Röntgenverksamheten
i Västerås under 100 år
Föreläsare: Överläkare Bengt Bäckbro
Datum: 2003-11-20
Först vill jag tacka
Sällskapet för att jag fått möjligheten komma
hit och tala om röntgenverksamheten. Jag vill också tacka
Mats Kurol, överläkare på röntgen, som har
hjälpt till att ta fram en hel del bilder, som jag skall visa.
Jag har varit en del på landstingets arkiv,
där personalen varit mycket tillmötesgående och
plockat fram papper från gamla tider. Jag tackar också
dem hjärtligt för hjälpen.
Röntgenverksamheten i Västerås
är faktiskt 100 år. Men innan vi kommer fram till 1904,
då man startade i Västerås, skall jag gå
några år tillbaka i tiden, till Wilhelm Conrad Röntgen.
Den 8 november 1895 gjorde han den här upptäckten, en
ny form av strålar av ett alldeles speciellt slag. Han ägnade
det året ända fram till jul med att kartlägga dessa
strålars egenskaper och presenterade en skrift den 28 december
samma år. Allt vad som står i denna skrift visar sig
vara hållbart än idag. Det var verkligen en vetenskaplig
bedrift av Röntgen, en spektakulär nyhet för allmänheten
att kunna lysa igenom materia, lysa igenom människor. Det var
oerhört fascinerande för den tiden.
Nyheten spred sig snabbt i början av 1896
och redan i februari det året hade en läkare i Stockholm,
Tor Stenbeck, satt upp den första röntgenutrustningen.
Det var mycket enkla utrustningar och exponeringstiderna
var långa. Exponeringstiden för den första handbilden
som togs på Akademiska sjukhuset var en timme. Det säger
lite om hur det gick till.
Akademiska sjukhuset var det första sjukhus
som fick en röntgenutrustning och den placerades på medicinavdelningen.
Året var 1898. Serafimerlasarettet i Stockholm fick sin utrustning
1899 och vid sekelskiftet fanns ca tio apparater i Sverige men bara
några få på sjukhus. Västerås fick
sin utrustning 1904 och Lunds lasarett 1905. Frågan är
om vi var tidiga eller sena. Sannolikt var vi ganska tidiga i det
här förloppet.
År 1904. Vad vet vi om den här första
tiden? Röntgenutrustningen placerades på lasarettet i
Stallhagen, i ett 12 m2 stort rum på operationsavdelningen.
Jag har hittat papper där det står att utrustningen kostade
1.600 kr. Dessvärre framgick det inte vad det var för
typ av utrustning, bara att det var röntgenapparat till sjukhuset.
Om man jämför med utsagor från
andra sjukhus var den här tiden 1904 och fram till 1915 en
försökstid. De utrustningar som fanns användes ofta
sporadiskt. Det var skelettundersökningar, lite främmande
kroppar osv. Det var ganska enkla undersökningar. Man var emellertid
tidigt medveten om farorna med de här strålarna. Strålarna
kallade Röntgen X-strålar. I januari 1896 för att
hedra Röntgen beslutade man i Tyskland för att kalla X-strålar
för röntgenstrålar. Namnet X-strålar har slagit
igenom i de anglosachsiska länderna som X-ray department osv.
Här i Västerås verkade på
den tiden Petrus Lundgren som lasarettsläkare. Han var ensam
läkare fram till 1905, då han fick en underläkare
och 1921 fick han ytterligare en underläkare. När man
tittar på vad som opererades här då blir man imponerad.
Det var en gedigen operationslista. Eftersom Lundgren var ende läkare
från början kunde han rimligen inte avsätta mycket
tid för att göra försök med den här röntgenapparaten
som fanns. Det är möjligt att man kan hitta andra uppgifter
om den här tiden. I verksamhetsberättelserna står
det inget specifikt om röntgenundersökningar eller behandlingar.
Efter 1920 dyker det upp uppgifter. I landstingets
arkiv fanns en bok om röntgenfotografering. I boken hade man
skrivit för hand namn, datum, eventuellt journalnummer och
vilken typ av röntgen som gjordes. Mellan 1922 och 1928 finns
alla undersökningar nedtecknade. 1922 gjordes 546 undersökningar
och huvuddelen var skelettundersökningar, hand- och fotleder,
underben, höfter osv. Även lungor gjordes då. Något
som förvånar mig mycket var att man redan då undersökte
magsäcken med kontrast. Det var inte många röntgenbilder
som togs av ryggar på 1920-talet, men det står antecknat
rygg, hel rygg osv, vilket är märkligt att man klarade
med den teknik man hade. Röntgen av lungor gjordes också
1923 gjordes 81 sådana undersökningar och nio grovtarmsundersökningar
med kontrast. 1920 flyttade man från operationsavdelningen
till en flygel och sannolikt inköpte man ny utrustning då.
Den tekniska utvecklingen gick snabbt och man fick bättre standard.
På 1920-talet var det en realitet här på sjukhuset.
Mellan 600 och 800 undersökningar per år gjordes, dvs
nästan dagliga undersökningar. Det finns också en
bok som talar om vilka behandlingar man gjorde. I den boken står
det t ex diagnos röntgenbehandling och ljusbehandling, kvartsljusbehandlingar.
De står i en enda röra och jag har inte gått igenom
dem i detalj. Jag uppskattar att ca 10% av dessa behandlingar var
röntgenbehandlingar och resten var ljusbehandlingar.
Den sista undersökning som gjordes här
på Stallhagen var den 8 februari 1928. Då hade man invigt
det nya lasarettet den 28 januari och höll på att flytta
över dit.
År 1928 flyttade man till vad vi idag
kallar Gamla lasarettet. Man beslutade redan 1918 att det skulle
byggas ett nytt sjukhus väster om sanatoriet Skogsfjället,
som låg därute. Byggtiden blev sju år. Vårdplatserna
ökade från 90 till 285, varav 56 var reumatikerplatser.
