Detta har hänt. När vände det och varför?
Det västmanländska landstinget 1963-2000.

Föreläsare: Per Helge
Datum: 22 feb 2005. Sessionssalen landstingets kansli

Jag ber att få tacka för att jag har blivit inbjuden hit för att tala om landstinget. Jag har tackat ja med glädje men också med en viss bävan, med tanke på den mängd kunnande inom området som finns samlad här i lokalen.

Anledningen till att jag är här är den bok jag har skrivit: Detta har hänt. Det västmanländska landstinget under fyrtio år: från 100-årsjubileet 1963 till 1000-årsskiftet 2000. Landstinget bad mig, med full vetskap om att jag varken är historiker eller ekonom, att skriva den här boken. Jag hade inget specialkunnande inom något av de huvudområden som landstinget ägnar sig åt, förutom kulturen, eftersom jag är skönlitterär författare och också poet.

Landstinget bad mig, därför att jag är skrivkunnig. Jag tyckte mig därmed också vara representativ, vilket kan vara ännu ett befogat skäl, just därför att jag inte är specialist. Risken var alltså liten att jag skulle förirra mig alltför djupt i de olika specialiteterna.

År 2001 på sommaren blev jag tillfrågad. Efter att ha funderat ett tag, tackade jag ja. Detta ämne är så långt ifrån vad jag dagligen sysslar med. Anledningen till att jag ändå dristade mig till att tacka ja var framförallt den att det är ett centralt ämne att försöka skrivit något meningsfullt och läsbart om. Vårt landsting är viktigt för oss. Det berör oss dagligen på ett eller annat sätt, direkt eller via anhöriga. Landstinget ville framför allt ha en läsbar framställning, en som skulle kunna sättas i händerna på och berätta om verksamheten för just dem som inte redan visste allt.

Jag har i första hand utgått från landstingets egna handlingar som källmaterial och kompletterat det med det pressmaterial som började sparas i mitten av 1980-talet. Sedan 1985 har landstinget självt i sitt kansli ett bra pressmaterial samlat. Att man inte började tidigare tror jag har en förklaring. Före mitten av 1980-talet skrevs inte mycket om landstinget. Man refererade landstingsmötena och den stora frågan varje gång var huruvida skatten skulle höjas eller inte. I övrigt hände inte särskilt mycket utöver det gängse. Något som kanske avspeglade sig i pressen. Det allmänna intresse som finns idag fanns inte då.

Dessa två typer av handlingar har jag ställt bredvid varandra och kompletterat på olika sätt, inte minst genom att samtala med människor som varit verksamma och som har kunskaper jag hade glädje av. Jag har talat med olika kategorier och specialiteter inom det här stora området: distriktssköterskor, vaktmästare, läkare, landstingsråd, landstingsdirektören, osv. Jag har också på vissa områden haft tur och hittat speciallitteratur. Exempelvis finns det några häften som Medicinhistoriska Sällskapet har lite inblandning i som gäller psykiatrin i Västmanland. Också ett mycket intressant kompendium om tandvården i Västmanland och dess historia fick jag tag i, skrivet av Erik Svennestam. Han var under många år chef för tandvården i länet. När han gick i pension i mitten av 1980-talet satte han sig direkt (”separationsångest eller överskottsenergi?”), och skrev ned sina minnen och hågkomster och formulerade en historik. Den är mycket läsvärd. Jag fick låna den med uppmaningen att vara rädd om den då det bara fanns ett exemplar. Jag har lämnat tillbaka den.

Jag satte mig med alla dessa handlingar och gick igenom årgång för årgång. Det var oerhört spännande samtidigt som jag tänkte: ”hur skall det gå att skriva något som någon vill läsa frivilligt utifrån de här bläckblå stora luntorna”. Dessa farhågor kom dock mycket fort på skam. Vardagen, det odramatiska, har ju sin speciella dramatik, spänning och fascination. Det upptäckte jag fort nog att det hade även det här materialet. ”Jag behövde inte stoppa in det ena eller andra mordet för att hålla spänningen vid liv”. Det räckte så bra med det som hände i verkligheten. Jag testade materialet på min sambo och det var genom henne jag upptäckte att det inte bara var jag som tyckte materialet var intressant.

