Pediatrikens utveckling i vårt landsting inklusive barnhälsovård
Föreläsning av Docent Torsten Berg, Plats: Skogen, Centrallasarettet Västerås

Torsten Berg är född i Stockholm, blev med.lic. i Stockholm 1959 och kom till Västerås som underläkare mars 1961. Efter 4 år som underläkare i Västerås flyttade han 1965 till barnkliniken i Uppsala. Torsten Berg blev med. dr. och docent i pediatrik 1969 och klinisk lärare vid barnkliniken i Uppsala 1970. Januari 1972 tillträdde han klinikchefstjänsten vid barnkliniken i Västerås och avgick som klinikchef 1989. Fortsatte som överläkare vid barnkliniken med särskilt ansvar för allergivården, barncancervården och den barnreumatologiska vården fram till sin pension 1999. Tjänstgör nu som skolläkare, har kvar en allergimottagning i veckan på barnkliniken och har också åtaganden inom barnhälsovården.

En notis från Västmanlands läns tidning 1944 med rubriken Barnen i boxar på nya avdelningen. Detta var 1944. Då inrättades barnplatser på centrallasarettet i Västerås. Till att börja med var det inte någon självständig barnklinik. Assar Normark anställdes till att börja med som extra läkare. 1947 blev det en självständig barnklinik och 1994 firade barnkliniken 50-årsjubileum som många andra barnkliniker gjorde, därför att väldigt många av landets barnkliniker på centrallasarett kom till på 1940-talet. Det var en allmän utveckling. Barnkliniken utvecklades ur medicinkliniken. Vi hade öppet hus då (1994) på barnkliniken och det var ett stort intresse för detta. Många människor kom och tittade. Jag har tyvärr inte hittat något som var kvar från den utställningen vi hade då.

Lasarettets styresman, överläkare Alfred Bjure, chef för medicinkliniken, yrkade redan 1929, ett år efter att lasarettet hade öppnats på att en speciell barnavdelning skulle inrättas.

Assar Normark var klinikchef under många år, 1944-1971 var han ansvarig för barnsjukvården. Assar kom från Burträsk i Västerbotten. Hans pappa var garvare och han talade ofta om sin uppväxt. Assar fick sin barnläkarutbildning huvudsakligen i Uppsala. Under sin tjänstgöringstid här var han tjänstledig nästan tre år då han var ansvarig för ett SIDA-projekt i Kelibia i Tunisien. Han hoppades att han skulle få ett varmt och fint klimat där och omväxling från sin som han ibland tyckte ganska mödosamma tjänst på barnkliniken. Han blev dock besviken på klimatet. Han hade det jobbigt där på många sätt. Han fick arbeta med fin utrustning men det var tungt och det var mycket som inte fungerade. Assar var där tillsammans med en barnvårdscentralsköterska, Karin Norbäck. De arbetade tillsammans där.

Assar gick rond tillsammans med en läkare som hette Karl-Göran Sabel. Detta var i slutet av 1960-talet, som sedan blev barnhjärtläkare och under en period också chef för barnkliniken i Borås.

Assar präglade många visdomsord, som sedan har blivit berömda. Här är ett par av Assars ord: " Man skall inte gå oombedd i husen och ge lavemang.
Man skall uppfostra sina barn medan man rår på dem.". Assars ordstäv finns samlade.

När jag började min tjänstgöring 1961 höll vi till i gamla lasarettet I ett av tornen rymdes barnmottagningen. Två vårdavdelningar låg i nedre planet av gamla lasarettet. .

En bild från gamla barnmottagningen i tornet föreställer barmklinikens lilla laboratorium. Där står Hans Kollberg och tittar på urinsediment. Barnet sitter på pottan och försöker prestera ett urinprov och undersköterskan Elsa Lindgren står och kokar kaffe. Ersättning för urinsedimenten enligt sjukkassetaxan gick till kaffekassan. Det var ganska enkla förhållanden på den tiden, i början av 1960-talet.

I barnmottagningens väntrum fick alla barn sitta. Det fanns inte något skydd för infekterade barn.

