| Undersköterskans
arbete förr och nu.
Omvårdnadsarbetets utveckling inom ortopedkliniken.
Föreläsning av Kamma Kulik
Den 11 september 2002, Silvergranen, Centrallasarettet
| |
Kamma Kulik
är född i Danmark. Flyttade till Sverige och Västerås
1956. Kammas första arbete i Sverige var på ASEA.
Kamma var angelägen att så snart hon flyttat till
Sverige också lära sig svenska språket. 1965
sökte Kamma jobb inom vården som sjukvårdsbiträde.
Efter en kort tid på olika avdelningar fick Kamma anställning
på ortopedkliniken, där hon vidare-utbildade sig
till undersköterska och där hon trivdes och stannade
kvar till sin pensionering. |
Jag började i vården efter att ha
sett en annons i VLT(Västmanlands läns Tidning). Jag visste
inget om hur det var att jobba i sjukvården. Min enda kontakt
jag hade haft var när jag fick barn på BB 1957, så
jag var väldigt osäker om jag skulle klara av att jobba
med sjuka människor. Hur som helst beslutade jag mig för
att söka jobbet. Det enda krav jag hade var, att jag av hänsyn
till min dotter ville jobba deltid.
Jag sökte jobbet och fick börja på
centrallasarettet efter 14 dagars introduktion som sjukvårdsbiträde.
Informationen gick i stort sett ut på att veta hur man bäddar
en säng, tvättar en patient, veta vad en bidéskål,
en rondskål en peang m.m. var för något. Jag började
som de flesta med att "hoppa runt". Jag hamnade först på
patologen, där jag fick stå och diska rör. Jag stannade
där ca en vecka, varefter jag kom till medicinkliniken, där
jag först fick börja med att ta hand om en dam med hjärtinfarkt.
Hon skulle ha hjälp med att tvätta sig samt att äta,
i övrigt skulle jag vaka hos henne. På den tiden fick
man sitta på en röd bänk och vänta på
information om vart man skulle gå den dagen.
Efter en kort tid kom jag till Ortopeden. Syster
Inga Maja förklarade på vägen dit att i det jobbet
ingick lite mera städning, men det var ju bara tillfälligt
jag skulle arbeta där.
På Ortopeden trivdes jag från första
dagen. Arbetstiden var perfekt, kl 07:00 - 12:00 ena veckan och
16:30- 20:00 andra veckan. När jag blev erbjuden tjänst
där som ekonomibiträde var jag mycket intresserad, även
om det innebar att jag fick städa en del av tiden, men jag
fick också arbeta med patienterna. Det fanns bara ett problem:
Avdelningens semesterperiod sammanföll inte med min mans semester.
För mig var det väldigt viktigt att få träffa
min familj i Danmark, åtminstone en gång per år,
så jag tackade nej till tjänsten. Jag blev då ombedd
att höra av mig när jag kom tillbaka efter semestern,
vilket jag gjorde. Ortopeden ville fortfarande ha mig på samma
tjänst och då accepterade jag erbjudandet.
1968 flyttade vi till nya lasarettet och tjänsten
som ekonomibiträde försvann. All städning skulle
ligga under städcentralen. Jag fick då anställning
som sjukvårdsbiträde på avd.38
1970 fick jag en 7-veckors kurs och blev utbildad
till sjukvårdsbiträde. Att kursen bara var på sju
veckor berodde på att vi hade erfarenhet. Läraren som
hade hand om den utbildningen var en auktoritär kvinna, hade
stor respekt med sig och ställde ganska höga krav på
både uppmärksamhet, kunnande och uppförande. Många
var rädda för henne men det berodde nog mest på
att man ryktesvägen hade hört att hon var väldigt
hård. Personligen upplevde jag henne som helt okay. Visst
kunde hon på ett demonstrativt sätt visa när någon
gjorde fel.
Kursen vi gick var på vintern och hölls
i gamla lungklinikens lokaler. Första dagen hade några
av mina kamrater redan på morgonen varit och rökt på
balkongen och lämnade en del vatten efter sig på golvet.
Läraren kom in, sade godmorgon och försvann för att
strax efter komma tillbaka med skurhink och trasa och torka upp
det blöta på golvet. Alla var tysta och bara tittade
på varandra. Därefter kom hon tillbaka och förklarade
att om vi drog in snö i lokalen fick vi vara vänliga att
torka upp efter oss. Det var inte meningen att städerskan skulle
ta hand om detta efter oss.
Själv upplevde jag min lärare som
duktig i att undervisa och hon var mycket rättvis. Hon krävde
full uppmärksamhet under sina lektioner. Om det fanns några
som satt och pratade, kunde man vara säker på att en
fråga ställdes direkt till dem, även om det var
andra som genom handuppräkning visade att de visste svaret.
Jag upplevde också hur hon en gång
ställde upp för en av mina klasskamrater som hade blivit
sjuk. Min kamrat vågade inte ens tala om att hon var sjuk.
Jag gick då efter att ha fått tillstånd från
min kompis till min lärare, som ordnade tid hos en läkare.
Min kompis fick komma till läkaren direkt.
1982 gick jag undersköterskeutbildning.
Den var på 40 veckor. Vi hade en klassföreståndare
som var väldigt ambitiös, hon lade kursen på en
hög nivå. Ibland kom hon in och med en viss stolthet
talade om att vi hade haft svårare prov än sjuksköterskorna.
Just då tyckte vi nog att det var onödigt men när
vi var klara, kändes det bara bra och det har jag haft nytta
av.
Vad jag däremot saknade var lite disciplin
när det gällde närvaro. Varje dag fanns det tre elever
som alltid kom för sent, vilket var väldigt störande
när de en efter en kom in under första lektionstimmen.