För röntgens del påpekade man senare att det var
bra att det tog så lång tid. Det hann hända mycket
inom röntgen och man kunde ta till sig moderniteter på
ett annat sätt. Man fick också tid att planera. Kostnaden
för gamla lasarettet var sex miljoner.
Hur gick man då tillväga här
i Västerås med begränsad kunskap om att planera
en röntgenavdelning? Det fanns ett stjärnskott inom röntgen
på den tiden, Gösta Forsell. Han var en av de stora pionjärerna
inom världsradiologin. Han fick en professur i Stockholm 1917
och det var den första professuren i hela världen inom
röntgendiagnostik. Man skrev till Forsell och frågade
vad han tyckte om det här projektet att starta en röntgen.
Han skrev ett utförligt brev till svar, där han gav en
hel del praktiska tips hur man skulle gå tillväga när
man köpte röntgenutrustning så att man inte blev
lurad av firmorna. Han hade många praktiska synpunkter. Han
föreslog att man skulle liera sig med en kunnig person, som
skulle ha hand om utredningsarbetet. Han föreslog lasarettsläkaren
Erik Lysholm i Mörby. Erik Lysholm är också en av
de här personerna inom röntgendiagnostiken som har lämnat
spår efter sig. På 1930-talet konstruerade han ett undersökningsbord
för att undersöka skallen på ett kontrollerat sätt,
så att man kunde återskapa projektioner osv. Lysholmbord
kallades det. Även Forsell har konstruerat en hel del av de
tidigare röntgenapparaterna.
Lysholm åtog sig det här uppdraget
och fick från Västerås mycket beröm för
sitt arbete under planeringstiden.
Skiss östra mellanflygeln
Lysholm gjorde det mesta i planeringsarbetet.
På slutet kom den tilltänkte lasarettsläkaren till
röntgen, Gösta Runström. När han beskriver det
här planeringsarbetet säger han att han var bara med i
inköp av några apparater men resten gjorde Lysholm. Det
var säkert en mycket kompetent person.
Den 28 januari 1928 invigdes lasarettet med
pompa och ståt. Tal av landshövdingen, borgmästaren,
domprosten och stadsrådet Petterson förklarade det hela
invigt. Det är roligt att läsa de talen för att se
den tidens pompösa stil.
Här är alltså en skiss på
avdelningen i den här flygeln, på samma plan som medicin-
och kirurgmottagningarna fanns. Det intressanta är att här
finns röntgen fortfarande. Det är det våningsplan
där mammografin idag håller till. Väntrummet är
detsamma, ett litet rum som jag tror är förråd nu,
det var ett undersökningsrum för urinvägarna. Här
hade man ett laboratorium som var kombinerat terapi och diagnostik.
Jag tror det var lasarettsläkaren på
kirurgavdelningen som sade att ”det här är Nordens modernaste
röntgenavdelning. Då kan det vara intressant att se hur
det såg ut på några av laboratorierna.
Kombinerat terapi- och diagnostikrum
Notera särskilt att högspänningsledningarna
hänger från taket ner till apparaterna helt oskyddade.
Stativet för undersökning av lungor var den högsta
moderniteten på den tiden. .
Diagnostikrum ur två vinklar
Transformatorrummet placerades en trappa
upp.
Man var mycket stolt. Det var en utomordentligt
ändamålsenlig avdelning.
Gösta Runström startade som lasarettsläkare
här i Västerås och hade två medhjälpare,
en röntgensköterska och ett biträde. Jag tror att
röntgensköterskan kallades för 1.a röntgensköterska.
Runström slutade 1931. Han arbetade här de fyra första
åren. Han var med lic när han kom hit. Han ville göra
en akademisk karriär och blev senare professor i Göteborg
i röntgendiagnostik. Han skrev mycket om öronens sjukdomar
och diagnostiken av dessa.
Det första året 1928 gjorde man 2650
undersökningar. Jämför då med de 800 som hade
gjorts på Stallhagen året innan. Man gjorde 330 behandlingar.
Fram till 1939 ökade antalet undersökningar till 8 100
och antalet behandlingar ökade till 17 700. Det var således
en kraftig ökning under 1930-talet.
På Stallhagen gjordes några få
undersökningar av njurarna. Det torde ha varit en översiktsbild
där man kan se stenar och möjligen njurens kontur och
kanske något som indikerar att det rör sig om en tumör.
I övrigt hade man bara möjlighet undersöka njurarna
genom att lägga upp en kateter via urinblåsan upp i urinledaren
och fylla njurbäckenet med kontrast. Det gjordes säkert
i några fall. I början av 1930-talet kom den intravenösa
metoden som innebar att man sprutade kontrast i en ven, där
jodsaltet utsöndrades med urinen och man fick en bild av njurbäcken,
urinledare och blåsa.
Den här kurvan visar röntgenavdelningens
undersökningar och behandlingar från 1928 till 1961.
Under första tiden ökar undersökningarna hela tiden
och var fler än behandlingarna. I mitten av 1930-talet skedde
någonting. Behandlingarna ökade kraftigt ända fram
till mitten av 1940-talet med 26 000 behandlingar per år.
Det är svårt att förstå hur man klarade det
med de här två behandlingsrummen man hade att tillgå.
Acke Renander kom 1932 och efterträdde
Runström. Renander var en röntgenprofil i Västerås.
Han verkade till 1959 då han gick i pension. Renander var
en man som hade haft fina uppgifter innan han kom till Västerås.
