Centrallaboratoriet efter 1963
Föreläsning av Johan Killander den 22 okt 2004

Överläk Klin kem lab o Blodcentralen Västerås centrallab, aug 1967-maj 1968 vikarie, därefter ordinarie till oktober 1972. Jag är utbildad till med lic i Uppsala o dispterade där 1964 för med dr. Docent i klin kemi 1964.

Det känns trevligt att åter vara här. Det är ganska många år sedan jag slutade. År 1972 flyttade jag men då hade jag gjort ett antal mycket intensiva år och jag var lycklig nog att få komma till helt nya förutsättningar. Man hade planerat att bygga ett nytt sjukhus och det fanns på plats när jag kom hit.

Jag blev tillfrågad sommaren 1967 om jag ville åta mig att vikariera. Man visste redan då att Sven Linde var svårt cancersjuk och ett sådant vikariat var möjligt att det skulle kunna leda till en tjänst. På det sättet skaffade sig sjukhuset egna rekryteringsmöjligheter. Att alla hade möjlighet att söka på samma sätt förde med sig att det gällde att sköta tillsättningen så att man fick den man ville ha. Jag råkade komma med i den här typen av tillsättningsärende. Jag frågade min professor i Uppsala, Anders Grönwall, om han tyckte att jag skulle acceptera detta vikariat under dessa förutsättningar. Han sade ”att du är välkommen stanna kvar som bitr överläkare här men jag tycker du skall tänka till”. Och det gjorde jag.

Jag började här den 1 september. Anledningen till att jag inte kom tidigare var att det skulle bli en nordisk laboratorieläkarkongress i Århus i Danmark sista veckan i augusti. När jag berättade det för sjukhusdirektören Per Månsson tyckte han att jag skulle förordnas för den här tiden i augusti och jag fick som tjänsteuppdrag att åka på kongressen. Det var en underbar start för en lite nyfiken och darrig vikarierande överläkare. Det gav en stil i umgänget som var mycket intressant.

Jag träffade Per Månsson några månader senare. Då ville vi ändra gången för diabetespatienterna som skulle komma varje morgon och lämna urinprover till att det skulle gå smidigare och svaren komma snabbare. Per undrade då om man gjorde den gången för att man på något sätt skaffade sig arvoden på ett annorlunda sätt. En misstanke som jag inte först förstod. Men det visade sig att det fanns anledning för en sjukhusdirektör som ville hålla ordning att kontrollera sådana här saker. Det fanns en avdelning som sålde sina silverhaltiga lutar. De var ju betalda från firmorna. Men intäkterna för det silvret hamnade hos avdelningen och inte på sjukhuset. Men Per höll ordning på allting och det gick inte att komma och försöka mygla igenom beslut. Man lärde sig att här pratar man rakt och då får man respekt för det man gör. Det var mycket viktigt.

Jag mötte som vikarie ett ställe som skulle flytta över från gamla fina lokaler med mycket fin stämning. Utrustningen var nedsliten. Man hade med flit avstått från att byta ut eftersom man skulle flytta till nytt sjukhus. Standarden hade inte alls ökat de senaste åren. Det var mycket spännande att få starta upp verksamheten. Vi skulle köpa utrustning och då var ju problemet att jag var ju bara vikarie. Jag var vikarie från slutet av augusti 1967 och tjänsten blev ledigförklarad efter det att Sven Linde dött i september. Men inte förrän i maj följande år blev jag utnämnd på tjänsten. Under tiden skulle vi utrusta laboratoriet. Man hade varit klok nog att inse att utrustningen på laboratoriet skulle få kosta 2,5 miljoner för autokemist, som bröderna Jungner hade byggt, samt två miljoner till övrig utrustning. Lokalerna var stora och flotta och allt var byggt och planerat för egna pengar. Sten Söderberg sa att inte en krona får man låna för att bygga sitt sjukhus. Landstinget bygger bara på egna pengar. Det var då det.