Jag är säker på att det aldrig fått pågå
om den förra läraren hade haft klassen.
Jag hade tur och fick tjänst på ortopeden
som undersköterska på en gång. Det fanns inte så
många underskötersketjänster på den tiden
Vi var endast två undersköterskor på varje avdelning.
Jag fick även för ca 3-4 år
sedan förmånen att komplettera min utbildning med åtta
veckors teori i Människan socialt och kulturellt, etik, data,
organisation och ledarskap samt ekonomi, ämnen som idag ingår
i den 3-åriga utbildningen (till undersköterska).
När jag började på ortopeden
fanns där patienter i alla åldrar, från ganska
små barn till mycket gamla människor, någon enstaka
var över hundra år.
Vi hade patienter med höftfrakturer, bäckenfrakturer,
trafikolyckor, skador på halsryggen efter dykolyckor (ungdomar
som i övermod och obetänksamhet dykt på olämpliga
ställen.), diskbråck, Hallux valgus, (nertrampat främre
fotvalv), amputationer och skelettcancer. Vi hade också många
patienter med idrottsskador, exempelvis meniskoperationer, korsbandsskador.m
m.
Barn med scolios, klumpfot, höftfel, infektioner i höften
(coxit) och även patienter med reumatiska besvär vårdades
på ortopeden.
På den tiden låg ortopeden där
hudkliniken ligger i dag. Det fanns ett rökrum på avdelningen
och patienterna fick röka på salarna. Jag förstår
inte hur vi stod ut
med all denna rök. I många år fick vi hjälpa
de patienter som ej själva klarade av att hålla cigaretten.
På gamla lasarettet var rökrummet även det rum där
personalen fick rapport och hade sina kaffepauser. Däremot
fick det inte synas att personalen rökte. På baksidan
av hudkliniken är det en halvmåneformad balkong, där
dåvarande ortopedpersonal drack kaffe på sommaren, men
när vi ville röka fick vi gå in i städskrubben.
Idag är det tvärtom, den rökande personalen får
gå ut.
Men när Dr Jerre kom rökande in på avdelningen var
det ingen som sade något.
Vi höll oss med egna kläder utom skyddsrock
och förkläden. Vi hade snygga blårutiga klänningar
och vita stärkta förkläden och stärkta kragar.
Undersköterskan hade en liten vit hätta på huvudet.
Jag minns oss som väldigt stiliga i våra fina kläder.
Då jag började 1965 fanns endast en undersköterska
samt ett förste biträde per avdelning. Undersköterskan
var på den tiden också arbetsledare.
Arbetet på en vårdavdelning är
ju ett teamarbete, undersköterskans och sjukvårdsbiträdets
arbetsuppgifter är till största delen omvårdnadsarbete.
Vår största arbetsuppgift var och är att se till
att patienterna mår så bra som möjligt både
fysiskt och psykiskt.
Den ortopediska behandlingen av patienterna
bestod förutom operationerna av tibiasträck, femursträck,
höftsträck skallsträck och gips. Patienter med femurfraktur
kunde få ligga i gips, som gick från strax under armarna
ner till knät på ena benet och ända ner till fotleden
på den andra. För dessa patienter fanns en speciell bäckensäng,
där man kunde fälla ner en del av sängen i mitten.
Madrassen var delad så man kunde ta bort den mittersta delen,
för att vi skulle kunna hjälpa patienten med nedre hygien
och för att patienten skulle kunna sköta magen.
Behandlingen vid förslitningsskador, då
patienterna ofta hade väldigt ont i knäna eller höfterna
var mestadels steloperation.
Omvårdnadsarbetet var en viktig del av
vården och bestod bland annat i att hålla patienterna
rena och torra och se till att det var sträckt och slätt
i sängen, samt att hindra uppkomsten av trycksår. En
annan viktig del av arbetet var att se till att patienterna fick
mat i sig och i övrigt se till att de mådde bra både
fysiskt och psykiskt. Många av våra patienter var sängliggande
väldigt länge, en del upp till tre månader. För
de sängliggande patienterna sköttes allt i sängen,
De fick ligga och äta samt sköta hygien som tvätt,
tandborstning och hårtvätt i liggande ställning.
Det blev mycket spring med bäcken för att hjälpa
patienterna med urin och avföring. Alla höftfrakturer
låg i sträck. En del frakturer fick läka endast
med hjälp av sträckbehandling, de fick ligga i sträck
extra länge, ibland 3- 4 månader.
På grund av den långa tiden med sängläge uppstod
ofta komplikationer som
lunginflammation och trycksår samt problem med att sköta
magen. Vissa dagar gick större delen av tiden åt för
att se till att patienterna skötte magen.
Patienterna tvättades två gånger
om dagen, både övre och nedre toalett. De fick hjälp
med allt utom övre toalett. De som kunde fick klara övre
toalett själva. När vi bäddade hos patienter med
höftfrakturer var vi 3-4 personer. Patienten fick inte vändas
på sidan före operation, två personer lyfte patienten,
en person höll i vikterna om patienten låg i sträck
och en tvättade och bäddade.
På eftermiddagen gick personalen runt
och kontrollerade att det var rent och torrt i sängarna. Man
hade alltid med sig en smörjbricka med salva, talk och ryggsprit.
Patienterna gneds in med sprit på ryggen, det kändes
svalt och skönt för patienten. Stjärt och hälar
smordes med en salva i syfte att förebygga liggsår.
Vid ett tillfälle då vi gick runt
med flaskan med ryggsprit tyckte jag det luktade konstigt. Jag frågade
min arbetskamrat, som gick med flaskan i fickan, om det var ryggsprit.