Resultatet blev en bok som inte är en specialists genomgång av området, men som jag hoppas och tror kan erbjuda något som inte har erbjudits på ett tag, nämligen ett försök till en helhetsbild av vad denna stora organisation har sysslat med under de senaste ca 40 åren.

Västmanland är Sveriges äldsta landsting. Möjligen har ni hört hur det gick till när Västmanlands läns landsting bildades, en vecka före alla de andra, år 1863 som ett resultat av de nya kommunallagarna. Anledningen till att Västmanland blev en vecka före var den att landshövdingen hade upptäckt att det riskerade att kollidera med höstmarknaden. Han ansökte om och fick dispens för att få starta tidigare, utifrån tanken: ”Hur skall man kunna samla intresserade människor att bilda ett landsting när det är marknad? Så kan vi inte ha det”. Den 14 september 1863 konstituerades det västmanländska landstinget.

Sjukvård hade funnits i blygsam omfattning. Redan etthundra år tidigare försökte man organisera sjukvården länsvis, vilket innebar att någon sorts sjukstuga fanns i Västerås från och med 1760-talet. Det var egentligen den enda i sitt slag i länet.

Landstinget rivstartade. Det gjorde man med just sjukvårdsfrågan därför att det var den fråga som var lättast att politiskt enas kring. Här samlades Västerås och några små städer mot övervägande landsbygd. Det fanns olika spänningar vad gäller det som ansågs viktigt och inte viktigt. Sjukvården var man överens om, den behövde man göra någonting åt.

Man satte igång att bygga lasarett. Man klubbade beslut, det tog inte alls lång tid, om att bygga inte ett utan fyra nya lasarett. Förslaget var att bygga ett nytt lasarett i Västerås, men politikerna sade nej, inte förrän man fick sjukvård i övriga länet också. Det beslut man dristigt fattade innebar fyra lasarett.

Västerås fick sitt nya lasarett 1867, Köping, Sala och Norberg var sitt året därpå. I Arboga inrättades med tiden en sjukstuga, något mindre i omfattning, som blev klar 1880. Östervåla fick en sjukstuga på 1920-talet

Ca 60 år senare kom en ny våg av sjukhusbyggande. Västerås hade vuxit ur sitt sjukhus och behövde ett nytt. Det blev det som idag är det gamla vackra sjukhuset, som ännu tack och lov står kvar inom nuvarande lasarettsområdet och som invigdes 1928. Man började något senare bygga om även i övriga länet. Fagersta och Norberg kivade länge om vem som skulle ha det nya lasarettet. Fagersta vann och fick ett nytt lasarett 1949. I Köping byggdes nytt lasarett 1962, i Sala 1970. Västerås nya centrallasarett började byggas 1967 och stod klart 1975. Västra sjukhuset togs i bruk 1977 men fick en ganska kort livstid.

Värt att notera är att allt detta byggdes utan att man lånade en enda krona. Under kriget hade nämligen byggrestriktionerna varit sådana att man egentligen inte byggde någonting, men man lade undan pengar för att ha den dag man fick möjlighet att expandera. Man kunde således bygga dessa sjukhus med fonderade pengar. Det är inte att undra på att Sten Söderberg och andra tyckte att landstingspolitik och sjukvård inte var någon konst.
En kuriositet: när Sala lasarett invigdes 1970 fick alla patienter blommor.

För att kort påminna om att allting inte var färdigt från början kan man konstatera att t ex Sala införde s k engångsartiklar av bl a sprutor 1962. 1967 började man försöka med ADB. Redan i början av 1960-talet påpekades att det fanns särskilda behov i Sala med hänvisning till det ålderdomliga klientelet. Om detta skulle man få höra mer senare.