Jag var tvungen att göra en lista i två omgångar. Den ena omgången var vågar, mikroskop, pipetter etc, som varje laboratorium skulle ha. Omgång två innehöll sådant som var beroende av vissa forskningsinriktningar och annat som en överläkare skulle ha. De delarna fick överläkaren inte ta med sig. Landstinget var mer kritiska än så. Vi gjorde upp en lista och visade vad vi ville köpa. Då sade landstinget att de skulle be SPRI att kontrollera detta. Det fanns en sjukvårdsinrättning som skulle hålla ordning i landet på rationalisering. Vi fick åka dit Ester Johansson, jag och landstingets uppköpare och tala om att det här och det här behövde vi köpa. De på SPRI begrep inte vad det var frågan om, men på något sätt tyckte de att föredragningen var förtroendeingivande och vi fick köpa det vi begärt.

När vi gjorde de här långa utrustningslistorna hade jag hjälp av framförallt av Ester Johansson. Detta var 1967-68. Det var mycket studentrevolter och liknande då. Man hade inte lagt bort titlar på sjukhus mellan personalkategorier. Där satt jag då som 39-årig överläkarvikarie och Ester tio år yngre och det var fru Johansson och doktorn så att säga hela tiden. Det gick inte att jobba på det viset så det blev Ester och Johan. Men det fick bara ske när vi två jobbade tillsammans. Titelbortläggningen kom något senare. I Uppsala, där jag kom ifrån, hade man en du-våning och en ni-våning. Du-våningen, där jobbade man i forsknings- och utvecklingsverksamhet, ni-våningen var den stora rutinavdelningen med lite mer konservativ personalpolitik. Här gällde det att inte göra några dumheter. Det fanns de som gärna ville lägga bort titlarna med mig för att markera olika saker, närhet t ex. Det var nej från min sida. Det var tvunget att hända någonting och då erbjöd jag hela personalen att lägga bort titlarna men högst frivilligt. Alla gick med på det, men samma eftermiddag kom Ingrid Österberg som var i disken och sade att ”jag kan inte säga Du till doktorn, men doktorn får gärna säga Du till mig”. Då fortsatte vi med titlarna, men efter ett par veckor kom hon tillbaka och sade ”att jag gör detsamma som de andra”.

Utrustning fick vi alltså köpa. Samma år i maj då jag fått tjänsten fick jag mandat att köpa också till avdelning 2. Då kund vi skaffa lite mer specialutrustning. En utrustning som kom till ganska tidigt var scintigrafi. Radioaktiva isotoper använde man för att mäta mängden thyreoideaupptag. Men vi fick en scintograf. Det var en apparat som gjorde att man kunde läsa de här ”knäppen” som radioaktiviteten gjorde och som hade kommit till sköldkörteln och man kunde se hur sköldkörteln såg ut grafiskt. Man kunde också använda den för att titta efter hjärntumörer, som tog upp isotoper. Det första fallet jag kommer ihåg är en patient som var 42 år, en prostatacancer. Patienten var telegrafist på båtar. Han hade tidigt fått en prostatacancer som hölls i schack med östrogen, vilket gjorde att han utvecklade mindre bröst. Han kom till sjukhuset på grund av neurologiska besvär och man undersökte och undrade om han möjligen skulle kunna ha en hjärntumör. Vi gjorde en scintigrafi och hittade en rundad tumör i skallen. Jag kontaktade vår urolog och berättade att vi hade en prostatacancerpatient och vi har hittat en tumör i hjärnan. Men urologen menade att prostatacancer sätter inte metastaser i hjärnan och uppmanade oss att leta efter primärtumören någon annanstans. Patienten hade mycket riktigt en njurcancer. Den cancern tog man bort och man tog bort metastasen. Tio år senare levde han med sin prostatacancer kontrollerad med hormoner och mådde bra. Det är spännande att se vad man kan göra med hjälp av patienter och lite kunskap om vad fynd kan betyda.