Hon svarade "Ja". När vi kom till sista patienten, sade jag,
"Är du säker på att det är ryggsprit?". Hon
tog upp flaskan ur fickan sträckte ut armen och läste
Aceton.
Sträckbehandlade patienter låg på
rygg med det skadade benet vilande på en kälke Ofta hamnade
benet på sidan av kälken, som inte alltid var anpassad
efter patienten. Den var inte särskilt bekväm att ligga
på. Den obekväma ställningen kunde lätt ge
tryckskador. Det var därför mycket viktigt att personalen
var observant och försökte förebygga skador i tid.
Madrasserna i sängarna var av tagel (tror
jag) och under skyddslakanen fanns gummidukar. Decubitusmaterial
var uppblåsbara gummiringar men tillverkas numera av syntetiskt
skinn.
En komplikation till sträckbehandling var
spetsfot, vilket man försökte förebygga genom att
klistra fast en tubgas på foten. Tubgasen skulle vara så
lång att man kunde binda upp den och fästa i en båge
på kälken. Vid den andra foten lade man en sparklåda
av trä mot sänggaveln så att foten hölls i
vinkel mot lådan.
När patienterna skulle opereras fick de
lavemang, därefter blev de helavtvättade i sängen.
Operationsområdet rakades, en höftpatient rakades på
halva kroppen från midjan till knät, och ett spritförband,
som täckte hela höften lindades på, detta för
att minska infektionsrisken.
Stort lavemang inför röntgen av ländryggen
var också en del av vårt dagliga arbete. Tre liter ljummet
vatten skulle lavemanget bestå av.
Patienterna som skulle läggas in fick först
gå till en badavdelning för renlighetsbad innan de kom
till en avdelning.
En gång i veckan var det baddag. Då
kom transportörer från vaktmästeriet och transporterade
patienterna till badet. Sängbundna patienter blev helavtvättade
i sängen.
Undersköterskans speciella arbetsuppgifter
utöver omvårdnad var då att ta blodprover, ge insulin,
sätta kateter och göra omläggningar av sår
samt suturtagning, ta hand om vätskelistor och urinmätning
. Det var också undersköterskan som rapporterade till
övrig personal, och om inte undersköterskan var där
rapporterade ett sjukvårdsbiträde.(Sjuksköterskan
informerade om vad som var sagt på ronden, så att vi
visste vad som skulle göras). Någon dokumentation av
undersköterskans och biträdenas arbete var inte aktuell.
Sprutor och kanyler var flergångs och
måste rengöras mellan varje patient. Det fanns en liten
varm steril på sköterskans expedition, dit undersköterskan
gick in och kokade använda sprutor, nålar och katetrar.
Dessa lades sedan i plåtaskar av rostfritt stål. Någon
annan form av sterilisering, minns vare sig jag eller andra som
jag frågat, att det fanns, men vi tror inte det.
Blodprover togs med kanyler och vanliga sprutor.
Sänka sattes på avdelningen, blod sögs upp i ett
glasrör och skulle sedan stå en timma, varefter man kunde
läsa av sänkan. Det var inget roligt arbete. Det hände
att man sög för mycket och fick blod i munnen, vilket
naturligtvis var mycket obehagligt.
Den som var undersköterska på ortopeden
då är fortfarande kvar på ortopeden. Hon har arbetet
där sedan 1962 och går i pension nästa år,
2003.
Hon berättar att när man skulle rengöra
instrumenten försökte man utföra arbetet så
tyst som möjligt. Man fick inte störa sköterskan.
I övrigt deltog undersköterskan i samma arbetsuppgifter
som sjukvårdsbiträdena.
Arbetet var organiserat enligt rondsystemet.
Ett sjukvårdsbiträde tog tempen på patienterna
på hela avdelningen, en bytte urinpåsar. En person gick
med flera tomma påsar kring halsen för att slippa springa
så många gånger fram och tillbaka.
En otrevlig syssla var att tömma spottkoppar, en anordning
i rostfritt stål med lock som användes både som
askfat och spottkopp. När den användes som askfat luktade
den illa av gamla fimpar och när den användes som spottkopp
var det ofta en äcklig slemmig massa, som kunde ha legat där
upp emot ett dygn och ofta hade torkat fast i spottkoppen. Då
stod vi med ansiktet bortvänt när vi försökte
skaka ut innehållet.
Matvagnen fick vi hämta i kulverten vid
gamla lasarettet. Det var tungt eftersom kulvertsystemet gick uppför
till gamla ortopeden.
Maten kom varm i kantiner och portionerades
ut till patienten på avdelningen. Personalen diskade allt
på avdelningen För matresterna hade vi en grishink. En
av mina första dagar på ortopeden skulle jag, medan övrig
personal var på rast, svara på ringningar, diska, vaska
golvet i köket samt koka kaffe till personalen. När personalen
kom tillbaka frågade de om inte kaffet var färdigt, och
det var det inte. "Oj då," tänkte jag, "nu måste
jag ha arbetat för sakta" och skulle raska på så
de inte skulle vänta på sitt kaffe. Jag tog tag i grishinken,
som stod i sköljen i väntan på en bonde som skulle
hämta matresterna på morgonen. Handtaget på grishinken
gick av och grismaten låg i en sörja på golvet.
Mina arbetskamrater skrattade och jag skämdes och tänkte,
"här får jag aldrig jobb."
Patienterna var kvar på avdelningen mycket
längre än i dag och fick hjälpa till med vissa sysslar
om de kunde. De som kunde fick bland annat dela kaffe till de sängbundna
patienterna medan andra patienter fick rulla elastiska bindor som
tvättades och återanvändes. Detta var i terapeutiskt
syfte men gav också en god stämning bland patienterna.
