Centrallaboratoriet, Lasarettet Västerås 1953-2003
Föreläsare: Klas Levin, f d överläkare
Datum: 2004-09-22

Klas Levin född 1935 i Stockholm. Avlade studentexamen 1954, därefter medicinstudier vid Karolinska Institutet 1954-1960. Med. Lic. 1962. Med. Dr. KI 1973. Doc. i Uppsala 1974. Underläkartjänstgöringar på C-las Västerås 1960 - 1964, Karolinska Sjkh och S:t Eriks Sjkh Sthlm 1964 - 1973. Överläkare m.m. Kemiska Lab och Blodcentralen C-las Västerås 1973 – 1989. 1990 – 1994 överläkare Klin kem lab Sabbatsbergs Sjkh Sthlm och 1995-1998 dito S:t Görans Sjkh. Publicerat ett 40-tal vetenskapliga arbeten inom det medicinskt – kemiska området. Diverse fackliga uppdrag 1965 – 1975. Moderat landstingsman i Västmanland 1980 – 1989

Kliniskt Kemiska Centrallaboratoriet
Västerås 1953 -1963

1928 års lasarett

Jag vet inte hur det såg ut från början när det nya lasarettet stod färdigt 1928. En bra gissning är att varje klinik hade ett eget laboratorium i anslutning till sin öppna mottagning för så vet jag att det såg ut på andra ställen.

Senare har man upplevt behov av att centralisera verksamheten och för detta ändamål tog man den ursprungliga kyrksalen och omgivande lokaler i anspråk. Denna bild som föreställer laboratoriesjuksköterskorna Linnéa Liljegren och Hildur Gustavsson är sannolikt tagen före 1953.

H G-n+Liljegren

1949 gjorde emellertid landstingets sjukhusdirektion i Västerås en framställning till landstinget om att anvisa medel för inrättande av en laboratorieläkartjänst vid Centrallasarettet i Västerås. Denna framställning bifölls och efter skriftväxling med Kungl. Majt. och dennes även kungliga Medicinalstyrelse annonserades också en sådan tjänst 1952

Vid sitt sammanträde den 10 december 1952 behandlade Sjukhusdirektionen frågan om att ge förord till en av de 8 som anmält sig som sökande till tjänsten.
Beslutet som var enhälligt framgår av bilderna och frångick det förslag som man fått från Medicinalstyrelsen. Det förtjänas också att framhållas att samtliga sökande var väl kvalificerade. Samtliga erhöll sedermera laboratorieläkartjänster runt om i landet. I beslutet ges ingen motivering varför direktionen gav detta förord. Kan det ha rört sig om kvinnodiskriminering?

Utnämningen bekräftades sedermera i en Kunglig fullmakt utfärdad på Inrikesdepartementet av dåvarande stadsrådet Gunnar Hedlund.

När Sven Linde hade tillträtt tjänsten fanns det ett antal frågor att ta itu med. Laboratoriets panel av analysmetoder var starkt begränsad. De analyser som utfördes var de som fanns beskrivna Lisa Boströms bok: Kliniska laboratoriemetoder som utkom med flera nya upplagor efter den ursprungliga på 1920-talet. Vi får inte glömma bort att det fanns en generation av självständiga och mycket duktiga laboratoriesköterskor som hade börjat verka då på 20-talet. Så var uppenbarligen fallet även här i Västerås.
En av de uppgifter Sven först tog itu med var att säkerställa insamlandet av en verksamhets-statistik som infördes för första i Årsberättelsen från Centrallasarettet 1953. Därav framgår exakt hur många analyser som gjordes under tiden april – december det året.
Många av benämningarna av analyserna är för oss idag exotiska. Vad sägs t.ex. om Meulengracht, Tymol-prov, Hanger-prov, Takata-Aras reaktion, Heller, Esbach, Gerhard eller Legal. Somliga av dessa var väldigt ospecifika medan andra har fått mer kemiska namn i samband med SI-reformen på -70 talet.
Det som framförallt hade drivit fram ett behov av laboratorieläkare var en önskan från klinikerna att få enkel tillgång till Vätskebalans analyser med elektrolyter. Det syns tydligt att antalet bestämningar av serumkalium var 43 stycken och serumnatrium endast 30 st 1953. Det skall jämföras med de mer än 10 000 som nu görs per år. Anledningen att det inte gjordes flera var förståss att man endast hade mycket besvärliga analysmetoder att tillgå. Därför ingick också en flamfotometer i Svens första äskanden för laboratoriet. År 1955 kan vi konstateras att det gjorts 773 kaliumbestämningar och motsvarande ökning för övriga elektro-lyter.