Köping var framåt inom andra områden. Redan i början av 1960-talet försökte man rekrytera manlig arbetskraft i större utsträckning till uppgifter som tidigare varit övervägande kvinnliga uppgifter.

Sjukhusen expanderade. Problemet var egentligen att man hela tiden brottades med personalbrist. Särskilt gällde detta tillgången på läkare. Det var svårt att få tilldelning. Man kunde inte anställa i den omfattning man önskade utan man fick beviljat tjänster från Medicinalstyrelsen, senare Socialstyrelsen.

Västerås införde en s k intensivvårdsavdelning redan 1963. Jag vill framhålla ett exempel på hur centralismen fungerade på 1960-talet. Jag citerar ur fullmäktiges handlingar från 1963 vad gäller detaljstyrningen: Ett kontorsbiträde, fru Bredin, har fått till uppgift att bringa ordning i röntgenarkivet och att handha dess fortsatta skötsel. Man kunde därmed konstatera att nu rådde det en mönstergill ordning och man lade till: det finns alla skäl att göra denna tjänst permanent och omvandla den till en ordinarie befattning. Det är inte alla som på detta sätt blev uppmärksammade i fullmäktiges handlingar. Man hade uppmärksamheten riktad även på små detaljer. Kanske var det lite lugnare tider då. Ett annat exempel på det skulle kunna vara att landstinget ägnade sig åt s k husmoderssemesterverksamhet. För det syftet hade ordnats två ställen till vilka husmödrar kunde ansöka om att få komma för att rekreera sig och koppla av vardagen. Detta pågick ända in på 1970-talet. År 1978 har rubriken husmoderssemester försvunnit från landstingsfullmäktiges handlingar.

Jag måste kort beröra frågan om de fyra lasaretten, som alltså funnits kvar intill dessa dagar i olika former. Men antalet ifrågasattes redan på 1960-talet, bl. a. av Socialstyrelsen. Det fanns normer för hur stort befolkningsunderlag det krävdes för att ett sjukhus skulle anses bärkraftigt. Det låg någonstans runt 60-90 000 personer. Man konstaterade alltså redan på 1960-talet att Sala, Fagersta och Köping inte levde upp till detta. Det betonades emellertid från landstingshåll att det är viktigt av många anledningar att behålla fyra lasarett, inte minst av regionalpolitiska skäl. Man skulle ha fyra lasarett. Ända fram till 2003, då en kraftig debatt föregick det s k omstruktureringsbeslutet, när någon steg upp och sade att det är helt orimligt med fyra lasarett. Tänk om vi idag skulle organisera sjukvården i Västmanland från grunden. Vem skulle komma på den orimliga tanken att bygga fyra lasarett?

Jag har skrivit ganska utförligt om det som jag i min bok kallar lasarettens överlevnadskamp under 1990-talet. Vi känner alla till den turbulens som har rått vid olika tillfällen och de förändringar som har annonserats och ibland genomförts, men oftast inte. Jag går inte närmare in på det här, gör bara en liten reflektion. Generellt är det landstingspolitikerna, tjänstemännen och personalen inom olika områden som gemensamt formar landstingets verksamhet. Man får dock inte glömma de folkliga opinionerna, som naturligtvis i högsta grad har bidragit till att forma utvecklingen. Det ger 90-talets kamp om lasaretten många exempel på.

När jag skrev min bok funderade jag mycket över hur jag skulle lägga upp detta enorma ämne för att åtminstone åstadkomma någon form av översiktlighet. Jag valde att först presentera de verksamheter som jag tyckte var de mest centrala, var för sig, för att ge läsaren en orientering om dem. Därefter försökte jag i ett långt slutkapitel skriva mig igenom hela perioden från början och behandla skeendet som en helhet, utifrån ett centralt perspektiv, så som det ju faktiskt gick till i verkligheten, nämligen att allt ingick i en och samma rörelse och pågick samtidigt och hela tiden.

