnadsförbud och det fanns stora slumområden
inom Västerås stad. Hela Ängsgärdet var slum
och även Oxbacken hade mycket dåligt rykte, för
att inte tala om Källgatan. Där fanns nästan de
värsta kåkarna.
För att få kontakt
med anhöriga, behövdes ofta ett hembesök och det
gjorde att jag fick se lägenheter, som jag direkt kallade
för slum. Varmvatten var lyx under kriget. Man fick bara
elda för varmvatten en gång i veckan. Ofta var vattnet
i kranarna fruset och den besvärliga ransoneringen på
mat orsakade också konflikter.
Beträffande eftervården
gällde det att hitta på en lösning, och det gjorde
jag genom att ringa runt till olika pensionat i Bergslagen för
att höra, om man kunde få ett rum till rimligt pris
för en kortare tid. Patienten behövde komma bort från
stan och det dryga hemarbetet. Samtidigt gällde det också
att få någon, som kunde ta hand om barnen under föräldrarnas
frånvaro. Därför var det ett stort stöd om
patienten kom från ASEA, för där var allting välordnat.
Det var ständiga läkarönskningar i remisserna om
att patienterna skulle få ett lättare arbete. Men vad
detta lättare arbete skulle bestå av, fick man aldrig
något besked om.
Hela länet var uppburet
av de många bruken med tungt verkstadsarbete och även
mycket skogsarbete. Det fanns inga motorsågar, utan man
fick gå med häst och dra och man sågade två
och två från var sin sida om stammen. Man hann aldrig
hem till värmen under middagen, utan måste ha termosen
med sig och sitta ute och frysa. Det var inte bra för reumatiker.
Jag tror inte att man i våra
dagar riktigt kan förstå, hur primitivt allting var.
Mycket släppte i och med att kriget tog slut, men ransoneringen
av värme fortsatte. För lungsjuka var det besvärligt
att få bostad. Staden började växa kolossalt i
och med freden, och nyanställningar på ASEA och Metallverken
krävde bostäder. Jag tror inte vi kommer ihåg,
vilken tbc-skräck det var under denna tid. Ingen ville ha
en f d sanatoriepatient som arbetskamrat eller inneboende.
Ofta fick patienterna på
sanatoriet ligga till sängs i åratal utan motion och
utan rörelse. Penicillinet hade inte kommit ännu. Det
var först efter kriget, det kom till Sverige. Inte heller
calmettevaccineringen hade börjat. Det var ändå
ett tacksamt arbete på sanatorierna. Patienterna behövde
alla uppmuntran men framförallt sysselsättning.
Priserna var annorlunda. Jag
minns hur lasarettet hade ordnat både ett rum och en kontorslokal
åt mig. Kontoret låg vid ingången bredvid sysslomans
mottagning och min lägenhet, ett rum och kokvrå, kostade
49 kr i månaden. Maten på lasarettet kostade 90 öre
och på stan kunde man också äta för 90 öre
på Norma. Lönen var naturligtvis i förhållande
till kostnaderna. Jag tyckte det var mycket pengar, när jag
fick 350 kr i månaden. Det räckte till mycket. En tur
och returresa till Stockholm kostade 9 kr. Det var helt andra
summor man rörde sig med. En sjuksäng tror jag kostade
4 kr per natt. De privata läkarbesöken gick på
8 kr vid första besöket och därefter 4 kr. Det
var ändå en del pengar! Landstinget erbjöd fri
medicin åt de patienter som var diabetiker och även
de som led av perniciös anemi. Kravet var dock inkomsttaket
på 4 000 kr. Man fick inte ha en taxerad inkomst över
4000 kr per år. Det är ofattbart när man tänker
på det idag. På 4000 kr skulle man försörja
en familj. Inga stora krav på den tiden inte! För att
kunna få s k frisängar eller donationsmedel som var
skänkta till lasarettet och ofta tillhörde olika kommuner,
församlingar och gårdar gällde samma krav. Två
gånger per år skulle kurator i samarbete med landstingsdirek-tören
bevilja anslag till patienterna. Detta gjorde att jag fick ett
gott samarbete med dåvarande landstingsdirektören Uno
Johansson. Vid dessa tillfällen kunde jag också framföra
olika förslag till hur jag ville att kuratorsarbetet skulle
förbättras.