Ett sjuksköterskerum kunde se ut så här: Ett väl inkaklat gammaldags avdelningssköterskerum på gamla barnkliniken. .Syster Maj-Britt Bergvall var avdelningsföreståndare på avd 7 för större barn. Hon kom från Skinnskatteberg och var en mycket duglig sjuksköterska. När jag kom som underläkare för avdelningen för äldre barn var hon var chef för den avdelningen. Kliniken hade två vårdavdelningar, avd 6 för spädbarn och småbarn och avd 7 för äldre barn. Syster Maj-Lis var verksam på barnkliniken hela sitt liv. Hon gick tyvärr bort för tidigt.i slutet av 1980-talet. Hon var alltid beredd att pröva nya saker samtidigt som hon hade den gammaldags sköterskans auktoritet och stil 1968 tillkom avdelning för infekterade barn.

Bild på barnklinikens journalarkiv. I ett gammalt brunt skåp fanns poliklinikkorten Jag vill minnas att pojkarna hade blåa eller gröna kort och flickorna röda. Man skrev för hand på dessa kort. Det skrevs aldrig några poliklinikanteckningar i journalerna.

När jag kom till barnkliniken hade vi enkla kuvöser och de kuvöserna var täckta med cellofanskynke med träribbor som hängde ned så att de skulle ligga på plats. Värmelampan var naken, ungefär som en gammaldags fotolampa. Den alstrade värme men kunde explodera om det kom vatten på den. Man måste alltså vara försiktig så att man inte brände sig på den. På bilden visas litet modernare kuvöser. Vi har i många år efterlyst den äldsta kuvösen med kopparbehållare för varmvatten. Den lär ha stått på lasarettets vind och jag vet att den är eftertraktad till de medicinhistoriska samlingarna men den är försvunnen.

Barnkliniken hade således i början av 1960-talet två vårdavdelningar. Vårdavdelning 6 var avdelningen för de mindre barnen. Avdelningsföreståndaren på avd 6 hette Rut Widell. Hon blev sedan skolsköterska i Göteborg. Syster Rut var mycket bestämd och sträng och det sägs att om man kom för sent till arbetet om man arbetade som barnsköterska så kanske man blev utan lunch eller fick arbeta över. Men hon var en duktig sköterska.

1968 när akutklinikerna flyttade över till nya lasarettet fick barnkliniken sin tredje vårdavdelning, den var för infekterade barn. I dagrummet på en vårdavdelning fanns skåp för leksaker, och vi hade ambulerande lekterapeuter. De gick runt med leksaker och böcker till alla de kliniker som vårdade barn. Det var barnkliniken, kirurgkliniken, ögon- och öronklinikerna. Jag vet inte om de hann gå ned till epidemisjukhuset nere på stan.

Barnkliniken fick sin första mycket enkla lekterapiavdelning i en inglasad altan, som låg mellan två avdelningar. Den altanen hade tidigare använts för att vädra sängkläder. Där fick vi ett större lekrum där barnen kunde vara. Riktig lekterapi, som finns på alla barnkliniker numera, fick vi först ett par år in på 1970-talet. Den lokalen var i den gamla förlossningsavdelningen när de hade flyttat ut och efter det att avdelningen för rörelsehindrade barn, Rh-avdelningen, hade lämnat gamla förlossningslokalen. Det dröjde således ganska länge innan vi fick enmodern lekterapiavdelning, där alla barn från sjukhuset var välkomna.

I en notis kunde man läsa att dr Normark förestår även barnavårdscentralen på Kristinagatan. "Det är meningen att den skall delas upp så att vi kunna ha mottagning även här på lasarettet".

Den första barnavårdscentralen i Västerås låg vid Fiskartorget. Den kom till 1931.Det var ganska tidigt. Den flyttades 1944 till lokaler på Kristinagatan. Det året öppnades ännu en barnavårdscentral vid centrallasarettet. Idag är antalet barnavårdscentraler 15 i Västerås och totalt 39 i länet.

