Företagshälsovårdens historia i Västmanland.
Återblickar och personliga erfarenheter.
Föreläsare: Med dr Sven Kvarnström
Datum: 2005-09-21

Sven Kvarnström, med dr och fd företagsöverläkare vid ASEA. Sven Kvarnström har levt med företagshälsovård sedan 1940-talet. Hans far var företagsläkare och var med och bildade Svenska företagsläkarföreningen någon gång på 1940-talet. Det är en av anledningarna till att Sven Kvarnström har hängt med i utvecklingen. Sven Kvarnström började på ASEA 1967 och stannade kvar där till sin pensionering.

Jag har levt med företagshälsovård sedan 1940-talet. Min far var företagsläkare och han var med och bildade Svenska företagsläkarföreningen någon gång på 1940-talet. De var 12-14 personer. Av den anledningen har jag kunnat hänga med i utvecklingen.

Det finns naturligtvis en tidigare historia. Det kan man hitta i gamla gravar i Egypten. Där ser man hur man till exempel har korrigerat stolshöjder med klossar för att sitta rätt.

Diamantsliperi i Sydafrika

Bilden är från ett diamantsliperi i Sydafrika och visar hur man hade anpassat arbetsplatserna så att arbetarna kunde ligga på magen och med stöd för huvudet och slipa diamanter. På det viset slapp de sitta med armarna högt. En intressant sak hände mig när jag arbetade med min avhandling som handlade om belastningsskador. När man håller på med en avhandling ingår att läsa en mängd artiklar i internationella tidskrifter som behandlar närliggande ämnen. Jag hittade i referenslistan i en artikel en skrift som var från 1746 från Pado i Italien. Jag fyllde i en blankett, som var brukligt på ASEA på den tiden, och skickade till biblioteket och bad dem skaffa fram dem. Det var mest ett skämt från min sida. Men några veckor senare ringde bibliotekarien mig och berättade att skriften hade kommit. Jag bad henne skicka den till mig. ”Den går inte att skicka, jag kommer med den” sade hon. Hon kom personligen med skriften och bar den försiktigt. Det var en liten bok i vackert skinnband i engelsk översättning som handlade om arbetssjukdomar från 1746. Jag återkommer om detta.

Företagshälsovården är för övrigt en ganska modern företeelse. Som specialitet är den mycket ung. Det bildades en förening på 1940-talet. Vad som framförallt var aktuellt då var silikos, stendammslunga. Den var ett stort problem på den tiden med hög dödlighet. Min far och några andra som arbetade på järnverken i Sverige började intressera sig för problemet och försöka komma tillrätta med det. När jag började på ASEA 1967 var silikos fortfarande ett problem i vårt gjuteri, där man skulle försöka få bort all stendamm och kvarts som orsakade den här sjukdomen. Det gällde inte bara att mäta mängden kvartskristaller utan också analysera storleken på kvartskristallerna. Om kristallerna var tillräckligt stora fastnade de på väg ner i lungorna och då hostade man upp dem. Om de var tillräckligt små åkte de ner i lungorna och virvlade runt en stund och åkte ut med utandningsluften igen. Det var bara en fraktion däremellan som var farlig, den som stannade kvar och gav upphov till den här otäcka sjukdomen.

Vi fick också kontrollera hur tungt arbetet var. Om man jobbade tungt och flåsade mycket fick man i sig mycket luft och då blev det mycket kvar av kristallerna. De analyserna förde ganska långt. Vi hade en yrkeshygieniker som envisades med att enbart hålla på med den här silikosen, trots att vi hade fått besked om att gjuteriet skulle läggas ned. Gjuteriet var det finaste gjuteri vi hade i Sverige, dessutom renast och snyggast. Det skulle läggas ned inom ett par år men yrkeshygienikern kunde inte slita sig från sitt stora intresse för silikosproblemet. Tillsammans med en yrkesingenjör var de helt upptagna av problemet och i stort sett nästan bodde i gjuteriet. Jag kallade dem för Knoll och Tott därför att de alltid hängde ihop. Jag var chef över dem och ville inte att de bara skulle vara i gjuteriet. De kallade mig då för Kapten Bölja. Så småningom fick jag ordning på det hela när gjuteriet lades ned.

Silikos var således ett stort problem. Ett annat stort problem var asbest. En av de första moderna företagsläkarna i Sverige var Allan Hedfeldt. Han skapade företagshälsovården på ASEA. Det första han gjorde när han kom till ASEA var att försöka komma tillrätta med asbestproblemet. På den tiden levererades asbest i balar, som revs upp och fördelades på olika sätt. Tillvägagångssättet var fasansfullt. Om man tittar på asbestkristaller i förstoringsglas ser man att de är långa hullingförsedda molekyler, som fastnar i lungorna och därmed ger den här asbeststosen, som också utvecklas till cancer.