Jag började med sjukhusen. Därefter skriver jag om omsorgen, som när den senare lämnades över till kommunerna var landstingets näst största förvaltning. Därnäst tar jag upp psykiatrin. Jag har försökt vara utförlig vad gäller primärvården och primärvårdens olika aspekter. Jag skriver till sist om kultur, utbildning, länstrafik och fritidsverksamhet. Fritidsverksamheten var på sin tid en mycket viktig och central verksamhet, enligt landstingsledningen.

Omsorgen och psykiatrin ger bra exempel på en viktig förändring inom landstinget från stora centraliserade enheter till mera decentraliserade arbetsformer. När landstingen tog över omsorgen från staten den 1 januari 1967 utgjorde Salberga dess centrum i Västmanland. Där fanns 750 personer i gamla militärkaserner. Det ansågs naturligt. Personerna skulle i huvudsak förvaras där och så skedde också. I min bok får läsaren möta en av dem som arbetat ända sedan slutet av 1930-talet på Salberga och som har berättat ganska upprörande episoder och händelser men också kunnat spegla den förändring som skett.

Sofielund började redan i slutet av 1800-talet som dövstumskola men utvecklades så småningom till ett vårdhem för utvecklingsstörda. Verksamheten var kvar fram till 1980-talet.

Salbohedsskolan tog hand om ungdomar, ”vanartade sinnesslöa”. Sådant var språkbruket. Med något moderniserad formulering handlade det om ”psykiskt utvecklingshämmade pojkar och även flickor med sociala uppförandebrister”. Verksamheten har förändrats många gånger genom åren, men grundinriktningen har bibehållits. Idag drivs skolan som friskola.

Salberga var en plats där man förvarade, så småningom också vårdade, människor med grav utvecklingsstörning. I takt med att omsorgslagen tvingade och inspirerade till förändringar infördes verksamheter som förbättrade tillståndet för många av dem som vistades där. Detta stora komplex bröts under en följd av år ned i små enheter. Människor återbördades till sina hemmiljöer i den mån det var möjligt. Tjugo år senare, räknat från och med övertagandet, hade Salberga krympts till att ha plats för ca 40 personer. Så är det fortfarande, även om verksamheten idag har förändrats. Nu vårdas patienter där enligt lagen om rättspsykiatrisk vård.

Omsorgslagen innebar också rättighet och möjlighet till skolgång – och till meningsfull sysselsättning. Man flyttade ut patienterna från de här stora anläggningar jag nämnde och byggde eller inrättade inackorderingshem. Gärna använde man lägenheter i bostadsområden. Man började också bygga sysselsättningsinrättningar, dagcentra. Förändringen gick alltså från det jättestora, statiska till det mindre, öppnare rörliga.

Social omsorg bedrevs på Sundbo utanför Fagersta. Sundbo byggdes på 1920-talet, avsett som ett hem för pojkar på glid. Fortfarande är det ett behandlingshem för sådana ungdomar. Jag vill rekommendera Hans Möllers roman, Mördarskolan, som berättar om hur författaren själv som liten pojke hamnade på Sundbo för att han och några kompisar hade stulit en eller annan krona från en busschaufför. I boken beskrivs interiörer som bringar till eftertanke. Sundbo kom att kallas Mördarskolan, eftersom ett par av dem som ingick i Salaligan visade sig ha gått där. Det var en fyndig journalist som genast döpte Sundbo till Mördarskolan.

Landstingen tog också över psykiatrin från staten. Det skedde samtidigt med omsorgen, år 1967. Den utveckling vi har kunnat se har också där gått från större enheter till mindre. Västmanland har aldrig haft ett mentalsjukhus, även om man bedrev viss psykiatrisk vård på Salberga. Patienterna vårdades framförallt på mentalsjukhusen Sundby (i Strängnäs) och Säter. När den psykiatriska vården i Västmanland skulle organiseras var Socialstyrelsen intresserad av att bistå med planeringen. Man tyckte det var intressant att få bygga något från grunden i ett län som inte hade något mentalsjukhus. Vad som fanns var en psykiatrisk klinik på centrallasarettet och ett par behandlingshem, ett i Sala och ett i Norberg.