Barnavårdscentralen erbjöd från början sina tjänster till föräldrar med spädbarn upp till ett års ålder. Från 1944 omfattade barnavårdscentralerna alla barn upp till skolåldern. Adresser och övriga uppgifter på nyfödda och deras föräldrar antecknades av BVC-systrarna ur födelseböckerna varje måndagsförmiddag på pastorsexpeditionen. Det var också ett tillfälle för systrarna att träffas samtidigt som de fick uppgift om de nyfödda barnen.

Arbetet på barnavårdscentralen bestod till en början av att lära mödrar amma sina barn. Ibland gjordes hembesök var fjärde timme för att stödja en ammande mor. Barnen fick inte alltid komma ut i dagsljus. Mödrarna kände inte till hur viktigt det var att ta ut barnen. Det var en anledning till att rakit var vanligt på den tiden.

Föregångaren till våra dagars föräldragrupper startade redan 1944 då blivande mödrar via mödravårdscentralen erbjöds att delta två gånger i månaden vid demonstration av spädbarnets utrustning, kost och vård.

Ur en årsberättelse över Västerås Stads Barnavård för år 1931 hämtas följande:
"Vid Västerås Barnavårdscentral hava under år 1931 varit inskrivna 123 barn. Därav födda inom äktenskap 83 och utom äktenskap 40. Därav fosterbarn 6.
37 barn hava uppfötts vid bröstet, 41 voro uteslutande flaskbarn och 45 uppfödda delvis vid bröstet, delvis med konstgjord näring.
Läkaren har haft 48 mottagningar under året, varvid sammanlagt 303 undersökningar å barn utförts.
Sköterskan har avlagt 1 532 besök i hemmen.
Hälsotillståndet bland barnen har varit gott.
Av näringsrubbningar ha endast några lätta former förekommit.
Av smittosamma sjukdomar ha inträffat: 3 fall av kikhosta och 1 fall av vattenkoppor.
1 barn dog i tuberkulos, sannolikt smittat av modern.
Västerås i april 1932. Josef Lundblad leg. Läkare."

Josef Lundblad var distriktsläkare på den tiden.

Följande är också hämtat ur BHV-nytt.
"Viktiga milstolpar i barnavårdscentralens utveckling.
1937 Riksdagsbeslut om mödra- och barnhälsovård med statsbidrag
1940 Även ettåringar välkomnas. Fiskleverolja rekommenderas
1950 Vaccinationer etableras, olycksfallsprofylax tas upp
1968-1973 Fyraårsundersökning införs. Övergripande och stödjande tjänster inrättas.
Psykologtjänst i Västerås stad från 1972.
1973 Tillväxtdiagram införs på alla barnavårdscentraler
1978 Hälsoansvar för förskola/daghem nationellt
1979 Riksdagsbeslut om föräldrautbildning under spädbarnsåret.
Från år 2000 erbjuds pappagrupper i länet
1991 BOEL-prov införs i länet
1992 Skolförberedande undersökning införs i länet (vid 5 1/2 år)
1994 Språktest vid 3 år i länet
1995 Datajournal införs på BVC i länet
1996 Rökregistrering av föräldrar nationellt
1998 Första Familjecentrum i länet
2000 Ny nationell Barnhälsovårdsjournal."

Under 1990-talet har även ett nytt vaccinationsprogram införts. När jag kom hit som underläkare i början på 1960-talet vaccinerades alla barn mot smittkoppor och mot tuberkulos. Dessa vaccinationer är borta nu. Man hade trippelvaccination men man tog bort kikhostevaccinationen under slutet av 1960-talet då det gav mycket biverkningar. Kikhostevaccinationen har återinförts och poliovaccinationen kom ganska tidigt. Man vaccinerar numera barn mot hemophilus influenzae. Det är bakterier som kan ge en form av bakteriell hjärnhinneinflammation och som också kan ge struplocksinflammation. De första sprutor barnen får nu är mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio och hemophilus influenzae. Allt samlat i en spruta. Sedan vaccinerar man också mot de vanliga barnsjukdomarna mässling, röda hund. Det har vi gjort i ganska många år.