På 1950-talet började man arbeta med asbestproblemet. Man arbetade intensivt med att få bort asbest från ASEA. Ett så stort företag som ASEA är har många olika ingångar. Det finns massor av avdelningar och arbetsledare. Det slinker in olika material både här och där. Fortfarande när jag hade kommit till ASEA och blev chef över den delen 1970 fanns det kvar asbest. Vi hade ett möte med ASEA-chefen Curt Nicolin och ledningen. Vi ville ha bort all asbest. Det slutade efter ett par timmars diskussion med att Curt Nicolin beslutade att det icke fick tolereras asbest i någon form på ASEA. Asbest skulle utrotas på ASEA. Det var en stor framgång. Vi lyckades få bort all asbest.

ASEA-chefen Percy Barnevik köpte ett företag i USA som hette Combastion. En affär som kostade företaget miljarder i skadestånd. Han blev mycket kritiserad för detta. Hur kunde han köpa ett företag där det fanns så mycket gammalt elände begravt. Det fanns visserligen ingen asbest i företaget vid det tillfället. Men asbest är en sjukdom som bryter ut 10-20 år senare. Bland de anställda fanns ett antal med asbeststos i sina lungor. För en tid sedan fick jag höra att man hade satt av pengar inom ABB för att täcka alla kostnader som kunde uppstå på grund av dessa asbeststosfallen. De hade ju redan blivit utsatta för det här problemet och det var endast fråga om en ekonomisk gottgörelse. Det fanns alltså avsatt pengar för att täcka kostnaderna för alla dem som hade jobbat på Combastion, även de som var pensionerade.

Senare hände det sig att en domare i USA dömde på så sätt att det inte räcker med att man har fått en skada av asbest. Så snart man har varit utsatt för asbest i sitt arbete och kanske löper risk att få en skada i framtiden skall man ha full ersättning. Det fick till följd att mängder av advokater i USA hoppade av från det som de hade jobbat med rörande skador av tobak och hoppade på det här istället. De sökte upp alla som någon gång hade arbetat inom Combastion och som kunde tänkas ha rätt till ersättning. Allt detta gjorde att det blev en oerhört kraftig ekonomisk ”smäll” för ABB. En enda domare blev orsaken till allt detta.

Mina första tio år inom ASEA när jag hade ansvar för företagshälsovården, hade vi ett dödsfall varje år orsakat av olycka. Det var exakt ett dödsfall varje år och jag kunde namnen på dessa personer på mina fem fingrar. Jag minns fortfarande några av dem. Det var inte endast olycksfall i Västerås och på andra orter utan även utomlands. Ett fall var en man som hade blivit kolosförgiftad när han varit ute på ett uppdrag i Afrika.

Nästa tioårsperiod hade vi ett enda dödsfall på tio år. Det var en fantastisk utveckling. Det var inte företagshälsovårdens förtjänst utan berodde på en ändrad produktionsform. Man gick över från tung produktion till lätt produktion. Man övergick från tunga gjutna konstruktioner till svetsade konstruktioner och så småningom till plast av olika slag. Dödsfall orsakade av olycksfall blev inget problem alls för oss.

Epoxin var ett stort problem. Epoxi är en harts. Man blandar epoxi med en härdare och det blir en sorts lim som är oerhört starkt. Limmet användes vid tillverkning av motorer och generatorer. Man stagade elektriska ledningar, göt in dem i epoxin för att de skulle ligga stilla när de utsattes för höga varvtal. Man ”blaskade ihop” det hela. Gubbarna kunde stå kladdiga ända upp till armbågarna i epoxi. Resultatet blev eksem. Epoxi är det mest ilskna eksemframkallande material som finns. Det är inget stort medicinskt problem. Om man får eksem och håller sig borta från epoxi läker eksemet ut och den drabbade blir helt återställd. Men om man på nytt jobbar med epoxi blossar eksemet upp. Detta var ett produktionstekniskt problem. Det tog ungefär fem år att utbilda en duktig lindare på stora maskiner. När eksemet slog ut dessa lindare undan för undan försvann en hel generation av skickliga yrkesmän. Man fick lov att använda annan personal som inte var alls lika flyhänta och duktiga. Produktionsfolket kom till oss och vädjade om att vi skulle göra något åt problemet. Följden skulle annars bli att man inte kunde tillverka dessa stora generatorer.