Man byggde till att börja med en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik, något som inte funnits tidigare, och man utvecklade vuxenkliniken, båda vid centrallasarettet i Västerås. Utvecklingen i övrigt gick mot att decentralisera verksamheten. Mer och mer riktade man in sig mot öppenvård och inrättade fristående psykiatriska öppenvårdsteam på de olika sjukhusplatserna i länet. Sala var först. Organisationsfrågan stöttes och blöttes: skulle man ha basverksamhet i Västerås och enbart sidoverksamheter vid de andra sjukhusen, eller skulle varje sjukhus ha hela registret? Det senare kallas sektoriserad organisationsmodell och man lutade mer åt den modellen. Synen på organisationen har sedan gått fram och tillbaka. Behovet har ständigt legat några steg före tillgångarna på vårdplatser osv. Det blev givetvis mycket bättre när Västerås fick sin nya psykiatriska klinik, som invigdes 1987. Nya förändringar har avlöst varandra, och numera är kommunerna delansvariga för den psykiatriska vården. Kommuner och landsting skall planera och driva psykiatrin tillsammans.

Landstinget åtog sig eller fick ta på sig den ena uppgiften efter den andra på 1960-talet. Det började ”koka i grytan”, det hände mycket. 1963 tog landstingen över all primärvård från staten. Det året fanns 20 provinsialläkare i Västmanland. I och med att man tog över fick man beviljat ytterligare fem tjänster. Man hade dessutom fem stadsläkare, som så småningom inlemmades i organisationen.

Provinsialläkare hade man haft sedan 1600-talet i Sverige. De var statligt anställda för att till lägsta möjliga kostnad bedriva den vård som behövdes och som var möjlig att ge just på landsbygden. Det var en modernisering när man på 1970-talet ändrade benämningen provinsialläkare till distriktsläkare.

Landstinget hade tidigare tagit över distriktssköterskeverksamheten. Det var ett komplement och också en decentraliserad verksamhet. Distriktssköterskorna kände väl till sina distrikt. På 1930-talet fanns 61 distriktssköterskor i Västmanland. Vid samma tid tog man över mödra- och barnavården. Läkarfunktionen utgjorde basen för det man tog över 1963. Det gällde att planera för en primärvård som skulle komplettera sjukhusen. I takt med att medicinutvecklingen gick framåt blev sjukhusen alltmer specialiserade. Primärvården däremot hade möjligheterna och förväntningarna på sig att ta hand om patienter utifrån det psykosociala perspektivet, enligt vilket det gäller att se hela människan oavsett om hon har ont i huvudet, i tårna eller i själen.

Medan man i slutet av 1960-talet hade börjat samla sig och planera kring hur sjukhusverksamheten skulle organiseras började man några år senare planera för hur primärvården bäst skulle organiseras. Man lade fram en sjukvårdsplan 1970, där man bl a hade som ambition att varje kommun skulle ha minst en vårdcentral. Där skulle finnas mödra- och barnavård, tandvård och läkarresurser. Man hade brist på personal men överskott på efterfrågan. För att försöka råda bot på den svåra läkarbristen införde man det s k AT-systemet. Läkare som var under utbildning fick extraordinarietjänster ute vid sjukvårdsinrättningarna. En viktig händelse var det också när man lade om avgiftssystemet för läkarbesök. Sjukronan infördes 1970 och innebar att man som patient vid läkarbesök betalade sju kronor, medan resten av kostnaden reglerades via sjukkassan.

Något intressant och viktigt som kom upp till diskussion i landstingsfullmäktige redan på 1970-talet var motioner om familjeläkare. Folkpartiet var de som först lanserade tanken, som dock avfärdades då och ett antal gånger senare ända fram till 1990-talet då idén åter dök upp nästan som ”gubben i lådan”. Folkpartiet hade hämtat modellen från England, där man tyckte att husläkarsystemet, dvs att varje människa hade sin fasta läkare, fungerade bra.