Man skall komma ihåg att det vid denna tid tillkom flera elektronikbaserade avläsnings-instrument men att själva laborerande fortfarande var ett rent handarbete med provrör och pipetter som främsta hjälpmedel. Som exempel har jag tagit med en till synes väl använd beskrivning av Rest-Kväve bestämning. Det var verkligen gamla tiders kemi med fällning av provet och avläsning i kolorimeter.
Vad som tillkom till analysarsenalen under 50-talet var framförallt analysen av enzymer i blodet som uttryck för olika organskador. T.ex. hjärtskador och leverskador. Dessa analysresultat hade ofta en hög grad av specificitet. Men även på ett annat sätt kom enzymer att på ett avgörande förändra analysarbetet. Nämligen genom att användas i analysprocessen och därigenom göra denna mycket mer specifik och också befria oss från användandet av aggressiva kemikalier. Vid bestämning av ”kolesterin” användes t.ex. koncentrerad svavelsyra, vars spår fortfarande kan ses på gamla laboratoriebänkar, medan vi nu använder helt harmlösa vätskor i våra analysinstrument.
Metoder som äggvite elektrofores och blodgas bestämningar infördes också under denna period. Senare tillkom även en spektrofotometer avsedd att användas för analyser vid läkemedelsförgiftningar.

Ofrivilliga medarbetare i analysarbetet var även manliga paddor som har förmågan att reagera på kvinnligt graviditetshormon. Dessa små vänliga djur bodde i en bur under en laboratoriebänk.

Isotopverksamhet
Redan 1954 äskades för första gången pengar för isotoputrustning. Det är antagligen för dessa pengar som utrustningen på bilden inköptes. Det var en för laboratoriet helt ny typ av undersökning som infördes. Där mätningarna utfördes på den närvarande patienten efter att denne tillförts radioaktivt preparat. I detta fall isotopen J131 .

Isotoprum

Antalet analyser som utfördes per år fördubblades i stort sett mellan 1953 och 1963. På Blodcentralen var utvecklingen mer dramatisk men det beror i stor utsträckning på antalet undersökningar per prov utökades. Från 1958 började också isotopverksamhet redovisas separat.

Utvecklingsarbete, samarbete med industrin
I det ursprungliga laboratoriet var det en självklarhet att kemikalier till alla reagens inköptes var för sig och blandades på laboratoriet eller möjligen apotek till de lösningar man skulle använda. Så småningom blev det ett allt större utbud av färdigblandade reagenser men det köptes sällan så länge man visste hur man skulle blanda själv.
Men med tillkomsten av analysmetoder som involverade enzymer och andra biokemikalier blev situationen annorlunda eftersom man också fick en begränsad hållbarhet och förvarings-temperatur att ta hänsyn till.

Ett typiskt exempel på hu det kunde gå till är följande: Sven Linde hade ur litteraturen plockat upp en metod för blodsockerbestämning där reagenser blandades och tillreddes på laboratoriet. Det var inte helt komplikationsfritt men det fungerade mycket bättre än den gamla metoden. Problemet var att nya lösningar måste beredas en gång i veckan och brukslösningen spädas upp varje dag. För att göra reagensen lagringsbara behövs frystorkning. Sven tog då kontakt med Kabi som utredde frågan och så småningom kom fram med det reagens som kom att kallas GLOX och som dominerade den svenska klin. kem. lab. marknaden under hela 60-talet.

Detta är ett tidigt exempel på det samarbete med industrin som nu har utvecklats till att ske huvudsakligen på industrins villkor. Från början var initiativet och kontrollen helt på de enskilda laboratoriernas villkor.
Det finns också exempel på att vi kunde göra riktigt skaplig vetenskap med hjälp av den utrustning som laboratoriet förfogade över i början av 60-talet.

I en artikel i VLT september 1959 går Sven Linde första gången ut och talar för den kommande automationen av laboratoriet. Tanken på automatisering framlades dock först 1962 till landstinget. Det rörde sig då om så kallade AutoAnalyzers för sammanlagt 6 analystyper, nämligen kolsyra, socker, klorid, fosfatas, äggvita och kreatinin som fick ersätta Rest-Kväve.

Tyvärr har jag inte lyckats få kontakt med någon av dem som var med på laboratoriet 1953.
Det är min förhoppning att någon eller några av dem tar kontakt med mig. Mycket tidigt anställdes diplomingenjören Trond Jacobsen och kom att betyda mycket för metodutvecklingen vid laboratoriet. Av de damer som syntes på bilden i början vet vi att Linnea Liljegren tjänstgjorde på natten i många år och tog väl hand om nyanställd personal. Hon uppfattades som sträng. Tidigt anställdes en sekreterare till laboratoriechefen och höll allmänt laboratoriet samman. Ett icke obetydligt problem under den aktuella perioden var att den laborerande personalen ursprungligen dominerades av personer med grundläggande sjuksköterskeutbildning. Efterhand tillkom inga nya med sådan utbildning utan de ersattes under perioden med personer som hade laboratris- eller laboratorieassistent utbildning. Det rådde tidvis spända förhållande mellan de olika yrkesgrupperna. Det dominerande problemet var dock den generellt dåliga tillgången på kvalificerad personal.

Tillbaka till Föreläsningar >>