Det blev ett stort problem för oss. Jag höll då på med min doktorsavhandling och hade mycket material. Problemet löste sig dock genom stenhårda hygieniska rutiner. Lindarna fick inte komma i hudkontakt med epoxi. Det medförde ett stort arbete i och för sig, men det var mera ett arbete för tekniker än för medicinare.

Företagshälsovården skulle vid den tiden då jag började ägna 50 procent åt förebyggande arbete och 50 procent åt sjukvård. Den fördelningen skulle man ha enligt bestämmelserna. Vi höll också på att sjukdomen måste höra till jobbet. Vi sysslade inte med förkylningar och diverse andra småsaker. Det var en sjukvård som ibland kanske inte riktigt var värd namnet. Jag minns att jag en förmiddag på min öppna mottagning hade 84 patienter. Det kan man ju inte kalla sjukvård. Detta hände innan vi hade ”strypt till” ordentligt och sagt att vi bara tar sådana fall som har med jobbet att göra. Detta var Läkarförbundet emot. Det hängde ihop med att man hade betalt per patient. Min mening var att man inte kunde hålla på på det viset då det inte blir någon kvalitet på företagshälsovården. Man måste minska på antalet patienter. Jag kom i konflikt med Läkarförbundet men det ordnade upp sig så småningom. Vi erhöll istället en fast lön och det blev bättre beträffande arbetet.

Sjukfrånvaron var ett stort problem för oss. Den var alldeles för hög. Vi hade mängder av olika statistiska jobb för att analysera problemet. Jag skapade bl a ett dataprogram där man korrigerade för kön och ålder och tungt arbete. Vi hade delat in de sjuka i ca 40 olika yrken för att se vilket yrke som var vanligaste orsaken till sjukfrånvaron.

Vi gjorde stora analyser av vilka sjukdomar som förorsakade långtidsfrånvaron. Man kom då fram till följande: nacke, axlar, armbågar. 50 procent av all sjukfrånvaro på verkstäderna orsakades av dessa problem. Vid den tiden fanns ungefär 7 000 anställda vid verkstäderna och 4 500 på kontoren. ASEA var stort på den tiden. På tjänstemannasidan var det helt annorlunda. Nack-/skulderbesvären var ett stort problem. Ingen förstod sig riktigt på dem och ingen ville riktigt erkänna att det var en sjukdom. Läkarna och arbetsledarna tvivlade på det hela, eftersom det mest drabbade dem som höll på med lätta jobb. Det rörde inte dem som höll på med tunga grovarbeten. Det handlade om dem som höll på med lätta saker som kanske inte vägde mer än en tändsticksask. Man fann ingen logik i detta. Det fanns ingen arbetsledare som kunde acceptera att en anställd skulle bli sjuk av att sitta och hantera småsaker som inte vägde mer än en penna. Detta ledde till ett stort problem för oss att försöka reda ut.

Löpsedel VLT:
CHOCKSIFFROR. ALLT FLERA SLÅS UT I FÖRTID.

Detta skulle kunna gälla också idag. Attityden från de anställda och från facken var att montören är en förbrukningsartikel, bara vinsten räknas. Ingen bryr sig om oss montörer, vi är en förbrukningsartikel. Det var en känsla som många hade. Vi försökte med undervisning på olika sätt, t ex lyfta med rak rygg, bära bördan nära kroppen osv. Det var inte frågan om det egentligen. Det var några sjukgymnaster som försökte tala för detta. Problemet bestod i att sitta stilla och hantera lätta saker. Det var inte svårt att få pengar för att göra forskning på detta.

		Med studerande på bilden är numera internationellt mycket erkänd. Han är professor i yrkesmedicin vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Jag engagerade honom och vi gjorde tillsammans en del forskning: stack nålar i personer och mätte strömstyrkor o dyl. Vi kartlade en hel del och lyckades ganska bra. Men utvecklingen var katastrofal. Antalet anmälda arbetsskador steg till 225 år 1987-88 och ingen visste orsaken och hur man skulle komma tillrätta med det.
Umeåforskaren Lars Brundin fäster elektroder på en patient

Utomlands hade man inte heller den kunskapen. Men år 1746 då visste man!. I den boken står det om sjukdomar hos skrivare och amanuenser. Skrivare satt och skrev av böcker för hand. Den spänning som skapades när man satt och skrev är densamma som skapades hos våra montörer som satt och monterade små grejer. Orsaken till spänningen uppgavs vara konstant sittande arbete, repetitiva rörelser samt koncentration. Det är precis vad vi så småningom kom fram till när vi hade hållit på ganska länge. Men 1746 då visste man det.