Den andra världskongressen i radiologi ägde rum i Stockholm
1928 och Acke Renander hade fått det stora förtroendet
att vara generalsekreterare. Han var inte disputerad, han var med
lic. Han hade vikarierat i Västerås på röntgenavdelningen
vid några tillfällen under åren 1928-1931. De här
fyra första lasarettsläkarna, frånsett Runström,
var Lennart Norrlin, Alfred Bjure, och Ivar Behring. Lennart Norrlin
kom från Köping hit till Stallhagen 1923 när Petrus
Lundgren slutade. Lennart Norrlin var också styresman för
sjukhuset och var kvar till sin pensionering 1941. På medicinavdelningen
härskade Alfred Bjure, som kom hit 1928 och var kvar till 1955
då Per Wising tog över. På patologen var det Ivar
Behring som kom hit 1929 och pensionerades 1965. De här fyra
var lasarettsläkare långa perioder och satte en verklig
prägel på medicinen i den här stan. De var också
flitiga. Det fanns en Västmanlands läkarförening
som hade regelbundna möten då det hölls föredrag.
Där var de här fyra ofta förekommande som föreläsare.
De skrev också. Acke Renander skrev drygt tjugotalet vetenskapliga
artiklar under 1930-talet fram till 1941, framförallt i Acta
Radiologica Scandinavica men också i tyska och franska vetenskapliga
tidskrifter. De rörde de mest olika områden, bl a lungor
och magsäck. Han hade ett mycket brett register. 1941 lade
han fram sin doktorsavhandling. Denna handlade om en viss sorts
njurstenar och deras egenskaper. Möjligen kan man se att antalet
undersökningar 1940 sjunker något på röntgen.
Svårt att veta om det har med hans avhandling att göra.
Acke Renander blev med dr liksom de andra. I
början av 1930-talet bildades CA – centrallasarettets aesculaper.
Även där var dessa pionjärer flitiga föredragshållare.
Personalen på röntgen ökade
från de tre 1928 till tio personer i slutet av 1930-talet.
Det anställdes fler sköterskor och något skrivbiträde
osv.
År 1937 fick röntgen en underläkare.
Den personen skulle tjänstgöra i Västerås och
dessutom skulle han göra regelbundna resor som konsult och
hjälpreda inom röntgen på sjukhusen i Köping,
Norberg och Sala. Den första innehavaren av den här tjänsten
hette Erik Evers. När man tänker på hur de arbetade
den här tiden, att de hela tiden ökade behandlingarna
och diagnostiken, måste jag passa på att påminna
om att 1938 minskade arbetstiden för sjukhuspersonal till 54
timmar i veckan. De behövde inte så mycket betalt. De
hade fri kost och logi. Alla bodde på sjukhuset.
Vad gäller röntgenbehandlingarna uppvisar
patienterna en mängd olika diagnoser. Det var cancersjukdomar,
lymfkörtelcancer, lymfom, som var vanligt förekommande.
Därutöver de mest skiftande hudsjukdomar, menorrhagier
m m. Troligen prövade man röntgenstrålarna på
väldigt mycket på 1930-talet och som man hade sett haft
effekt här och var. Detta förklarar i så fall den
här toppen som blev under den tiden.
1930-talet visade stigande antal undersökningar,
förnyade utrustningar i mitten av 1930-talet. 1936 fick man
exempelvis täckta kablar.
Så är vi framme vid 1940. Röntgenbehandlingarna
hade ökat från 330 till 17 700.
Redan i slutet av 1930-talet begärde Acke
Renander att få utökade lokaler. Han ville också
ha vårdplatser för de patienter som behandlades. De ville
ha en vårdavdelning med 20 platser. De fick gehör för
detta men på grund av andra världskriget fick man lov
att lägga många byggplaner på is. Det var inte
tider att lägga pengar på ombyggnader. Efter hand under
1940-talet kom nya specialiteter. Det kom en gynekolog, BB-avdelningen
utökades och blev dubbelt så stor, öron- och ögonläkare.
Alla dessa nya specialiteter ville ha sina egna mottagningslokaler
osv. Under 1940-talet hade byggts några personalbostäder
på lasarettsområdet. Man användes dessa till de
nya specialiteterna och frigjorde utrymmen på så sätt.
De nya specialiteterna påverkade också
röntgen. Det blev nya specialundersökningar som de här
klinikerna efterfrågade. T ex gjordes mycket Hsg under 1940-talet,
dvs undersökning av livmodern och äggledarna. Det gjordes
flera hundra sådana undersökningar om året.
Man började också göra artrografier,
först av knäleder, undersökning med kontrast för
att titta på menisker.
Röntgens vårdplatser kom i bakgrunden
för allt det här andra som skulle till. 1948 fick man
de efterlängtade vårdplatserna men bara sju inte 20 som
man önskat. Dessa hade man under en tioårsperiod och
diagnoser och resultat redovisades årligen.
Personalen ökade från tio till 17.
Man fick en biträdande lasarettsläkare 1943. Den var inte
besatt under hela 1940-talet utan det var vikarier. Vi som varit
med under senare delen av 1900-talet på röntgen vill
gärna notera att en läkare som hette Gunnar Tilling kom
till avdelningen första gången den 15 maj 1948. Gunnar
Tilling gjorde en stor insats på röntgen i Västerås.
Han var andra underläkare, avancerade redan 1949 till förste
underläkare. Som jag tolkar det som skrivs om vårdplatserna
var det nog han som skötte dem mycket under delar av 1950-talet.
Antalet behandlingar nådde sin topp under
1940-talet. Då ökade även de diagnostiska undersökningarna
kraftigt – personalen var dock förvånande konstant.
Då är vi framme vid 1950-talet. I
början av 1950-talet fick avdelningen nya lokaler. Det byggdes
en spiraltrappa till våningen under och där fick man
ett special- och ett genomlysningslaboratorium samt vissa andra
lokaler.
Vad som hände inom radiologin på
50-talet var att neuroradiologin plötsligt fick en väldig
fart. Med de gamla metoderna hade man haft svårt att studera
sjukliga förändringar i hjärnan och ryggmärgen.
Nedre delen av ländryggen hade man gjort s k myelografier,
det gjorde man tidigt, redan 1928. I övrigt hade man svårt
att komma åt neuroområdet.