Vid storstädning var det personalen som
själva fick städa. Man tömde en sal i taget och skurade
väggarna så långt man nådde. Jag tror att
vi också putsade fönstren. Endast golven skurades och
bonades av folk från städcentralen.
På den tiden var det Torsten Jerre som
var chef på ortopeden, en chef med
pondus. Helst skulle patienterna stå bredvid sängen när
han kom och gick ronden.
Om de inte kunde stå så skulle de sitta, undantagna
var patienter som låg i sträck och av naturliga skäl
ej kunde vare sig sitta eller stå.
När ronden kom skulle personalen ej synas.
Vi gömde oss i förråden tills ronden var klar. Sträcken,
som våra patienter med femurfraktur och collumfraktur hade,
skulle hänga 10 cm från golvet
Innan Doktor Jerre kom sprang personalen runt
och kontrollerade att inte kroken som vikterna hängde i hade
fastnat på sänggaveln eller att patienten halkat ner
i
sängen så att vikterna stod på golvet, för
då var dr Jerre mycket missnöjd. Man kontrollerade också
att lakan och filt låg slätt och fint på patienten,
allt skulle se snyggt ut.
När dr Jerre skulle gå rond skulle
det finnas spritsuddar. De fick kuratorn gå med på en
bricka av rostfritt stål. Efter användningen släppte
Jerre sudden i handen på sköterskan. En fördel med
dr Jerre var att han hade fasta rutiner och man visste hur han ville
ha det.
Våra patienter fick vi hämta på
operation, som låg i gamla lasarettet. Oftast hade de knappt
vaknat efter operation. Syrgas fanns inte på rummen, endast
syrgastuber. Det kändes inte bra att köra patienterna
i den långa korridoren upp till ortopeden. Man var rädd
att det skulle bli någon komplikation på vägen.
I januari 1968 fick vi flytta över till
nya lasarettet som det hette då. Jag minns att vi tyckte det
var så fint. Det fanns inga vattenkranar bara en kulopress
i golvet och vattnet var inställt på en lagom varm temperatur.
Tyvärr visade det sig ha många nackdelar, bland annat
gick det inte att ge patienterna ett glas kallt vatten direkt från
kranen på salen.
All städning (utom dammtorkning av patienternas
bord och sängar samt förrådsutrymmen) skulle ligga
under städcentralen, maten komma färdig dukad på
brickor och värmas i elektronugn. Brickorna med odiskat porslin
skickades tillbaka till köket, där skulle all disk tas
om hand. Det inrättades också en bäddcentral. När
patienterna skrevs ut skickades sängarna till bäddcentralen
för rengöring.
Det tillskapades en uppvakningsavdelning på
operation, vilket betyder att idag har patienterna för det
mesta vaknat upp helt från narkosen innan de kommer till avdelningen.
Arbetsuppgifterna var i stort sett desamma.
Tjänsten som 1:e biträde försvann och det blev två
undersköterskor. Barnpatienterna samlades på en sal på
avd. 37, och barnsköterskor anställdes, som arbetade mellan
07:00 på morgonen till 20:00 på kvällen. Därefter
och fram till morgonen var det vi sjukvårdsbiträden och
undersköterskor som tog hand om barnpatienterna. Det var väldigt
roligt att ha hand om barnen. De var så gulliga. Klagomål
från föräldrar handlade mest om att barnen blivit
bortskämda av oss. När 37:ans personal hade semester fick
vi på avd. 38 ta hand om barnen. När barnsköterskorna
gick hem ringde barnen för att se vilka som jobbade, "jaså
är det du," sade de när de såg vem som arbetade.
Sedan gick jag runt och gav dem en kram. De lite större barnen
drog täcket över huvudet, för är man 5- 6 år,
kan man ju inte öppet visa att man också vill ha en kram.
Därefter var det oftast lugnt på barnsalen.
I slutet av 1970 -talet öppnades barnkliniken
och då bestämdes att alla barn skulle ligga där.
Det var tråkigt för oss men naturligtvis bra för
barnen.
Vi var inte mycket personal på vårdavdelningen.
Jag minns inte exakt antal på förmiddagen men på
kvällen tjänstgjorde endast en sjuksköterska och
två sjukvårdsbiträden.
På en schemarad gick det två elever.
Dessa två elever skulle motsvara ett ordinarie sjukvårdsbiträde.
Var åttonde vecka kom det nya elever. Schemat inföll
så att det alltid var jag som fick gå med dem första
dagen. De började alltid med en eftermiddagstur mellan kl.
13:30 - 22:00. Om man hade otur, vilket inträffade ibland,
kunde man dessutom på grund av sjukdom eller annan orsak ha
en ny sjuksköterska samma dag. Jag var därför alltid
ivrig att vara med när det hände något för
att se vilka åtgärder man vidtog för att veta vad
man skulle göra ifall det skulle inträffa den dag man
arbetade med dessa elever. Vi fick handleda elever fast vi själva
inte hade utbildning, dels i det omvårdande arbetet men också
lära dem att ta suturer och omläggning av sår.
Jag tror att det var ungefär samtidigt
som man flyttade till nya lasarettet som vacutainerrören infördes
i vården för blodprover. Glasrören för sänka
ersattes av plaströr där man kunde suga upp blodet i röret
med hjälp av en spruta. Man kunde trycka till en liten propp
i botten på röret och blodet stannade kvar. Detta gjorde
det mindre kladdigt att hantera blodprover. Numera skickas det mesta
till kem lab.