Jag besökte en verkstad och tittade på robotar. Jag såg en ”hejare” till robot. Det var en svetsrobot på ett stort fundament med en svetspinne i toppen. Det framstod för mig som en felräkning med ett stort fundament för att lyfta och hantera en svetspinne. För att erhålla precision i spetsen på roboten måste man ha ett mycket stabilt fundament. Alltså, skall man få precision när man arbetar med fingrarna måste man ha ett stabilt fundament. Precision i fingrarna kräver att man spänner fast underarmen och överarmen och spänner fast skuldran upp till nacken och ner till sätet där man sitter.

Muskler i vila, spänning, avslappning		Statisk belastning av muskler

Jag brukade ta ett exempel: En hink med 10 liter vatten väger 10 kg. Så mycket kraft måste man hålla i med armen genom den lilla hävarmen. Att få arbetsledarna att förstå det hela var inte så enkelt men lyckades till slut. För att muskeln skall fungera krävs att man tillför syre och energiämnen. I vila flödar det in lite blod, energi konsumeras. När man spänner en muskel, vid snöskottning t ex, kramar man ur muskeln med en mängd begagnat blod. När man slappnar av för att sedan ta nytt tag pumpas det in blod på nytt. Hela tiden kramas det ur och pumpas in blod, om man jobbar dynamiskt. Om man däremot jobbar statiskt, håller stilla för att balansera axeln, när man arbetar med precision, blir det endast ökad spänning men ingen pumpeffekt. Ett klassiskt exempel är att åka sparkstötting.

Man blir aldrig trött i det ben man sparkar på med, utan man blir bara trött i det ben som är stilla. I det benet som är stilla blir blodcirkulationen liten. Detta var gåtornas lösning. Det gällde nu att få folk att förstå och tro på det. När universitetet i Linköping kunde påvisa att människor som utsatts för statisk belastning i skuldrorna kunde deras muskelfibrer se ut enligt bilden ovan till höger.

Vi försökte på olika sätt övertyga ledningen. Vi gjorde ergonomiska analyser. Redan på 1970-talet hade sjukgymnasterna videokameror som de använde vid analyser. Ledningen var inte alls negativ till att ge pengar för olika forskningsprojekt men att ändra på produktion, som vi ansåg vara den enda lösningen, var inte lika enkelt. Det skulle handla om flera miljoner. 1987 kom en sjukgymnast till mig och var förtvivlad över en avdelning som hade många av dessa skador. Jag uppmanade henne att gå till avdelningen och prata med arbetsledningen, be att få en lista över alla dem som jobbat på den avdelningen för fem år sedan. Därefter plocka fram journalerna på dessa och se vad som hänt under de fem åren fram tills nu. Hon kom fram till följande:
14 anställda för fem år sedan. Av dessa hade elva sökt för belastningsskador. Tre var halvt sjukskrivna, två hade partiell pension, två sjukpensionerade och en hade slutat. Detta var katastrofsiffror. Vi tog dessa siffror, visade dem för ledningen för den avdelningen och sade att vi inte kunde göra ett enda dugg åt det hela. Vi hade gjort allt vi kunde och det var helt och hållet arbetsledarens ansvar. Det var upp till honom att göra något åt det eftersom vi hade gjort allt vi kunde. Då blev han kall om fötterna.

Det fanns pengar att satsa från vissa fonder. De började göra förändringar på den här avdelningen. Istället för att tidigare bara ha suttit och monterat hela dagarna fick man nu en rad andra arbetsuppgifter. Man överförde arbetsuppgifter från tjänstemannasidan till den här avdelningen så att de som förut bara monterat nu fick omväxling. Det tillkom också mera kvalificerade jobb som så småningom också kunde föras över så att det blev mer omväxling i arbetet.

Då startade den processen som man nästan alltid måste kämpa för när det gäller förändringsarbete. Man har en idé som man försöker analysera och därefter designa vad man vill ha. Men att sedan få allt att fungera och få igång ”snurren” på det hela är det största problemet. Vi hade dock kommit igång. Sedan hände det underbara. Det blev publicitet kring det. Ett helt uppslag i Dagens Industri den 22 april 1994.

PROBLEMET ÄR LÖST.

Ett helt uppslag med rubrik över två sidor. Jag är mycket stolt över detta och vårdar det ömt.

Det här uppslaget läste även Percy Barnevik, som hade flyttat till Schweiz. Han skrev ett brev till Bert Olof Svanholm, som då var chef för ABB här i Sverige, med kopia till mig.
”Broder! Jag läste med intresse om det nya industrijobbet på ABB. Kan Du utveckla former för ökad variation och ansvar osv osv. Det här borde vi kunna fortsätta att utveckla.”