I början av 1950-talet kom några
stora innovationer. Man hade tidigare gjort många försök
att undersöka hjärnans hålrum och nu kom encephalografi
(luftskalle) med patienten sittande som lumbalpunkteras och luft
sprutas in som sedan går upp i hjärnans hålrum.
Det var ingen behaglig undersökning för patienterna. Men
den var den gängse första metoden där man ville ha
fram en diagnos på neurosidan.
1953 gjordes den första luftskallen i Västerås.
27 stycken det året. 1960 gjordes 157 luftskallar.
Den andra innovationen var färgskalle.
Man undersökte hjärnans blodkärl med kontrast. Man
hade utvecklat filmväxlare och kunde se ett förlopp. Patienten
var liggande och man punkterade halspulsådern. Nålen
satt i halspulsådern och kontrast sprutades in som gick upp
till den halvans kärl i hjärnan. 1953 gjordes 54 färgskallar.
1960 gjordes 208 färgskallar (carotisangiografier). Det var
således en hög aktivitet under 1950-talet i det här
nya speciallaboratoriet, som var beläget nere i källaren.
Man hade länge försökt hitta
metoder att undersöka blodkärl på ett enkelt sätt.
Ofta var det så att man försökte komma åt
hjärtat genom att gå via halspulsådern och man
hade försökt gå in i hjärtat från vensidan
på olika sätt med uretärkatetrar. En läkare
i Tyskland använde den metoden på sig själv. Han
nådde höger förmak med den katetern. När han
trodde sig vara där promenerade han över till röntgenavdelningen
och lät sig fotograferas och det visade sig att det var sant.
Mannen hette Werner Forsmann som sedan fick delat Nobelpris.
På Karolinska sjukhuset fanns en ung man
från Mora, Sven Ivan Seldinger. Han gjorde många undersökningar
av kärlen med sina konstiga metoder. Problemet var att man
lätt ville komma in i kärlet och styra katetern in från
stora kroppspulsådern och ut till olika grenar. Metoderna
var så besvärliga att det ofta var kirurgen som frilade
artären. Det var dock ett starkt önskemål från
röntgen att man inte skulle blanda in kirurgerna i det här.
Man ville ha en egen metod.
Seldinger stod en dag med tre saker som han
hade laborerat med, nämligen en nål, en kateter och en
stålledare, som användes för att göra pianotråd.
Plötsligt kom han på det: man punkterar artären,
och när man kom in i den med spetsen sticker man in pianotråden
och över den drar man bort nålen och trär in katetern
över ledaren. Den här tekniken har sedan varit den gängse
för att komma in i artärsystemet både från
armarna och från ljumskarna.
Seldinger är en av de svenska röntgenologer
som är mest citerad i världen. Han slutade sin gärning
i Mora som överläkare.
Även här i Västerås
började man göra arteriografieroch aortografier. Deras
antal steg under 1950-talet, men framförallt var det neuroradiologins
årtionde
I och med 1959 års utgång slutade
Acke Renander. Gunnar Tilling, som varit några år på
50-talet i Uppsala och skrivit en avhandling, kom tillbaka och blev
bitr lasarettsläkare. Gunnar Tilling vikarierade på den
vakanta tjänsten som lasarettsläkare från den 1
september 1959 till 1 februari 1961, ett och ett halvt år.
Befattningen hade bytt namn 1960, då var det överläkare
och det var inte styresman utan chefläkare som infördes
som beteckningar.
Personalen ökade under den här tiden
från 17 till 24 fram till 1960. På 1960-talet var målet
att komma in i det nya lasarettet. Dit flyttades verksamheten 1968.
Den här avdelningen med två våningsplan och med
hög aktivitet av undersökningar var en ganska bra arbetsplats.
I baracken som fanns från undervåningen och bakåt
fanns rondrum, sekreterare, kök- och personalrum samt att inte
förglömma drängkammaren. Det har alltid funnits drängkamrar
på röntgenavdelningar bortsett från senare år.
Det var ett trevligt ställe där man samlades efter dagens
slit och släp och där ett i underläkarkretsar vanligt
samtalsämne var överläkarnas tillkortakommanden på
olika sätt. I det avseendet var det ingen skillnad.
Läkarnas lönesättningar på
1960-talet.
Det hade hunnit bli fem underläkare på röntgen och
dessa underläkare ansåg att de gjorde det mesta på
avdelningen. De två överläkarna hjälpte till
men underläkarna drog ett tungt lass. Det fanns en vikarie
på röntgen i början av 1960-talet som nog kände
detta väldigt starkt. Han var av finlandssvensk härkomst.
Han skulle en dag i början av februari åka till Fagersta
ett ärende. Hans vänlige chef, Gunnar Sorne, uppmanade
honom att köra försiktigt eftersom det var halt ute. ”Det
kan Du ge dig på att jag skall göra. Jag har hustru,
tre barn och två överläkare att försörja”.
Ändå var stämningen ganska god. Men sedan kom den
sjätte underläkartjänsten 1966 och då var det
så att läkarna hade en mindre lönedel från
landstinget och sedan hade man mottagningsinkomster av polikliniska
patienter. Det var ingen svårighet inom de kliniska specialiteterna,
var och en hade sin mottagning och plockade in sina pengar. Men
på röntgen där vi arbetade tillsammans var det svårt
att veta vem som skulle ha vilka av kronorna. Det fanns ju många
lasarettsläkare tidigare som hade tagit de där pengarna
själva och givit några allmosor till sina medarbetare.
I Västerås fanns dock ett ganska bra pottsystem, där
de två cheferna, överläkaren och bitr överläkaren,
tog bra mycket mer än hälften av den här potten.
Då tyckte underläkarna att skall vi verkligen dela på
det här lilla när vi blir sex. Det började komma
lite skuggor över avdelningen och man funderade på det
där. Våra vänner Gunnar Sorne och Gunnar Tilling
som då var överläkare resp bitr överläkare,
tyckte att vi hade rätt i och för sig men det sved ju.