Från den 1 juni 1944 var Assar Normark ansvarig för barnhälsovården År 1971 blev dr John Olof Bonnevier vår förste barnhälsovårdsöverläkare
John Olof Bonnevier kom som underläkare till Västerås på 1950-talet från Nyköping och stannade i Västerås under hela sin verksamma tid med undantag för några år då han arbetade i Uppsala. John blev den första biträdande överläkaren på barnkliniken tillsammans med Assar och han blev 1971 barnhälsovårdsöverläkare och det förblev han fram till sin pensionering 1990. Sedan han pensionerats från barnkliniken fortsatte han som BVC-läkare, skolläkare och som läkare på flyktinghälsan i Hallstahammar. Han gick bort 2000.
John efterträddes 1990 av Dr Inga-Märit Berg som barnhälsovårdsöverläkare.

John var en mycket verksam läkare, han var inte enbart barnhälsovårdsöverläkare utan hade också ansvar för vårdavdelning under hela sin tjänstgöringstid, dessutom bakjoursansvar och cirkulerade som vi andra gjorde på avdelningarna. Han var med andra ord väldigt bred. Han kunde det mesta inom pediatriken.

1971 anordnades avskedskaffe för Assar Normark. Man satt i den s k kyrksalen på gamla lasarettet. Bland de närvarande finns John Bonnevier, Viveka Lagerkrantz, docent Anders Westgren m fl. Viveka Lagerkrantz var chef för barnpsykiatriska kliniken och kom hit 1961. Den första barnpsykiatriska kliniken inrymdes i medicinklinikens tidigare överläkarvilla.

I slutet av Assars tjänstgöring strax innan jag kom i tjänst stod det en notis i VLT.
"Underläkarna vid barnkliniken på Västerås centrallasarett arbetar i regel 90 timmar i veckan."
Jag minns att vi hade en särskild arbetstid på 15 1/2 timma utöver ordinarie arbetstid när det var som mest. Det fanns alltså inte så många läkare. Även om landstinget var positivt till att inrätta fler tjänster så sade Socialstyrelsen nej. Det rådde läkarbrist. Varje gång det skulle inrättas en ny läkartjänst måste Socialstyrelsen ge sitt medgivande. När jag började på barnkliniken hade vi tre underläkare och vi hade gott hopp om att få en fjärde underläkare. Dessutom var det barnhälsovårdsöverläkare och bitr överläkare. Vi var sammanlagt sju läkare.

Jag kom hit som klinikchef i januari 1972. Jag kom först hit som underläkare 1961 och tjänstgjorde under Assar i fyra år och tjänstgjorde sedan på barnkliniken i Uppsala i sju år och kom tillbaka hit till kliniken. När jag kom hit hade jag vid min sida John Bonnevier, barnhälsovårdsöverläkare och Hans Andersson som bitr överläkare. Det var tre överläkartjänster på barnkliniken.

Varje morgon hade vi "morgonbön" där vi samlade och gick igenom verksamheten för dagen och gick igenom jourverksamheten.

Avd 68, barnklinikens isoleringsavdelning. Barnen låg i boxar. Det var inte stor golvyta och det fanns ingen ventilation. Föräldrarna fick dock vara hos sina barn. De förutsattes inte göra något sjukvårdsarbete eller hjälpa till. Det var nästan så att det var lite fackligt tveksamt om föräldrarna skulle få göra insatser. De fick ändå vara hos sina sjuka barn och då satt de i en stol och tillbringade natten där.

I början på 1970-talet hade fria besökstider inrättats. Tidigare fick man inte hälsa på sina barn mer än jag tror två timmar. Dessutom fick föräldrarna absolut inte vara med på några provtagningar eller behandlingar. Då kördes de ut och stod utanför och hörde sitt barn skrika.

Den nya barnkliniken planerades för föräldrars närvaro och så småningom blev föräldrarna nödvändiga för att vården skulle kunna bedrivas.

Bild av kollegiet på barnkliniken på 1970-talet. Då hade vi blivit ganska många läkare. Då blev det plötsligt mycket generöst. Under en följd av år skulle vi utbilda barnläkare på s k FV-block. Vi fick ganska många FV-block och ganska många underläkare och de doktorerna blev sedan kvar i stor utsträckning och några försvann till andra kliniker. Men vi blev ganska många. Arbetsbördan lättade därmed.