Huvuduppgiften för kuratorn
var dock samtalen med de inneliggande patienterna och de som sökte
privat hos läkarna, som alla hade privata mottagningar efter
lunchtid. Principen var att samtalet kurator-patient skulle ske
omedelbart på avdelningen eller på kuratorsexpeditionen
om patienten var rörlig eller kom från läkarbesök.
Den första kontakten var viktig för uppföljning
senare. Väntetid är alltid av ondo.
Om "små" problem
hade nog patienten pratat både med vänner och anhöriga,
men att prata ut om hela sanningen var betydligt enklare med någon
neutral person som kuratorn, vars namn patienten sällan mindes.
Här kunde man tala om allting och det var ofta då det
framkom, att det ibland inte var patienten, utan den andra hälften
eller barnet i familjen som behövde läkarvård.
Att "gå till doktorn"
om man hade ont i kroppen det gick ju för sig, men hade man
ont i själen p g a familjesvårigheter var det inte
lika lätt. Jag är långt ifrån någon
feminist, men att samarbeta med kvinnliga patienter var betydligt
mer mångfasetterat och intressant än med de manliga
patienterna.
På lasarettet kom ingenting
ut. Här rådde absolut tystnadsplikt, d v s oftast fick
jag tillstånd av patienten att berätta sanningen för
respektive läkare. Det var ofta svårt för anhöriga,
som fått reda på patientens sjukdom och hur nära
döden denne var. Då behövdes någon att vara
förtvivlad hos och få gråta ut ordentligt. Likaså
var det inte lätt att ta emot de mörka framtidsutsikter,
som väntade en amputerad patient. Men för mig var nog
det svåraste de nyförlösta mödrarna, som
fått besked om ett underutvecklat eller missbildat barn.
Det gällde även tvister i äktenskapet och då
var semesterhemmen en välsignelse för kvinnan, där
hon på avstånd kunde fundera på hur framtiden
skulle bli. Ty märkvärdigt nog var det sällan männen,
som ville skiljas. Det var kvinnorna, som krävde skilsmässa.
De ekonomiska problemen fanns ofta med i samtalen. Och som väl
var hade kuratorn endast en liten förskottskassa för
eventuella resor och kunde därför aldrig lämna
något som helst ekonomiskt bidrag och det var känt,
så därför blev aldrig någon form av tiggeri.
Många gånger behövde
jag ringa och fråga mina kolleger i Stockholm och även
de nytillsatta kuratorerna Anna-Maj Toll i Uppsala och Lena Spens
i Borås, om hur de löste sina uppgifter. Telefonräkningarna
blev nog ganska dyra. Då fanns det två kuratorer på
S:t Eriks sjukhus i Stockholm och S:t Görans, men Södersjukhuset
och Karolinska sjukhuset hade ännu inga kuratorer, däremot
Serafimerlasarettet hade. Förhållandena i Stockholms
stad var inte jämförbara med landsorten. De hade gott
om konvalescenthem, donationsmedel och fonder, där de kunde
söka hjälp, men jag ringde ofta till dem för att
få råd.
Svårast av alltihop var
nästan medicinarnas oförmåga och förtvivlan
när de skulle ta hand om neuroser och psykiskt sjuka patienter.
De blev då alltid hänvisade till kurator och jag hade
ingenstans att vända mig. Jag började bläddra i
telefonkatalogen över Stockholm för att hitta någon
privat psykiater och höra med kollegerna i Stockholm, om
de kände till någon de kunde rekommendera. Tack och
lov fick jag tag på en psykiater, som även kom hit
och besökte patienten. Den psykiatern blev senare placerad
på Säter som läkare. Patienten själv fick
stå för kostnaderna, vilket kunde bli ganska dyrt.