Folktandvård för medborgarna infördes så tidigt som på 1930-talet. Det var både kommuner och landsting som organiserade. Den första kliniken inom folktandvården fanns i Köping 1940 och på 1960-talet hade folktandvården vuxit till 20 kliniker i hela länet.

År 1974 infördes en allmän tandvårdsförsäkring, som innebar att unga pojkar och flickor fick gratis tandvård ända till dess de var 19 år gamla. Senaste tandvårdsförsäkringen infördes 1999 samtidigt med att prissättningen blev fri för tandvårdstjänster.

Äldrevården är en stor verksamhet i landstinget. Sten Söderberg, som var landstingets starke man i över 20 år sade vid ett tillfälle när han skulle karakterisera verksamheten inom landstinget: Sjukvården fungerar fantastiskt bra. Ett bevis på det är att vi har så många gamla. Han var stolt över det. Det var något positivt. (Det är sällsynt idag att någon talar i den andan.) Dessa gamla var en av anledningarna till att Söderberg hårt drev frågan om Västra sjukhuset, som ingick i den sjukhusplan som lades fram 1967, och vars huvudsyfte var att ta hand om åldringsvård. Det behövdes mer kapacitet och det fanns också tankar på att centralisera verksamheten. Som gammal och behövande kunde man alltså ha hamnat var som helst inom länet om administratörerna hade fått bestämma. Så blev det dock inte.

Landstinget hade sjukhem till en början, men de räckte inte till. De var inte så många. Man inledde därför samarbete med kommunerna redan på 1950-talet. Det innebar att om kommunerna flyttade över äldre människor, som inte var i behov av sjukhusvård, till ålderdomshem eller såg till att de kunde bo hemma, gav landstinget ekonomiskt bidrag till vården och skötseln av dessa människor. Det blev en anledning till att hemsjukvården utvecklades. Landstinget stod för de medicinska kostnaderna medan kommunerna förväntades stå för den sociala insatsen. En modell som för övrigt byggdes ut senare och ledde till att man började pröva vårdplaneringsgrupper, där kommunal- och landstingspersonal samverkade och delade upp uppgifterna. Samtidigt byggde man ut vårdhem för äldre i varje kommun. Målsättningen var att det skulle finnas ett vårdhem i varje kommun. I mitten av 1980-talet ansåg landstinget att man hade nått målet.

Sedan kom ädelreformseffekten. Kommunen fick ta över hela ansvaret för äldrevården, vilket ledde till svåra motsättningar mellan landstinget och kommunerna, i Västmanland liksom i många andra landsting. Vem skall betala vad och hur mycket, osv.? I Västmanland bråkade man till och med om vem som skulle äga konsten som hängde i de sjukhem som kommunen skulle ta över från landstinget. Man fick medla sig fram till en kompromiss med hjälp av en medlingsnämnd från socialdepartementet.

I boken har jag också skrivit en hel del om kulturen även om den utgör en kvantitativt liten del av landstingets verksamhet. Den sektorn har under åren stötts och blötts, och det har från vissa håll sagts att landstinget enbart bör bedriva sjukvård. Andra har hävdat att man skall bedriva många olika verksamheter, såsom friskvård. I landstingsförordningen från 1863 står, i dess § 2: ”Landstinget tillkommer att, i den ordning denna förordning stadgar, rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, vilka avse den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets betryggande, hälsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet m. m. dylikt, såvitt dessa angelägenheter icke enligt gällande författning tillhöra offentlig myndighets ämbetsområde.” Hälsovården kom som synes ganska långt bak i den här uppräkningen, men i praktiken blev det annorlunda.