Barnkliniken blev kvar som sista akutklinik med lokaler i gamla lasarettet fram till 1985 men 1974 fick vi en modern nyföddhetsavdelning och en barnakutmottagning i etapp 2 av det nya lasarettet, en onkologavdelning som inte tagits i bruk ritades om och delades i två delar för ändamålet. Förlossningsavdelningen hade flyttat iväg långt bort och vi förväntades ta hand om dåliga nyfödda barn. Det var ganska hopplöst att ha den situationen. Då var det så tursamt för barnkliniken att det fanns en onkologavdelning som man inte tyckte att man behövde och den fick vi disponera. Sjukvårdsföreståndaren Värna Lorentzon, ingenjör Bjarne Övergaard som var chef för kontrollantkontoret och jag vi satt en förmiddag och ritade om onkologavdelningen till en neonatalavdelning och till en barnakutmottagning. Planeringsarbetet gick mycket snabbt men lokalerna blev bra.

När vi hade fått nya lokaler i nya lasarettet vandrade barnläkarna iväg från gamla till nya lasarettet för röntgenrond och rond på nyföddhetsavdelningen. Man kunde gå i kulverten också, förstås.. Vad som var lite besvärligt var transporterna, dels skulle patienter ibland transporteras, vårdpersonal skulle transporteras, läkare skulle transporteras. Det var mycket sparkcyklar som användes på den tiden. En av olägenheterna var journaltransporterna, det fanns skumma typer som smugit sig in på sjukhuset i kulverterna och många bland personalen ville inte gå ensamma på kvällarna. Ibland måste två följas åt för att hämta journaler.

Vi fick som en av de första barnklinikerna på centrallasarett, ja faktiskt före Uppsala en modern intensivvårdsavdelning för nyfödda. Vi samarbetade till en början med anestesikliniken vad gällde att intubera barn och lägga dem i respirator och detta samarbete fungerade utmärkt från första stund. Sedan skötte vi respiratorvården självständigt. Men anestesiologerna kom och tittade till de här barnen och vi gick rond tillsammans. Det fungerade och fungerar fortfarande mycket bra. Vi hade också ett mycket bra samarbete med kvinnokliniken under Anders Westgren och började snart med gemensamma s.k. perinatalronder då man följde upp verksamheten, diskuterade aktuella fall och gick igenom statistik och försökte analysera de fall som inte hade gått så bra, de barn som hade dött. Ett par gånger om året hade vi dylika möten när vi diskuterade vår statistik. Vi upplevde några år in på 1970-talet hur den perinatala dödligheten halverades. Det var en allmän trend i och med att man började med moderna former för intensivvården.
Vi bildade faktiskt ett informellt klinikblock tillsammans med kvinnokliniken. Vi hade aldrig något officiellt klinikblock men vi hade ett nära samarbete kring perinatalvården

I början av vår intensivvårdsverksamhet låg de små prematurerna fixerade i någon slags intensivvårdsvagga. Barnen var bundna till händer och fötter för att de skulle ligga stilla och vi hade väldigt skarpt ljus för att vi skulle kunna observera dem så bra som möjligt. I den första typen av intensivvårdskuvös var det en mycket hög ljudnivå, upp emot 100 dB. Med fläktar så blev ljudnivån så hög. Efter hand förstod man att detta var inte någon bra miljö för ett litet nyfött barn att ligga bundet i skarpt ljus och med så hög ljudnivå.

Så småningom kom lite mjukare former för intensivvård av nyfödda där man skyddade dem för skarpa ljus- och ljudintryck. Vi lärde oss också att även små prematurer kanske på några hundra gram hade smärtsinne och kunde känna att det gjorde ont när man tog prover. Vi lärde oss att försöka smärtlindra och göra det så skonsamt som möjligt för dem. Det tror jag ledde till ytterligare förbättring av vår perinatala statistik, som har fortsatt att förbättras under åren. Nu har man möjligen nått vägs ände som många tror. Man har alltså kunnat rädda barn ner till vecka 23. Priset ligger dock ganska högt och många av de mest omogna barnen blir skadade. Det har varit etiska diskussioner om var man skall sätta gränsen.