Det var en välsignelse när Akademiska sjukhuset i Uppsala
öppnade sin psykiatriska klinik 1946. Professor Jacobowsky
och landstinget hade upprättat ett avtal med Akademiska,
att vi skulle få använda psykiatriska kliniken där,
både för konsultering och intagning. Det var täta
förbindelser. Sundby sjukhus stod också till vårt
förfogande. Landstinget hade inget eget mentalsjukhus, utan
ett avtal med Sörmland att få använda Sundby sjukhus
i Strängnäs. Det var dock den allmänna skräcken
för patienterna att komma dit. Om man en gång varit
patient på Sundby, var man för evigt märkt bland
anhöriga och omgivningen. Det var mycket svårt att
få patienter och anhöriga att acceptera att åka
dit för samtal med läkare.
1949 fick landstinget en konsulterande
hjälpverksamhetsläkare från Sundby sjukhus, som
kom var fjortonde dag, Albert Collner. Då gällde det
att vara hemma hela onsdagkvällarna, för han ringde
när han var färdig och gav sina omdömen över
de patienter, som hade remitterats dit.
Jag glömmer aldrig 1950,
när Gustav V dog, och vi skulle ha en minnesgudstjänst
över kungen kl 07.00 på morgonen för hela sjukhuspersonalen
och vi hittade dr Collner sovande på en bår i kapellet.
Hur han hade hittat dit vet inte jag. Han hade inte hunnit hem
på natten, sa han. Som det berättades för mig
satt han ofta och sov i dikeskanten, innan han orkade åka
fram till Sundby. Han var en verkligt bra hjälp.
Ännu bättre hjälp
blev det när abortlagen kom och det skulle göras ansökningar
om abort. Socialutredning av kuratorn och läkarintyg från
psykiatrikern krävdes, som skulle gå till Medicinalstyrelsen
för avgörande. Det var ett eländigt jobb i sig
och det var ju bara var fjortonde dag, som läkaren kom. Det
tråkiga kapitlet hoppar jag över!
Kvinnokliniken startade 1948.
BB hade tidigare tillhört kirurgen. Jag hade mycket kontakt
med barnkliniken och dr Normark. Han hade vissa principer, som
vi kanske inte riktigt förstår nu. En gång i
veckan fick föräldrarna besöka det sjuka barnet
och om barnet på något sätt var handikappat med
vattenskalle, ryggmärgsbråck eller något sådant,
skulle barnet omedelbart transporteras till någon anstalt.
Jag tyckte att det många gånger var mycket svårt
att fullfölja detta. Han menade att föräldrar och
syskon far illa med ett handikappat barn. Jag vet inte om han
hade rätt, men det gjorde att jag ofta fick åka bil
till de olika anstalterna, inte minst Sofielund och även
till ensamma mammor, som ville adoptera bort barnen. De måste
alltid ha sex månaders betänketid, innan de skulle
bestämma sig definitivt. Då var det kuratorn, som fick
ta den lilla ungen i famn och åka taxi till Ransta, som
var landstingets spädbarnshem på vägen mot Romfartuna.
Än värre var det när
man skulle transportera psykiskt sjuka personer, som inte var
hemmahörande i länet, till sluten vård. Då
gällde det att beställa en sjukvagn i god tid från
SJ, låsas in tillsammans med patienten i vagnen och åka
ned till bl a Jönköping. Det var ett varierande jobb,
som ni förstår. Allt detta tog lång tid och man
fick inte vara rädd. Konduktören kunde jag inte komma
åt och någon mat fick jag inte på de långa
resorna, men jag fick se Vättern i alla fall. Till Göteborg
var också en lång resa till Lillhagen. Vem som skötte
allt det här, innan kuratorn kom, har jag ingen aning om.
Förmodligen var det sjuksköterskorna, men de höll
sig undan nu.