Nya operationsmetoder kom. Dr Jerres Platta
hade hittills varit den bästa hjälpen för patienter
med utslitna höfter. Plattan var en fiffig konstruktion, böjd
i två vinklar som gjorde att man kunde såga igenom lårbenet
och sedan sätta ihop det med en liten förskjutning. Därmed
blev belastningen på lårbenskulan ändrad så
att den hamnade på en broskyta som inte var fullt så
sliten. Alternativet hade i många fall varit rullstol.
Senare kom höftproteserna. Med höftproteserna
fick vi behandla patienterna extra försiktigt. På den
tiden fick vi under inga omständigheter vända på
patienterna efter operation, och vi var tre som lyfte dessa patienter.
I början skulle vi höja patienterna i speciella sängar,
de skulle tränas att stå i sängen, och vi startade
vid ca 45 grader. Det var lite obehagligt. En person fick trycka
på sänggaveln och huvudändan på sängen
åkte upp. När sängen var tillräckligt högt
uppe skulle den andra se till att en metallstång, som inte
var särskilt kraftig, gick in i ett litet hål i en annan
metallstång, som det var det enda som höll sängen
uppe.
Gipssågning och klippning hade fram till
någon gång på 1970-talet skötts av vaktmästarna.
När det skulle klippas eller sågas gips ringde vi efter
dem. Jag vet inte varför, men plötsligt bestämdes
att det skulle utföras av sjukvårdspersonalen, eftersom
vaktmästarna inte hade något ansvar om det skulle hända
något.
En av de första patienterna jag skulle
ta bort gipsen på var en person som hade ett stort gips över
hela kroppen, från underarmarna och ner till ena foten samt
ner till knäet på den andra. Lite rädd var jag,
sågen skulle i och för sig icke kunna skada frisk hud
och dessutom var det bomull mellan gipset och patienten.
Antagligen var också patienten nervös
då hon sade: "Jag förstår Kamma, att det inte är
vem som helst som får såga gips." "Oh nej", sade jag,
men tänkte "du skulle bara veta". Hur som helst gick det bra.
Jag hade tur, en läkare kom när jag hade sågat hälften
och antagligen såg han att jag upplevde det lite jobbigt samtidigt
som jag egentligen tyckte det var roligt. Han frågade om jag
ville ha hjälp, jag tackade ja. Han tog sågen och var
färdig på högst tio minuter med lika mycket som
det tagit mig en halv timme att göra. I dag har ortopeden en
gipstekniker, en duktig kvinna, som sköter både att klippa
och lägga gips.
Fram till den 1 april 1977 tog kirurgkliniken
en del av våra höftfrakturer, men därefter beslutades
att ortopeden skulle ta alla frakturer. Vi fick flera tunga och
vårdkrävande patienter, men inget tillskott av personal.
Vi hade oftast omkring 20 patienter som tvättades i sängarna
och skulle ha hjälp med nästan allt. Det fanns inte ens
tid att dricka en kopp kaffe på förmiddagen, i bästa
fall slängde man i sig en skvätt precis innan man hämtade
matvagnen.
Vi påtalade för docent Frykman att
situationen var ohållbar. Vi pratade och skrev brev till politikerna.
Solveig Berglund var ordförande i landstingsstyrelsen på
den tiden, och till slut lyckades vi få en rimlig bemanning.
Vårt kafferum var patientköket. Där
fanns en liten tvåpersoners soffa, i övrigt fick vi sitta
på trebenta pallar när det var kaffepaus. Det blev väldigt
trångt. Köket var långsmalt, och när vi hade
många elever kunde vi vara upp till 16 -18 personer,
När vi skulle svara på ringningar
försökte vi göra det i tur och ordning, vilket innebar
att alla fick ställa sig upp när de som satt längre
in skulle ut.
På 1970-talet kom även Du-reformen.
Innan dess titulerades patienterna med herr och fru samt efternamn.
Även personalen titulerades ofta med fröken eller fru.
Det var ganska svårt i början, en del patienter ville
att man skulle säga du,
medan andra markerade att de ville tilltalas med ni. Man fick försöka
att på ett fint sätt känna efter hur patienterna
ville ha det. Det enklaste var att säga ni och låta patienten
be att vi skulle säga du.
Det städades mycket på den tiden.
Alla lådor och hyllor skulle torkas varje vecka. Så
är det ej numera som tur är. Det fanns även två
deltidsundersköterskor, vilket innebar att avdelningen var
bemannad med undersköterskor hela dagarna. Det har alltid förvånat
mig att det inte var viktigare att bemanna med undersköterskor
på natten eftersom det då bara fanns en sjuksköterska
på tre avdelningar och därutöver ett biträde
per avdelning plus ett ambulerande biträde.
En av de stora förbättringarna i omvårdnadsarbetet
var rehabiliteringsarbetet, som kom i samband med att höftfrakturerna
började översvämma sjukhusen på 1970 -talet.
Patienter med höftfrakturer var den vårdgrupp som krävde
flest vårddagar. De kunde ofta få ligga och vänta
på tid för operation ibland flera dagar och efter operation
var det inte ovanligt med sängläge 3 - 4 veckor efter
operationen.
1981- 82 startade två sjuksköterskor
ett projekt enligt en modell från Härnösand/ Sundsvall.
Enligt den modellen var sjukhusen och konvalescenthemmen passiviserande
och ineffektiva. De började med att se över kunskaper
i ADL träning. De fann brister både i personalens kunskap
om ADL-träning (aktiviteter för dagligt liv), samt i information
till patienter och anhöriga. För att åstadkomma
förbättringar krävdes
- samarbete mellan olika gruppar
- tidig och anpassad information
- tidig ADL
- hembesök
- tidig planering av hemgång
Tidigare långvårdsanmäldes
höftpatienterna så snart de kom till sjukhuset. Nu blev
målet att patienten skulle tillbaka varifrån den kom.