Detta blev mycket värdefullt för mig.

Det inträffade ungefär samtidigt med ABB:s P50-projekt. Vår del var bara en liten del i det stora P50-projektet.

Olycksfallen försvann i stort sett. Tungt arbete har i stort sett försvunnit inom många arbeten, lättare arbeten har tagit över och de psykosociala problemen har ökat. De psykosociala problemen har blivit det stora bekymret och sjukfrånvaron som jag ser det hänger ihop med den här formeln:

Arbetsoförmåga beror på sjukdomens grad, gånger arbetets krav, gånger motivation att vara hemma, delat med motivationen att arbeta.

Motivation att vara hemma ökar om man finner att man har lika bra betalt hemma som när man jobbar och kan jobba på sommarstugan, båten osv. Om man har en bra arbetsgrupp att jobba i och trivs med arbetet då fortsätter man jobba. Kraven kan arbetsgivarna påverka. Motivation att vara hemma är mycket en fråga om ersättningar och motivation att arbeta är upp till arbetsgivaren att påverka gruppen så att det blir en trivsam stämning.

En annan sak är människans kapacitet. De flesta har en normal kapacitet. En liten del tillhör de där ”jättarna” som kan jobba hur mycket som helst. Percy Barnevik är en sådan. En sanningsenlig historia om honom: Han hade slutat ha gäster till lunch. Något jag tyckte var klokt av honom, han borde ju koppla av någon gång. Vad det egentligen handlade om var att en personalchef hade varit inne hos Percy Barnevik en lunch. Percy skrev under papper med höger hand och åt smörgås med vänster hand, personaldirektören satt mitt emot och drog sitt ärende. Percy tuggade ur sin mun och sade ”Prata fortare”. Det står för de människor som har en enorm kapacitet. Sedan finns det en grupp människor som inte orkar med så mycket. När jag började på ASEA hände det mig mer än en gång att arbetsledningen ringde och sade att jag måste komma ner till verkstaden och se varför den här Pettersson har sagt upp sig. Han kommer aldrig att få ett arbete någon annanstans. Han är en total ”nolla”. ”Se till att han tar tillbaka sin uppsägning!”. Jag fick i uppdrag att se till att han stannade kvar.

Jag minns en tjänsteman som hade tacklat av undan för undan. Den enda arbetsuppgift han hade var att gå igenom post och inrikes tidningar och skriva upp alla bolag som hade gått i konkurs. Han hade varit duktig en gång i tiden. Idag förekommer inte detta. För dem som inte hänger med finns inte de här jobben. Vi har inte kvar de här lätta jobben. De svaga människorna blir i större utsträckning utslagna. När man talar om kvinnor som är mer sjuka än män kan man visa på exemplet: ”Mannen som säger Älskling jag kommer sent hem till middagen idag och hustrun säger ”Men bara en timme. Säg åt Mia att hon tar ut plastlådan där det står pyttipanna på och sätt på den osv osv”. Sedan skall hustrun hem laga mat, tvätta åt ungarna osv. Det är orsaken till att kvinnorna har större sjukfrånvaro än männen. Kvinnorna har mycket hårdare belastning än männen.

Företagshälsovården hade ett tag en mycket knepig sits. Den ansågs vara kapitalistlakejer och bara såg till att människor skulle vara friska och kunna arbeta och slita ihjäl sig i verkstäder. Vi hade en tuff diskussion med psykologerna på den tiden, de psykosociala specialisterna. Vi var inte snälla mot dem. De tyckte att de kunde och förstod allting och vi tyckte att de inte förstod någonting. Vi tyckte de var sådana där fjunskäggiga långhåriga personer med näbbstövlar och palestinasjal som kom och trodde att de visste och förstod allting. Pressen var tuff och hård mot oss. Jag har personligen varit med om att köra ut TV2 från ASEA:s gjuteri. TV hade riggat upp allting med lampor och kameror. Jag sparkade ut dem. Jag tyckte att pressen skildrade arbetsmiljön väldigt snedvridet. De fokuserade på något och förstorade det. Kunde de hitta något tokigt fokuserade de på det och kritiserade oss. Ibland blev det så att ingenting av det man läste i tidningen stämde. I Aftonbladets ledare kunde man läsa: ASEA:s epoxiavdelning som producerar invalider. Det var rubriken på Aftonbladets ledare. I Expressen stod en rubrik: De kan gott leva till pensionen säger ASEA:s chefsläkare. Beträffande ledaren i Aftonbladet fick jag in en rättelse, en tvåspaltig rättelse på ledarsidan med svart ram omkring och arvode på 75 kr.

Tillbaka till Föreläsningar >>