Det blev en förhandlingsomgång där underläkarna
föreslog att förhållandet skulle vara 2:1. Vi sex
skulle få 60% och överläkarna 40% av potten. Sedan
fick var och en dela som den tyckte i sin grupp.
Så småningom tröt argumenten
i den här förhandlingen. Underläkarna kände
sig mycket starka i sin argumentering. En gång satt Gunnar
Tilling och underläkarnas chefsförhandlare, den äldste
underläkaren på den tiden. Tilling som kände med
borgarna i Västerås sade: ”Men vad skall folk säga
på stan om de får reda på att underläkaren
på röntgen tjänar mer än biskopen?”. Då
replikerade han: ”Vad tror Du Gunnar att de skall säga på
stan om de får höra att bitr överläkaren på
röntgen inte är nöjd med att tjäna dubbelt så
mycket som biskopen?” Förhandlingarna ajournerades efter det
här replikskiftet och jag tror det blev så att underläkarna
fick som de ville. Egentligen var det ju bara ett överskott
som skulle fördelas. Alla hade det bra och mådde bra.
Trots dessa skärmytslingar kring det här
med pengarna var stämningen mycket god på avdelningen.
Vi hade ett gott förhållande till våra överläkare.
Tilling hade som sitt specialområde skelettundersökningar
och var mycket kunnig. Gunnar Sorne hade sin bakgrund på Serafimerlasarettet
och var en allmänradiolog men var också kunnig inom neuroradiologi.
Dessa två var mycket olika personligheter men det var ändå
en genomgående mycket trevlig stämning.
I slutet av 1960-talet stod det nya lasarettet
färdigt. 1968 flyttade röntgen in här. Det som mest
slog oss var att då hade den nya tekniken med bildförstärkare
och TV-monitorer kommit. Tidigare hade vi genomlyst t ex magsäck
och grovtarm i mörkrum, varmt sommartid med stängda fönster
och neddragna gardiner, en härlig odör. Det var inte alla
som höll sitt lavemang till toaletten. Arbetsmiljön var
inte särskilt trevlig. Nu fick vi då helt plötsligt
arbeta i ljuset. Jag erinrar mig en situation från det gamla
lasarettet, där vårt genomlysningslaboratorium låg
mot sydost. Under de varma perioderna låg solen på och
temperaturen steg och det kändes olidligt att arbeta. Då
var det en av läkarna som löste det hela genom att klä
sig i fotbeklädnad, kalsonger, shorts och blyförkläde.
Det gick alldeles utmärkt när han var inne i det här
mörkrummet. Patienterna såg inte mycket av honom. Men
när han skulle gå ut i korridoren och titta på
sina bilder tog han på sig röda glasögon, som man
använde för att behålla mörkerseendet. Då
var det ett och annat ögonbryn som höjdes
På det nya lasarettet fanns också
framkallningsmaskiner av en helt annan klass än vi haft på
det gamla stället. Det var snabba maskiner, allt gick mycket
fortare och allt var så modernt och fint.
Tiden från 1968 och framåt domineras
mycket av de nya tekniker som kom i slutet på 1900-talet;
ultraljud, datortomografi, mammografi, angiografi, intervention
och det senaste magnetkameran.
Innan jag går in på dessa vill jag
säga något om Västra sjukhuset. Västra sjukhusets
röntgenavdelning, som startade 1977, hade en fullständig
utrustning för all basal röntgenverksamhet. Huvudkunden
var primärvårdens doktorer och patienter. Avdelningen
gjorde en stor nytta genom att avlasta centrallasarettet många
av de här undersökningarna. Ulf Claeson var där som
ende läkare och hade under alla år en mycket bra personal.
Det märktes tydligt när den här verksamheten lades
ned 1994. Då skulle centrallasarettet ta över primärvårdens
undersökningar, men där var de inte högprioriterade
utan hamnade sist i kön. Det skapades köer av enkla undersökningar
som hade stor betydelse för patienter och läkare i primärvården
men som man på centrallasarettet inte kunde prioritera. Detta
ledde fram till att det 1999 kom propåer om att starta röntgenverksamhet
igen på t ex Västra sjukhuset. I april år 2002,
öppnades röntgenavdelning på Eriksborg i privat
regi, medicinsk röntgen, ett dotterbolag till Praktikertjänst.
En heldigitalavdelning öppnades. Man kan undersöka skelett,
lungor och dessutom har man en magnetkamera. Man räknar med
att under ett år göra 19000 undersökningar. Varje
gång man träffar en familjeläkare tackar de för
att den här servicen har kommit tillbaka till dem. De har öppet
hus där och man kan snabbt få de här undersökningarna.
Nu är det alltså återställt på Västra
sjukhuset kan man säga.
Ultraljud
Detta är en modern ultraljudsapparat,
där man ser manöverbordet och en monitor med bild samt
ytterligare en monitor. Undersökaren använder transducer
som han för över patientens hud.
Nyheten kom i slutet av 1960-talet -”att man
kunde använda ultraljud inom medicinen”. Den första tekniken
hette B-scan. Man kunde skicka in ett ljud och få ett eko
tillbaka och mäta avstånd. Detta använde vi i början
av 1970-talet för att se förskjutningar av medellinjestrukturen
i hjärnan. En struktur som sitter mitt i hjärnan ger eko
när man prövar från sidan. Tittar man från
andra sidan och får symmetri är det tecken på att
det inte finns något ökat tryck i hjärnan. Om det
är en blödning på ena sidan eller en tumör
kan överskjutningen påvisas. Detta var dock inte nog
utan man måste följa upp med färgskalle. Det var
ändock det första med ultraljud hos oss.
Tekniken utvecklades i mitten av 1980-talet
starkt och i slutet av 1980-talet fanns maskiner som kunde användas
för att ta fram väldigt mycket. Framförallt bukområdet
med de parenchymatösa organen lever, njure, mjälte, buksportkörtel.