Om det var eget boende skulle patienten tillbaka hem efter vårdtiden.
Information till patient och anhöriga blev
betydligt bättre och gick ut på att försöka
få patienten förstå att problemet var höften
och att allt annat var precis som vanligt. Alla patienter som kunde
skulle sitta upp och tvätta sig. Sjukgymnaster och arbetsterapeuter
började arbeta mera tillsammans med undersköterskor och
sjukvårdsbiträden Ett problem som blev ännu mer
markant var kulopressarna i golvet. De var placerade en liten bit
in under tvättstället och våra patienter som i regel
endast hade ett friskt ben hade ingen möjlighet att få
vatten. Vi fick sätta patienterna på en pall och med
patienten på pallen flytta den så att ett av pallens
ben tryckte ner kulopressen. Det innebar ett stort merarbete för
personalen och var naturligtvis inte tillfredsställande, men
det tog lång tid innan vi fick bort kulopressarna.
Operationsmetoderna och spiken förbättrades
hela tiden och tålde allt bättre att belastas om inte
benet var väldigt skört. Patienter med höftfrakturer
beräknades nu kunna gå hem efter ca tre veckor. Patienterna
opererades första dagen (tidigare kunde de få ligga i
sträck och vänta på operation flera dagar). De fick
komma upp nästa dag och gångtränades med hjälp
av gåbord på tredje dagen. Efter ca en vecka kunde patienterna
övergå till kryckkäppar. eller rollator.
Före hemgång kontrollerade en arbetsterapeut
att patienten klarade sin ADL såsom påklädning
och förflyttning: Hjälpmedel utprovades, t ex griptång,
strumppådragare, långa skohorn och förhöjningar
till stol och toalett. Patienterna fick ibland även en dävert
med sig hem.
Hemgång planerades tidigt och vi fick
gå med på hembesök för att kontrollera att
patienten verkligen klarade sig hemma. 1985 hade vårdtiden
minskat med tre dagar och antalet patienter som övergick till
långvården minskade, trots att genomsnittsåldern
ökat med åtta år
Det var ett nytt sätt att arbeta för
undersköterskor och biträden, roligt och stimulerande
för personalen. Man var glad för varje framsteg patienten
gjorde och det var naturligtvis bra för patienterna. Det blev
mindre komplikationer såsom trycksår, lunginflammation
och blodproppar. Men det medförde också ett tyngre och
mer krävande arbete för personalen. I vårt dagliga
arbete behöver de flesta patienter efter operation hjälp
med allt: att komma ur sängen, komma i och ur stol, hjälp
för att komma till och från toaletten till gångträning.
Patienterna skulle fortfarande tvättas
två gånger om dagen. En del patienter opponerade sig,
men så skulle det bara vara. Idag tvättas patienten på
morgonen och i övrigt vid behov. Patienterna skulle dessutom
upp och sitta en stund på eftermiddagen. Ibland var de svåra
att motivera. De äldre hade lärt sig att man skall ligga
i sängen och bli bra. Det fordrades mycket tid och tålamod
att få patienten att förstå att de själva
skulle göra det de kunde. När vi begärde att de skulle
gå till toaletten hände det ibland att vi som personal
blev kallade lata som inte ville hjälpa till. "Det hade vi
ju betalt för."
I och med ombyggnaden av våra avdelningar
har vi numera tre stora badrum där patienterna kan sitta mera
enskilt och tvätta sig. ADL-träning och mobilisering har
kommit in på ett naturligt sätt trots att medelåldern
är högre och patienterna sjukare.
Idrottsskadorna, som ofta utgjorde de lättare
patienterna, vilka behövde begränsat med hjälp, försvann.
Numera opereras de flesta polikliniskt. Endast vid eventuella komplikationer
eller stark smärtpåverkan kommer dessa patienter till
vårdavdelningen och då oftast bara över en natt.
Jag tror det var i detta sammanhang med förändringen
av rehabiliteringen som det äntligen var dags att även
börja dokumentera omvårdnadsarbetet. I dag dokumenteras
allt som händer kring patienten . Dokumentationen skall fungera
så bra att ingen behöver rapportera, vi läser oss
till information.
En annan sak som förbättrades var
smärtlindringen efter operation, vilket är ett måste
för att kunna rehabilitera patienterna. Numera står patienterna
ofta på kontinuerlig smärtlindring så länge
behovet finns.
Det har skett många förändringar
i vården. En av de stora förändringarna är
införande av vårdlag. Ortopeden var först med det
här på lasarettet. Vårdlag innebär att en
sjuksköterska och två undersköterskor arbetar tillsammans.
Vi blev indelade i rött och blått vårdlag och fick
ansvar för halva avdelningen. Tanken var att det skulle bli
mindre antal personer kring patienterna. För att åstadkomma
det skulle rondsystemet brytas. I vårdlagen skulle man bara
ansvara för omvårdnaden för de patienter man var
tilldelad i den gruppen. För att få så lite personal
som möjligt kring patienten skulle personalen själva sköta
så mycket som möjligt. Gymnastbiträden, transportörer
och baderskor skulle inte nyttjas längre. Personalen skulle
sköta den delen av arbete. (I dag är transportörerna
tillbaka.)
För att ha tillgång till sjuksköterska
i varje vårdlag måste det till flera sjuksköterskor,
(bemanningen med två sköterskor under hela dagen räckte
bara måndag till fredag) En ökad sjuksköterskebemanning
kunde i princip endast ske på bekostnad av undersköterskor.