När barnkliniken invigdes hade vi en mycket trevlig fest den 25 mars 1985. Vi fick också en konstnärlig utsmyckning, bl a också ett stort leksakslok som kom att symbolisera barnkliniken.

Nu hade barnkliniken fem vårdavdelningar, en intensivvårdsavdelning för nyfödda, en utredningsavdelning för spädbarn och en utredningsavdelning för småbarn, en akut isoleringsavdelning och dessutom en liten vårdavdelning med sex platser som var knuten till habiliteringsavdelningen på Sundinska vreten för barn som behövde längre tids vård eller där föräldrarna behövde avlastning från sina rörelsehindrade barn.

Den första verksamheten för rörelsehindrade barn, kallad spastikervården var förlagd till Floragatan där sjukgymnasten fröken Borgström hade sin verksamhet med Assar Normark som tillsynsläkare. Verksamheten flyttades sedan närmare lasarettet, till Vargbogatan och döptes om till CP-vård men skedde fortfarande under enkla former. 1973, när kvinnokliniken flyttade till nya lokaler byggdes förlossningsavdelningen om för s.k. RH-vår (rörelsehandikapp) och i mitten av 70-talet fick vi en ansvarig överläkare för neurologi och habilitering, dr Elisabeth Norell, som var mycket entusiastisk och intresserad. Hon arbetade mycket med planering av nya habiliteringslokalerna som vi fick sedan på Sundinska vreten. 1979 efterträddes Elisabeth Norell av Lars Norén, som kom hit som överläkare i barnneurologi. Så småningom fick Lars Norén medhjälpare. 1979 fick habiliteringen fina och ändamålsenliga lokaler på Sundinska vreten med stor bassäng bl a. 1996 samordnades verksamheten med rehabiliteringsverksamheten för vuxna, vi fick en s.k. samordnad habilitering som nu blev en självständig verksamhet med barnläkare som konsulter.. Då förlorade barnkliniken sitt självständiga ansvar för verksamheten. Våra läkare blev konsultläkare. Nu kallas det handikappcentrum och verksamheten skall flyttas till andra lokaler.

På den nya barnkliniken som numera kallas för barn- och ungdomsklinik med ansvar för barn och ungdomar upp till 18 år infördes från början s.k. samvård av barn. Det var en trend på alla barnkliniker i landet. Detta innebar att även barn från andra kliniker som kirurg, öron och ögonklinik vårdas på barnkliniken men under behandlande kliniks ansvar. Kirurger öron och ögonläkare och andra doktorer kom och gick rond hos oss. Det var inte alls meningen att vi skulle lägga oss i den vården. Ibland kunde vi uppleva att vi fick ett mycket enkelt och naturligt samarbete, man kunde diskutera på ronder, det kunde finnas problem där barnläkarna kunde ställa upp och ha synpunkter.. Samvård av barn möttes från början med starka protester men ifrågasättes numera knappast av någon. Det innebar också att vi tog över ganska många barn från infektionskliniken. Flertalet infekterade barn fick vi ta över, undantag mycket smittsamma barnsjukdomar, salmonella, vattkoppor, mässling etc.
Fördelarna med den här samordningen var stora. Man har kunnat ha gemensamma resurser, barnkunnig personal, möjlighet för föräldrarna att vara med, lekterapiavdelning etc.