En av fördelarna var att det man såg kunde man lätt
punktera och ta cellprover eller att punktera cystor. På det
sättet använder man ultraljud inom mammografin. När
man tror att en knöl är en cysta kan man direkt punktera
med ultraljudet och tömma cystan.
Bilden visar en ultraljudundersökning av
en gallblåsa och vi ser en sten i gallblåsan som ger
den här skuggan.
På små barn som har en öppen
fontanell kan man undersöka centrala delar av hjärnan
med ultraljud. Det är fortfarande en inte ovanlig undersökning.
Man tittar efter blödningar och förändringar centralt
i hjärnan hos de här små barnen.
Njurar är också tillgängliga
för ultraljud.
Punktioner i samband med ultraljud är en
fördel. Det kan tyckas att med alla nya metoder som har kommit
att ultraljud skulle falla i glömska men det är inte fallet
alls. I år, 2003, räknar man med att göra 8600 undersökningar
vid centrallasarettet.
Mammografi
Man började med mammografi i slutet på
1960-talet. Under 1970-talet var det en röntgenläkare
i Gävle, Bengt Lundgren, som tog upp den här metoden.
Det kom nya filmer och förstärkningsskärmar så
att man kunde minska doserna och göra undersökningar av
brösten och se tumörer. Bengt Lundgren arbetade också
tillsammans med Socialstyrelsen med att utveckla en metod att göra
hälsokontroller så enkelt som möjligt för att
kunna massundersöka och på så vis påvisa
cancertumörer.
1977 tog vi hem den här metoden till Västerås
och började med klinisk mammografi på remiss från
kirurgerna och öppenvårdsläkarna. Vi var då
med och försökte bedöma olika förändringar
i brösten.
1985 pågick prov i Dalarna och Östergötlands
län för att se hur det här med hälsokontroller
fungerade. 1985 säger Socialstyrelsen att ”nu tycker man att
man ser att detta är hållbart och rekommenderar landstingen
att börja dessa kontroller”.
Vi gjorde en utredning hos oss sommaren 1985,
och i augusti 1986 startade våra hälsokontroller. Mammografin
flyttade då till egen lokal i den ursprungliga röntgenavdelningen
i det s k gamla lasarettet. Här samlades klinisk mammografi
och centrum för hälsokontrollerna. De standardiserade
hälsokontrollerna utfördes dels vid en stationär
enhet på Västra sjukhusets röntgenavdelning och
dels vid en mobil enhet som ställdes upp i de olika kommunerna
i länet.
Selekterade fall omhändertogs vid den centrala
enheten i Västerås.
Verksamheten har gått bra med hög
kvalitetskontroll. Varje gång man har gått igenom en
åldersgrupp kvinnor presenteras resultaten för Socialstyrelsen.
Den är mycket noga övervakad.
Denna enhet inom röntgen har haft en god
utveckling sedan starten. Till detta bidrar såväl läkaren
Eva Frodis som avdelningsföreståndaren Eva Hånell.
Mammografiavdelningen här i Västerås
är både nationellt och internationellt känd. Västerås
har sedan länge haft kurser i att ta bra bilder. Man är
mycket beroende av bra bildtagande. De flesta som sysslar med mammografi
i Sverige har gått dessa kurser. Det har även kommit
personer från andra länder som kommit för att titta
på verksamheten. Det är glädjande att det har gått
så bra. För närvarande gör man 45000 screeningundersökningar
per år och ca 6700 kliniska undersökningar, alltså
efter remiss från läkare.
Det har varit många påhopp i massmedia
på den här verksamheten genom åren. Det finns några
speciella som fört en kamp mot dem som sysslar med mammografi.
Speciellt i Svenska Dagbladet har skrivits mycket negativt. Men
om man tittar på de vetenskapliga publikationer som kommit
genom åren håller den här metoden och jag hoppas
verksamheten kan fortsätta.
Datortomografi
Det finns de som säger att näst efter
röntgens upptäckt 1895 är datortomografin den största
förnyelsen inom röntgenområdet. Bilden visar en
datortomograf med en patient liggande på ett bord och som
åker igenom det här hålet. En kontrastspruta manövreras
av en sjuksköterska. Man tar snittbilder av kroppen. De första
datortomograferna som kom kallades för emi-scanners och var
avsedda endast för hjärnan.
Efter 1975 började det komma helkroppsdatortomografier.
De utvecklades också tekniskt snabbt och det blev detektorer
som satt runt om. Man laborerade med rörelser och kom fram
till ett bättre och bättre resultat.
1982 fick Västerås sin första
datortomograf. Det var en stor händelse. Då föll
neuroradiologin som man sett sedan 1950.talet, undan och ersattes
med datortomografi framförallt vad gäller hjärnan.
Många av dessa gamla undersökningar såsom luftskalle
försvann.
Vid den här tiden hade vi en landshövding
i Västerås som var röntgenläkare. Han var här
och hälsade på strax efter det vi hade fått den
här maskinen. Man stod i manöverrummet och alla finesser
förevisades. Landshövdingen kände behov av att luta
sig mot väggen och då sade det pang i maskineriet och
allt slocknade. Han hade råkat luta sig mot den röda
knappen som är reservavstängningsknapp. Föreställningen
blev lite längre än planerat, eftersom det tog ganska
lång tid att starta om maskinen på den tiden. Numera
finns det en bygel över de här avstängningsknapparna,
”till nästa landhövdingebesök”.
Från 1982 och framåt
har datortomografitekniken kommit in på alla områden.
Man har hittat nya områden. Nu är det tekniskt möjligt
att med hjälp av de snitt man tagit bygga upp en tredimensionell
bild som man sedan kan rotera. Vid t ex en frakturerad fotled, där
det är svårt att se fragment, kan man bygga upp en modell
av fotleden, snurra på den för att se hur den ser ut.