Vi insåg emellertid att bemanningen var för liten för
att det skulle fungera och uppvaktade både tjänstemän
och politiker för att få högre bemanning. Vi lyckades
med detta mot att vi skulle klara kortare sjuk- och semesterperioder
själva utan personal från poolen, vilket var ett plus
eftersom det också bidrog till mindre personal kring patienterna.
Och våra undersköterskor blev kvar!
Vårdlagen blev lyckade och bidrog till
en förbättring av omvårdnaden, eftersom vi oftast
hade samma patienter och därigenom också lärde känna
patienterna bättre. Vi var alltid två personer som arbetade
ihop även om sjuksköterskan gick rond eller hade andra
arbetsuppgifter. På senare tid har vi försökt arbeta
i vårdpar, men det har inte fungerat bra. Sjuksköterskan
känner sig stressad när hon som hon säger, skall
vara både ute och inne.
Undersköterskan upplever arbetet mycket
tungt. Många av ortopedens patienter klarar man inte ensam.
Resultatet blir att endera tar man upp patienten själv, med
risk för att skada både patient och sig själv, eller
får man vänta på att sköterskorna har tid
och patienterna får ligga och vänta på att få
komma upp för toalettbesök och för att tvätta
sig. Det känns väldigt frustrerande, att behöva säga
till patienterna att de får vänta. De flesta sjuksköterskor
försöker hinna med att vara ute vid morgon- och kvällsbäddning,
men det finns så mycket annat de måste göra. Doktorn
kommer ofta och går rond just då och på kvällen
tar medicinutdelningen tid och sjuksköterskorna skall även
dokumentera. Då står undersköterskan där ensam.
Dessutom har arbetet i vårdpar ofta inneburit att man på
tredje arbetsdagen har patienter man ibland inte har träffat
tidigare, vilket jag ser som en försämring i omvårdnaden.
Under 1990-talet startade ortopedkliniken en
sårgrupp. Eftersom våra patienter i stor utsträckning
ligger på rygg är risken för trycksår ganska
stor. En blankett togs fram för registrering av trycksår.
När en patient kommer in med höftfraktur inspekteras huden
och en blankett rörande patienten fylls i vid ankomsten. Redan
vid ankomsten registreras trycksår eller tendens till detta,
om patienten är mager, överviktig eller inkontinent. Patienterna
läggs på antidecubitusmadrass, duodermplattor sätts
på hälarna för att förebygga tryckskador under
operationen.
Avlastning av hälarna sker också
med lassekuddar, en skumplastkudde som är format med ett hål
så att hälen ligger fri utan tryck. Patienten följs
sedan upp under sjukhusvistelsen och eventuella trycksår dokumenteras
och rapporteras till sjukhemmet eller distriktssköterska
Lyftteknik är också en stor förbättring
inom omvårdnadsarbetet på ortopedkliniken.
Från början fanns inga höj- och sänkbara sängar.
Vi fick lära oss att stå panna mot panna när vi
skulle lyfta, men som tur var kom man snart underfund med att det
innebar risk för nackskador. Då fick vi lära oss
att stå lite bredbent och svanka i ryggen och böja på
knäna Vi tog tag i varandras händer och försökte
be dem som tvättade patienten att raska på för att
händerna gled. Det var bättre men ändå väldigt
tungt. Så småningom fick vi höj- och sänkbara
sängar, transportabel höj- och sänkbar lyftanordning
med stora tygstycken som man kunde lägga under patienten och
lyfta mekaniskt.
Efter omorganisation i landstinget fick ortopeden
ta hand om alla akuta patienter i länet. Detta medförde
ofta överbeläggningar och arbetet blev ännu tyngre
på ortopeden. Dessutom har patienterna blivit äldre och
den ortopediska delen av deras sjukdomar är oftast det minsta
problemet. Numera kan de medicinska sjukdomarna såsom hjärt-,
lung- och njursjukdomar kräva väldigt mycket av sjuksköterskans
tid och försvåra rehabilitering och förorsaka längre
vistelse på kliniken. Vi har nu två akutavdelningar
och en elektiv avdelning och skillnaden i vårdtyngd på
dessa avdelningar är stor.
Som skyddsombud kände jag att något
måste göras. Patienterna kan man inte göra något
åt, dem måste man ta emot. Jag hade hört talas
om en lyftteknik som kallades Durewallmetoden. Jag tog kontakt med
basenhetsföreståndaren. Det visade sig att hon hade tänkt
i samma banor. Först utbildades personalen via en person på
lasarettet, men "det fungerade inte på ortopeden sade de "
Både basenhets-föreståndaren och jag var fortfarande
övertygade om att det kunde fungera även för ortopeden.
1995 fick jag och en annan undersköterska åka till Göteborg
till Curt Durewalls ergonomiskola för att utbildas till durewallinstruktörer.
Där fick vi lära oss att ett felaktigt rörelsemönster
är största orsaken till kronisk smärta Vi har ju
fått lära oss att man skall ha patienten i centrum. Curt
Durewall ville inte bara sätta patienten i centrum. Han ville
sätta människan i centrum för att, som han säger,
inte dagens personal skall bli morgondagens patienter. Det var därför
viktigt att arbeta efter rätta principer.
Hans slogan är:
Att med minsta möjliga kraft nå största möjliga
effekt utan att förorsaka skada eller smärta.
Durewalls metod innebär ett stort hänsynstagande
till både patient och den man arbetar med. Det är en
mjuk teknik som bygger på jiujitsu. Vi fick lära oss
att med enkla medel klara att flytta patienten utan att lyfta. Största
delen av Durewalls metod går ut på att använda
sig av hjälpmedel och ett naturligt rörelsemönster.