Jag hade god hjälp av husmorssemesterhem,
som olika husmorsföreningar stod för. En del av dessa
hem var öppna året om och där kunde man placera
patienter som behövde vila ett tag. Det gällde bara
att se till att där inte fanns trappor. En stor hjälp
var Torngrenska fonden, som var en större donation till Västerås
stad. Därifrån kunde man få åtskilliga
hundralappar, om man ringde stadsdirektören och bönade
och bad tillräckligt. Men även där var det stopp
om inkomsten var för hög. Tyvärr var det ett förskräckligt
besvär att alltid skaffa taxeringsuppgifter. Både kommuner
och sjukhusfonder ville ha svart på vitt hur mycket familjen
deklarerade. Det var inte alltid pastorn var hemma när man
ringde. Man var mycket beroende av telefonen, men där samtalen
alltid stördes av hur många perioder man hade pratat.
Varje samtal bröts efter två minuter, om det var rikssamtal.
En välsignelse var det när
sjukkassan här i Västerås öppnade Åsgården
som konvalescenthem. Varför både Åsgården
och Ängsgården, som övertogs av landstinget sedan
blev nedlagda, förstår inte jag. Nu är vårdtiderna
mycket kortare, men å andra sidan, har anhöriga svårare
att ta hand om de sjuka, eftersom ofta båda parter arbetar.
Jag är inte säker på om den nuvarande lösningen
är den riktiga.
Jag märkte snart att patienterna
både på reumatologen och sanatoriet led av tristess
och sysslolöshet. Reumatikerna, som hade sina regelbundna
behandlingstider, skulle obligatoriskt vårdas där i
sex veckor, vare sig de ville eller inte. Då gjorde jag
så att jag sökte upp rektor Ivar André, som
då var chef för Västerås bildningsförbund
och han var villig att ställa upp och hjälpa till. Patienterna
fick själva välja studiecirkel och till min stora förvåning,
ville de helst lära sig svenska. Jag pratade också
med verkmästaren på lasarettets elektriska avdelning
och med snickaren och fick tillåtelse att låta patienterna
följa med i deras arbete. Det hade nog inte gått idag
med tanke på fackföreningsrörelsen. Patienterna
hjälpte till och även trädgårdsmästaren
tog sig an dem.
Jag talade med en god vän
till mig, en barnlös hemmafru, utbildad vid Handarbetets
vänner, som behövde någonting att göra. Hon
var villig att ställa upp utan lön och kom tre månader.
Snickaren, i samråd med henne, hade konstruerat några
bra vävramar, som gjorde att patienterna kunde ligga kvar
i sängarna och väva scarfs och slipsar och andra saker,
som inte tog så stor plats. Ramen var stående i sängen
och det var en välsignelse, särskilt för sanatoriepatienterna,
att få något handarbete att syssla med. När de
hade lyckats tre månader, fick jag löfte av syssloman,
att anställa en halvtidstjänst tre månader, en
"dagislärarinna". Hon jobbade ett år och
sedan fick hon fast anställning så småningom.
Till sanatoriet kom snart också en fast anställd arbetsterapeut.
("Arbetsterapeuter" fanns inte då. De kom först
igång efter kriget, när Bernadotte hade studerat hur
de jobbade med krigsinvalider i Amerika). Arbetsterapeuten var
bra. Hon köpte läder och lärde patienterna sy handskar.
Hon gick till köket och fick överta gamla soppben och
lärde patienterna svarva knappar och skärp av dessa
gamla köttben. Det var en god idé. Jag märkte
sedan att handsktillverkningen gick bra efter det att patienterna
skrivits ut från sanatoriet. De gick runt och sålde
handskar och lyckades bra med detta. Läkarfruarna kom på
sanatoriets s k utställning, så även VLT:s fotograf
och reporter. Det blev en stor tidningsartikel. Succé!
På sanatoriet fick film
visas en gång i veckan och SF sände en filmlista för
varje termin till kuratorn. Dessutom gav rektor André mig
en förteckning över kända föreläsare,
som för en rätt billig penning höll intressanta
föreläsningar både på sanatoriet och reumatologen
och som, vilket jag tyckte var snålt, aldrig bjöds
på middag, utan fick nöja sig med en kopp kaffe, innan
tåget gick tillbaka till Stockholm. Skrivmaskinsfirman Åtvidaberg
sålde skrivmaskiner och hade även maskinskrivningskurser
i Västerås. De vägrade ta emot sanatoriepatienter
som elever, men jag fick i stället ett flertal maskiner och
ett undervisningsschema och tangentskydd till sanatoriet, där
vi i deras samlingssal började undervisa, vilket väckte
stort intresse och även gillades av överläkare
Karth.