Detta är alltså snitt av hjärnan
på olika nivåer. Längst ned skallbasen, lite högre
upp hålrummen centralt i hjärnan. Här fick man stora
möjligheter att undersöka hjärnan och se tumörer,
se förändringar eller att kunna utesluta förändringar.
Infarkt
Här syns en infarkt tydligt.
Blödning
Det här är bröstkorgen
med luftstrupe, huvudstammarna som går ut i lungorna, kroppspulsådern
och hjärtat med dess olika delar. Det vita är kontrast
som sprutats in i området. Under tiden tar man snittbilder.
Buk, lever
Här ser man lever, mjälte, stora kroppspulsådern
samt fri vätska i buken. I levern finns några mörkare
områden som indikerar tumörer, metastaser eller dylikt.
År 2003, gjordes 17000 undersökningar
med hjälp av två datortomografer. Det har varit en kraftig
expansion. Totalt görs på röntgen 100000 undersökningar
per år.
Kärlundersökningar och intervention
Jag talade lite om kärlundersökningar
tidigare, vilket man började med på 1950-talet och som
stod och stampade ganska länge tills på 1980-talet då
det började ta fart. Vi fick bättre katetrar. Vi kunde
göra speciella undersökningar av kärlområden
och fick allmänt bättre utrustning.
Bilden visar en uppställning för en
sådan kärlundersökning med patienten inklädd,
röret inklätt, sjuksköterska och doktor. Man går
in i vänster ljumske i artären och manövrerar sin
kateter till det kärl som skall undersökas.
Ett område som vi hade hållit på
med länge men som nu gav bättre resultat var nedre delen
av stora kroppspulsådern och de stora iliacakärlen som
går ned till respektive ben. Här har man gått in
med en kateter på höger sida och sprutar in kontrast
som rinner ned med blodet och på så sätt tas bilder
vartefter.
Här ligger en kateter upptill i
aorta. Man ser njurartärerna som utgår från stora
kroppspulsådern.
Detta är artären på nedre delen
av lårbenet i höjd med knäet och underbenets kärl.
Här finns förträngningar i mellersta delen av området.
Röntgenläkaren har gått ned med en ballongkateter
och blåst hela det här området, dvs expanderat
ballongen inne i kärlet och trängt ut den här förträngningen.
En 4 mm:s ballong har använts. Den nedre bilden är resultatet
av behandlingen.
Detta är något som vi idag gör
på röntgen ända uppifrån aorta. Förträngningar
på nedre delen av aorta kan man också vidga och sätta
in s k stentnät som sitter i väggen och håller kärlet
öppet.
Det är en omfattande verksamhet av sådana
ingrepp idag.
Detta är ett exempel på en selektiv undersökning.
Man har gått upp med katetern i stora kroppspulsådern
och in i höger njurartär och sprutar kontrast. Då
får man bara njuren kontrastfylld och slipper allt störande
från aortas grenar. Det är en konst röntgenläkaren
får lära sig att kunna manövrera den här katetern
inne i kroppspulsådern och sedan få in den i olika kärl.
Nästa fas visar att kontrasten börjar gå ur. Man
börjar se konturen på njuren och i nästa fas blir
hela njurvävnaden kontrastuppladdad.
Vad som kommit under 1990-talet vad gäller
de här kärlundersökningarna är också hjärtundersökningar.
Man började med coronarangiografi, dvs undersökningar
i hjärtats kranskärl. Samma teknik användes. Man
går upp från ljumsken och hakar i de här kärlen
och kontrastfyller dem en efter en.
Man är nu uppe i 700 diagnostiska undersökningar
per år av hjärtats kranskärl. De perifera undersökningarna
inklusive intervention rör sig också om ca 700 per år.
I år räknar man med att göra 250 terapeutiska ingrepp
vad gäller hjärtat. När man har klarlagt en förträngning
på de här huvudstammarna går man in med fina ballonger
och vidgar.
Man samarbetar mycket nära med kardiologerna
liksom med dem som jobbar med perifer kärlundersökning
och terapi. Jag tror det är till fördel för röntgen
att sådana grupper bildar där man får olika specialister
som kan arbeta nära varandra. Det har varit en stor fördel
för röntgen. Detsamma gäller inom mammografin, där
mammografen, kirurgen, onkologen, cytologen, patologen arbetar nära
varandra.
Magnetkamera
Så har vi magnetkameran. Patienten ligger
i ett rör omgiven av magneterna. Tekniken var känd redan
tidigt, användes för spectroskopi redan på 1950-talet.
Det är två herrar som har utvecklat tekniken för
kliniskt bruk och som fick 2003 års Nobelpris i medicin. Den
ene är kemist och den andra är fysiker. Det handlar om
ett kraftigt magnetfält, vätejoner och radiovågor.
Det har således ingenting att göra med röntgen eller
joniserande strålning. Ordet magnetröntgen kan man helt
utmönstra. Vi kallar det för MRT, magnetisk resonanstomografi,
På engelska säger man ofta MRI, magnetic resonanse imaging.
En fördel med denna undersökningsteknik
är att man kan lägga snitt i flera olika plan. Med datortomografi
kan man bara ta transversella snitt men här kan man lägga
longitudinella snitt i kroppen och man kan lägga dem lite olika.
Det underlättar diagnostiken. Det var också så
att man såg nya saker. Vad gäller hjärnan kan man
undersöka bakre skallgropen mycket bättre än med
datortomografen. Sjukdomen MS kan nu diagnostiseras med hjälp
av magnetkameran. I område efter område kommer den till
stor användning. Det görs för närvarande mellan
2000-3000 undersökningar årligen på centrallasarettet.
Undersökningar utförs också på Eriksborg,
men det finns två MR-kameror på centrallasarettet och
jag tror att ännu större tyngdpunkt kommer att läggas
på den här verksamheten i framtiden. Den är så
värdefull för klinikerna.