I dag kan vi hantera patienterna på ett
mycket mjukare sätt. Vi har lärt oss att arbeta med de
hjälpmedel som finns såsom våra egna händer,
glidmattor, glidbrädor och inte minst våra draglakan.
Vi arbetar med raka armar, vilket innebär mindre muskelansträngning,
och balanserade ställningar, Vi arbetar med benen genom att
som vi säger ta kraften från golvet och det spar våra
ryggar. I alla moment går omtanken om både patienten
och arbetskamraten igen.
Det handlar hela tiden om respekt och samarbete
mellan både arbetskamrater och patient och naturligtvis fungerar
det mycket väl även på ortopeden. All personal på
ortopeden (utom de senast anställda) har fått 4 x 4 timmars
utbildning i Durewallsmetoden med en uppföljning med fyra timmar
efter ett par år.
De flesta är mycket duktiga och använder sig av denna
metod, men tyvärr finns fortfarande en och annan som inte har
tagit det till sig. Många av mina arbetskamrater säger
att de inte hade klarat att arbeta kvar på ortopeden om de
inte hade fått den utbildningen. Personalen från resursenheten
låg på hela tiden och ville att vi skulle lära
dem. Sedan ca ett år tillbaka har även medicinkliniken
och resursenheten skickat folk till Curt Durewalls ergonomiskola.
Den psykiska delen av behandlingen av patienterna
är svårare att beskriva. Ett måste för att
kunna ge en fullgod omvårdnad är enligt min mening att
man skall tycka om människor och också kunna tänka
sig in i deras situation och känna efter, hur skulle det vara
om jag låg där. Med andra ord känna empati och framför
allt lyssna och visa respekt för patienten.
Rapporten jag får talar om namn, ålder
och diagnos samt andra kända sjukdomar. Först i mötet
med patienten känner jag att det är min patient, att det
är upp till mig att få patienten att känna säkerhet
och trygghet för den del av behandlingen som jag ansvarar för.
Det är viktigt att få god kontakt med patienten. Man
får känna sig för, Hur mår patienten? Har
han/hon ont ? Hur är det med humöret ? Är patienten
allvarligt lagd eller tycker hon/han om att skoja. Har han/hon andra
bekymmer än det ortopediska. Är han/hon intresserad av
att prata eller helst vara i fred? Är han/hon blyg? Finns det
andra sjukdomar att ta hänsyn till? Har patienten varit utsatt
för trauma? Om det finns problem är det viktigt att vidta
lämpliga åtgärder. Är patienten dement? Många
patienter blir förvirrade den första tiden, vilket inte
är så konstigt. Ibland har de legat hemma en stund innan
de fått hjälp för att sedan med ambulans föras
till lasarettet, därefter in på akuten, sedan röntgen,
och tillbaka till akuten. Därefter till avdelningen där
de helavtvättas med hibiscrub och får urinkateter, sedan
blir det operation och åter tillbaka till avdelningen. Patientens
ålder har också betydelse för hur man behandlar
dem. Olika generationer har växt upp under olika omständigheter
och numera har vi många invandrare, som har helt annan bakgrund
än vi. Viktigast av allt är att man låter patienten
känna sig sedd och att man visar respekt och låter patienten
förstå att jag är där för honom/henne
icke tvärtom.
I början av 1990-talet var undersköterskan
inte särskild uppskattad. Vi hade inget värde, för
vi hade ju icke helhetsbilden såsom sjuksköterskan. Det
var en mycket tråkig tid. Många duktiga undersköterskor
med upp till 14 års erfarenhet blev uppsagda. Våra tjänster
konverterades till sjukskötersketjänster. Det kändes
hårt, det gjorde ont ända in i själen, men nu har
det svängt. Det anställs undersköterskor igen och
vad det verkar blir det inget överskott på sjukvårdspersonal
de närmaste åren.
Vi undersköterskor på ortopeden har
också gjort ett introduktionsprogram som vi är stolta
över. Det ger en allmän information om ortopeden och de
uppgifter som ingår i undersköterskans arbete och slutar
med en medicinsk terminologi över de mest förekommande
sjukdomarna på ortopeden. Andra förändringar som
vi fått är flextid. Individuella scheman är på
försök och pågår till den 1 oktober, samt
individuella löner.
En del av våra tidigare arbetsuppgifter
ingår numera inte längre som en naturlig del i undersköterskans
arbete utan det skall vara skriftlig delegering på dem, t
ex. lämna medicin till patient eller sätta en kateter.
Datan har kommit in i sjukvården även
för undersköterskan Via handdator sker mat - och förrådsbeställningar,
som sedan skickas via vanlig dator. Det är viktigt att vara
flexibel och hänga med i utvecklingen hela tiden. En del var
rädda för datorn, men som tur är håller denna
rädsla på att försvinna.
Jag vill sluta med en dikt som jag fått
hos Curt Durewall i Göteborg. Jag tror att det handlar om på
vilket sätt han anser vi skall behandla våra patienter.
Ett blint och dövt barns tankar.
Till människor omkring mig en tanke jag sänder
Jag undrar om du vet, att för mig är du händer?
En del är snälla och milda, en del är hårda
och vilda.
En del är okay, jag förstår vad de säger till
mig
Men ibland när det kommer en ny är jag färdig att
spy!
När de inte förstår vad jag vill, blir jag förbannad,
vill klippa till
Men så kommer just din hand, som jag längtar efter ibland.
Då känner jag mig glad på nytt och livet känns
lugnt och tryggt
|