När det gäller utrustning är det lite speciellt det som inträffade under de här åren. Automationen fortsatte och kom med elektronisk avläsning och senare datorisering. Jag har upplevt en av de tidigaste utvecklingarna inom datoriseringen på laboratoriet. Fördelen med datorisering var att man läste svaren på exakt samma sätt. Man hade tid i maskinerna att göra beräkningar hur kontroller fungerade och alltid på samma sätt. Man fick en helt annan dokumentation på kvaliteten. Detta växte upp långsamt. I början var det en maskin som läste av ett värde från en skrivare och sedan knattrade det ner på ett hålkort. Sedan bar man hålkortet till en 1130-maskin IBM, som sedan skrev ut listor. Om man var klok lyckades man göra listorna till laboratoriesvar, som man sedan skickade ut. Detta var en lång och omständlig utveckling, som fortsätter än idag. Men fråga mig det laboratorium som skulle klara sig utan fullständig automatisering och datorisering idag. Det här var början på en mycket viktig utveckling och Västerås var tidigt ute och det kändes roligt att få jobba med det.

Vi fick anställa en sjukhuskemist. Kemimetoderna blev alltmer kvalificerade. Sjukhuskemisten satte igång och jobba här på lasarettet. Han kanske inte jobbade för fullt första tiden. Han gjorde dock en avhandling. Vi fick också en instruktörs- och lärartjänst som skulle utbilda personalen i nya metoder. Det blev Ester Johansson. Till hennes uppgifter hörde också att lära upp personal på andra ställen inom länet. Jag hade fullt ansvar för laboratorierna i Köping, Fagersta och Sala. Sala hade också hjälp från Uppsala en tid. Ansvaret expanderade också för laboratorieutrustning på vårdcentraler och mottagningar. Detta var tidigt i Sverige, ansvaret för hela länets kvalitet på laboratoriesidan skulle ligga i händerna på centrala sjukhuset. Man fick inte jobba enbart med sjukhuset utan hela landstinget. Det var många som ställde upp på detta.

Vi kom med flera förslag på utrustning och annat. Man upprättade en promemoria, hörde oss för med sjukhusledningen. PM:et gick upp till landstinget och där fanns en utrustningsavdelning, där man tittade på det här. Förslaget ansågs vara bra men trodde inte att landstingets förvaltningsutskott var berett att ta det det året. Det innebar dock att man flaggade för det i sin skrivelse att det var en utveckling som kunde komma året därpå. På det här sättet blev våra stora förslag godtagna och gick igenom. När Sten Söderbergs efterträdare, Rune Hedlund, tog hand om det här jobbet hade jag och dr Hallander på bakteriologsidan redan tillämpat det här. Varje gång vi kom upp till förvaltningsutskottet vann vi och han blev alltid högst irriterad över att vi alltid vann.

Vi skulle bygga en provtagningscentral. Alla provtagningar på lasarettet skulle ske på ett och samma ställe. Jag kände till att man höll på att bygga en provtagningscentral på det nya kärnsjukhuset i Skövde. Lasaretten i Falköping och Lidköping skulle läggas ner och inte längre vara centrallasarett. Jag skrev och sade att det kändes angeläget att få åka dit och titta hur det såg ut. Skrivelsen vandrade vidare till sjukhusdelegationen, till förvaltningsutskottet till ordförande Sten Söderberg. Då vi inte hörde något ringde jag och frågade om jag fick åka. ”Enligt mina erfarenheter är det här sjukhuset inte byggt, varför det inte finns någon större anledning att åka och titta” sade Söderberg. Jag berättade då att enligt vad jag hade fått höra var ritningarna färdiga och byggnaden under uppförande samt att det fanns mycket av arbetet som var klart som var av värde för vårt lasarett. Han upprepade samma mening igen och så gjorde även jag. Då kom svaret från Söderberg: ”Akta Dig!”. ”För vad?” svarade jag. Han skulle alltså vara ett hot. Till slut sade han ”Åk då!”. Det var ett spel när det gällde att driva saker. Men det fanns ingen anledning att driva saker för mycket eller för helt. Det var mycket noga när man köpte saker att man skulle ha direkt användning för dem. Det fanns 4,5 miljoner att köpa för och vi hade pengar kvar, men vi köpte aldrig mer än vad vi direkt hade användning för. Det fanns alltså pengar kvar till överläkare Klas Levin när han 1973 tog över. Detta är personliga upplevelser men det skildrar också ett laboratorium som var i ökande aktivitet. Många nya metoder, fler analyser och mycket bättre kvalitet. Det var mycket roligt att få vara med och bygga upp den verksamheten.

Tillbaka till Föreläsningar >>