Bilden visar ett längssnitt genom mellersta
delen av hjärnan, förlängda märgen, lillhjärnan,
hålrummen runt en av de här cisternerna i mitten.
Bilden visar ett tvärsnitt genom
hjärnan.
Bilden visar ett tvärsnitt genom
hjärnan i höjd med ögonhålorna.
Bilden visar ett snitt i medellinjen där man ser förlängda
märgen,
och hela vägen ned genom bröstryggraden och hela vägen
ned till övre delen av ländryggen.
I det här avseendet är magnetkameran
mycket överlägsen datortomografin tack vare att man kan
ta fram längdsnitt och få mycket bra bilder.
Även lederna, knä- och axelleder
undersöker man med fördel. Till viss del ersätter
denna metod klinikens artroscopier.
Bilden visar alltså en serie snitt genom
knäleden med möjlighet att se menisker och ledband på
ett ganska tydligt sätt. En fotled, leden mellan en av mellanfotens
underben och fotens ben.
Vid användning av magnetkamera har man
möjlighet att ge kontrast och förstärka vissa fynd.
Man kan se gallträdet t ex. Bilden visar stora gallgången
som går ut i tolvfingertarmen och gången till bukspottkörteln.
Det går alltså att se strukturer, i det här fallet
gallträdet, med magnetkamera och på ett mycket enklare
sätt än tidigare.
Bilden visar att man med MR kan visualisera
blodkärlen. Här rör det sig om halskärlen. Vi
har använt den för studier av bäckenets kärl
och jämfört magnetkameran och våra kärlundersökningar
med kontrast och funnit att magnetkamerametoden är väl
så bra. För dem som inte tålde kontrast finns nu
möjlighet att göra de här MR-angiografierna istället.
Under år 2003 har stora förändringar
skett vid röntgenavdelningen. Avdelningen har digitaliserats.
Tidigare togs bilder och man skyltade dem vid rond. Bilden visar
de ljusskåp som användes förut. Här ser man
bilder från CT och MR som hänger med många småbilder.
Klinikerna satt på rond och såg nästan ingenting
på de små bilderna.
Nu är allt detta borta. Det finns inga
filmer mer, det finns inga bruna kuvert med röntgenbilder.
Nu sitter läkarna vid arbetsstationer med data från remissen
och handlingarna, bilden och så kan man växla på
olika sätt. Därefter arkiveras det och kan plockas fram
gamla bilder på ett helt annat sätt än tidigare.
Arbetsstation i det digitala systemet
Digitaliseringen är en revolution i det
praktiska arbetet på en röntgenavdelning. Man startade
i maj 2003 och det har gått mycket bra. Inom ortopedin har
man inte ortopedrond längre på röntgen utan istället
har man en digitaliserad uppställning och kan projicera upp
stora bilder och visa småfrakturer tydligt. Röntgenläkaren
kommer till ortopedkliniken för morgongenomgång och röntgenläkaren
visar de bilder som är aktuella för dagens rond. Det finns
i nätverket och bara att ta fram. Inga bilder kommer bort,
vilket ofta kunde hända förut.
Det ställs naturligtvis också krav
på anpassning till allt det här nya. Jag tror dock det
är en period att växa in i det här nya systemet.
Det underlättar oerhört. Man har också elektroniska
remisser idag. Förr skrev doktorn en remiss och lade den i
ett kuvert och skickade till röntgen och så småningom
gavs en tid och skickade ett papper till patienten. Nu skriver doktorn
remissen på sin dator, trycker på en knapp och då
finns den direkt på röntgenavdelningen. Lika snabbt kommer
svaret efter undersökning in i journalen. Det är inte
helt genomfört ännu men är på god väg.
Det ger snabbare service till alla parter.
Etthundra år är en lång tid
och det har hänt oerhört mycket. Jag skall sluta med att
berätta om Britta Tillenius. I en sådan här framställning
fokuseras mycket på alla tekniska nyheter och hur de har växt
fram, läkare som varit verksamma osv. Den här verksamheten
skulle aldrig ha fungerat om inte personalen funnits. Många
har arbetat en stor del av sin yrkesverksamma tid vid röntgenavdelningen
i Västerås. Det är många som varit duktiga
och arbetsamma. Britta Tillenius är en god representant för
den här kretsen. Hon började på röntgen 1946
som biträde och berättade att hon fick handframkalla bilder
i mörkrum, blaskade med bilder i olika skålar. Efter
några år fick hon ”komma ut” ur mörkrummet och
tillsammans med en grupp biträden lärdes hon upp att ta
röntgenbilder. Det rörde sig om enklare undersökningar
av lungor, skelettundersökningar. Ibland hjälpte de till
vid operation. Britta fick ett sådant här uppdrag. Man
såg dock att hon hade kapacitet för mer och utnämndes
någon gång på 1950-talet till värdinna på
röntgen. När jag kom dit 1965 satt Britta i korridoren
vid ett bord. Där hade hon en telefon och remisshögar.
Hon tog emot patienter, ordnade med tider och svarade i telefon.
Hon var röntgens ansikte utåt och skötte den här
uppgiften ända tills hon gick i pension 1990. Jag talade med
henne häromdagen och vi talade om vår gemensamma tid
på röntgen. Hon sade ”att tänkt vad vi jobbade,
tänk vad vi slet men vi hade roligt”. Det är något
jag har hört från flera som jobbat på röntgen,
att de har haft roligt även om de jobbat mycket.
Idag finns en grupp om ca sju pensionerade sjuksköterskor
och biträden som tidigare arbetat på röntgen. De
träffas en gång i månaden och äter middag
tillsammans och skvallrar och pratar om gamla tider.
Det är ett gott betyg till en arbetsplats
när man har sådana här pensionärer som kommer
ihåg sin verksamma tid på ett så positivt sätt.
Britta Tillenius får stå som representant för hela
den gruppen.
Tillbaka
till Föreläsningar >>
|