Under min tid som barnläkare har jag fått uppleva stora förändringar och förbättringar av vården. Intensivvården av nyfödda, innebärande att många förtidsfödda kunnat räddas till ett liv som friska har jag redan nämnt. Cancervården ser helt annorlunda ut. När jag kom som underläkare till barnkliniken i Västerås dog alla barn i akut leukemi. Man visste att de skulle dö även om de kunde få ett par år genom de mediciner som fanns då. Genom att man hela tiden har förändrat behandlingen, haft uppföljning av nya behandlingsprinciper, ändrat behandlings protokollet har man fått helt andra resultat. Med det protokoll vi har idag kan vi bota upp emot 85 % av barnen med akut leukemi . Många, i vissa fall flertalet av barn med solida tumörer kan också botas. Det finns vissa tumörformer där det fortfarande inte går så bra men det är ändå en stor skillnad mot förr. När jag började som underläkare hade man börjat operera många former av medfödda hjärtfel, men det var en ganska tung utredningsprocedur. Barnen skulle hjärtkatetriseras. Operationsresultaten var till att börja med inte så goda och framförallt hade man ingen möjlighet att operera de allra minsta barnen. Man hade inte tekniska resurser att operera spädbarn i hjärt-lungmaskin. Nu kan man operera nästan alla former av medfödda hjärtfel. De som man inte kan bota kan man ändå hjälpa med palliativ operation, men den stora gruppen med medfödda hjärtfel kan botas och bli helt friska. Dessutom har undersökningsmetodiken förändrats, kan nu skötas på centrallasarettsnivå i hög utsträckning med hjälp av ultraljudsteknik, s.k. ekokardiografi . Den tekniken hade vi väldigt tidigt tack vare samarbete med kliniskt fysiologiska avdelningen. Sedan kom Mårten Hallberg tillbaka från barnkliniken i Uppsala som utbildad barnkardiolog. Barn med astma, som förut var ett mycket stort problem, kan nu med modern medicinering må bra och i stort sett vara besvärsfria. Tidigare var de mycket frekventa besökare som jourfall. De låg också inne långa perioder med svår astma. De hamnade på intensivvårdsavdelning och i respirator. Nu behöver de sällan vårdas på sjukhus, än mindre på intensivvårdsavdelning p.g.a. akuta astmaanfall. De kan leva i stort sett ett normalt liv. Astmadödligheten hos barn är numera praktiskt taget försvunnen. De barn som tidigare blev mycket handikappade, fick uppblåst bröstkorg, man såg på långt håll att de hade svår astma. De ser idag ut som friska barn.

Jag skulle kunna berätta om stora framsteg vad gäller andra sjukdomar men tiden räcker inte till. Det som har hänt och som kanske inte är så bra är att våra barn mår numera mycket bra kroppsligt men det finns orosmoln. Ett orosmoln som jag upplever som mycket stort är att barn numera är kraftigt överviktiga. De har börjat bli ganska stora och tunga och en del barn är gravt överviktiga. Det är ett stort medicinskt problem som har drabbat hela västvärlden. Vi har börjat se barn som har övervikt som får vuxenform av diabetes, s k typ 2-diabetes. Det såg vi aldrig förr. Ett annat problem är att även om barnen mår bra kroppsligt så mår de inte bra i själen. Det är sociala problem och därtill relaterad psykisk ohälsa. Barnen är stressade, de är stressade i skolan och stressade av sin fritid. Belastningen på BUP har ökat, det står då och då i tidningen. Ett problem som bekymrar mig är försämrade resurser i öppen barnsjukvård, det blir långa väntetider, vi har tappat öppenvårdstjänster i pediatriken. Det är inte heller riktigt populärt att bli allmänläkare för barn eller bred pediatriker utan man kanske gärna vill profilera sig och ägna sig åt specialproblem.

Jag avgick 1989 som klinikchef samtidigt som det försvann ganska många andra klinikchefer på centrallasarettet. Jag efterträddes av Mårten Hallberg som under en tioårsperiod var en uppskattad och trevlig kollega på barnkliniken. Han var klinikchef i tio år men tjänstgör nu som primärvårdschef i Borlänge. Under Mårtens tid inträffade naturligtvis ytterligare förändringar på olika sätt. Jag själv stod kvar som överläkare med vårdansvar fram till 1999 då jag gick i pension. Det var en rolig period, då man lite mera kunde få koncentrera sig på specifika medicinska problem. Nu har barnkliniken en verksamhetschef som heter Måna Wallensteen sedan ett par år.

Tillbaka till Föreläsningar >>