Det var svårt för
de tuberkulösa att få ett lämpligt arbete. Där
satte sjukkassan stopp. Friskintyg krävdes för anställning.
Arbetsvård fanns inte heller, det kom inte förrän
någon gång i slutet av 40-talet. Det var kuratorns
jobb att ringa runt till verkmästarna och böna och be,
att patienten skulle få börja på halvtid eller
åtminstone några timmar för att så småningom
kunna övergå till sitt ordinarie jobb. Detta friskintyg
var ju också ett hinder. Både Gävleborg och Kopparberg
var fulla med bruk, men det var inte lätt för dem, som
var handikappade att få arbete. De första åren,
enligt dr Normark, kunde de alltid bli ladugårdsdrängar
eller skogsarbetare om de var fysiskt friska. Då ansåg
man inte att det krävdes större kunskap för sådana
arbeten. Senare när maskinerna kom till användning i
skogsarbete och lantbruk krävdes bl a körkort och man
skulle kunna klara av att köra en traktor, veta hur en mjölkmaskin
fungerade m m vilket gjorde arbetet mindre tungt.
Det var ett ganska drygt arbete med dessa ansökningar från
läkare om förtids- och sjukpension, alla uppgifter måste
vara ifyllda. Läkarna krävde ibland in-telligenskvoter,
som vi skulle räkna ut, något jag inte hade den minsta
aning om. Visserligen hade jag tränat lite grand, som praktikant,
på Nynäs kuranstalt hos kurator Marja Almquist, men
jag kunde ingenting. Det var mycket arbete jag gjorde, som var
okvalificerat, men jag fick uppdrag att göra det och på
den tiden kunde man inte neka till de uppdrag man fick. Det kanske
man kan i våra dagar. Det var ofta tråkigt jobb att
sitta och förhöra en gammal 60-årig skogsarbetare
om hans skolgång, och hur mycket han kunde, när han
"knappast kunde läsa".
Alla kände varandra. Hela
Västerås var uppdelat: ASEA, Metallverken, flyget,
sjukvården och skolan. Umgänge dem emellan förekom
inte alls. Jag förstår inte varför. Jag skulle
vilja kalla det för typiskt brukssamhälle. Lite av det
finns fortfarande kvar, även om ABB håller på
att dö.
Första året jag jobbade
fick jag en praktikant. Men det var dumt för jag hade ingen
aning om, vad jag skulle lära henne. Praktikant nr två
var Anne-Marie Lund. Hon vikarierade för mig 1949, när
jag var på FN-uppdrag i Tyskland Sedan anställdes hon
och övertog då sanatoriet och kirurgen. Under hela
min arbetstid tog jag emot praktikanter från socialhögskolan
i Stockholm. Detta var mycket stimulerande och gjorde att jag
lättare höll mig med "i svängen". Barnpsykiatriska
kliniken tillkom 1961 och psykiatriska kliniken 1957.
För att återgå
till Jane Norén, var jag klok som inte lydde hennes råd,
att inte bli kurator. Jag har aldrig haft en tråkig dag
i det här jobbet. Man visste aldrig vad som skulle hända,
när man kom till jobbet på morgnarna. Någon fast
arbetstid var det aldrig tal om, men det tog man som självklart
på den tiden. Som dr Bjure sade till oss en gång:
"Är det vackert väder en sommardag så åk
ut till Elba och bada. Jag vet att ni jobbar över så
mycket i alla fall." Det var inga stämpelkort då
inte! Mitt val av arbete var, som jag sagt många gånger
tidigare, någonting, som jag aldrig har ångrat. Det
har gjort att jag dagligen fått möta nya människor
och ställts inför nya uppgifter.
Tillbaka
till föreläsningar >>