Det äldsta inslaget i landstingets kulturverksamhet är Tärna folkhögskola från 1870-talet. Senare, eller 1960, tillkom Skinnskattebergs folkhögskola. Efterhand tog man också ansvar för utbildning av sjukvårdspersonal. Det blev aktuellt, i och med propositionen om Ny kulturpolitik, som trädde i kraft 1974, att ta ansvaret för teater, musik, museiverksamhet, m.m., och de områdena byggdes ut och expanderade, till dess att motsatsen inträffade, nämligen att man av ekonomiska skäl tvingades komprimera kulturverksamheten till dagens minimum. Mycket av den gamla verksamheten – det gäller länsmusiken, länsmuseet och länsteatern - drivs nu i samverkan med Västerås stad.

En idag mycket perifer del av landstingets verksamhet som på sin tid ansågs central gäller turism. Stiftelsen för Naturskydd och Friluftsliv inrättades 1967. Sten Söderberg ansåg att den var det viktigaste han hade åstadkommit under alla sina år som landstingsledare. Verksamheten var till för att ge västmanlänningarna möjlighet till det som är sjukvårdens motsats, nämligen friskvård. I det här fallet handlade det om rekreation och återhämtning. Hur gick det till? Man köpte upp diverse eftertraktade naturområden i länet och gjorde dem tillgängliga för allmänheten: Östa, Ängsö, Herrfallet är exempel. Ett annat uttalat syfte var att förhindra markspekulation. De fina områdena skulle stå fortsatt öppna för västmanlänningarna. Landstinget byggde stugbyar på dessa områden. Om man upptäckte att det var trevligt att tillbringa en semestervecka eller två i en stuga i någon av de här stugbyarna ringde man landstingets kansli och bad att få hyra en stuga.

Mycket har förändrats. Under de här 40 åren av landstingsverksamhet har några saker varit genomgående. En sådan är kontinuiteten. Från 1963 till idag har det funnits fem förvaltningsutskotts- eller landstingsstyrelseordföranden. Var och en har suttit länge, vilket bidragit till kontinuitet och stabilitet. Vidare: även om debatterna gått livligt till under fullmäktiges möten, för att man har haft olika uppfattningar om praktiken, i såväl stort som smått, tycks det ha funnits en enighet om grundvärderingar.
Sten Söderberg, som kom från en helt annan epok med helt andra förutsättningar, var ekonomiskt hårdhänt. Han avskydde tanken på att låna pengar. Under lång tid behövdes inte det, trots att man hela tiden byggde ut verksamheten. Om det visade sig att man var på väg att slå huvudet i taket, lånade man ändå inte några pengar. I stället kunde man senarelägga en del av de åtgärder som hade planerats. En gång på 1950-talet sänktes landstingsskatten med 50 öre. Det hände en gång, och är historiskt.

I slutet av 1960-talet skrev tre folkpartistiska ledamöter som suttit länge i landstinget först en och sedermera ytterligare en motion om förebyggande hälsovård utifrån utgångspunkten: ”Vad är meningen med allting?” Det var ett försök att ifrågasätta verksamheten. Hur kommer det sig att vi i detta land, ett av jordens absolut rikaste länder, mår så illa som vi gör? Man ville att landstinget skulle intressera sig lite mer för sådana övergripande aspekter. Motionärerna blev kategoriskt och kortfattat avfärdade med att landstinget i mån av behov lägger fram de olika sorters planer som kan tänkas behövas för olika former av friskvård. Det är ändå intressant att man så tydligt ställde sig den frågan.

Söderberg, liksom hans efterföljare Rune Hedlund och Olle Persson, tillhörde alla ett gammalt centraliserat, ja centralistiskt landsting som för det mesta sköttes från en punkt, med full kontroll på allt från fru Bredin till de stora sjukhusenheterna. Förvaltningsutskottet var centrum. Det föreslog, beredde andras förslag, avgjorde hur besluten i fullmäktige skulle bli och verkställde också besluten. Mer centraliserat kan det knappast bli.
I slutet av 1960-talet fick hälso- och sjukvården en egen styrelse. Man fick för första gången ett landstingsråd, det var Söderberg.

När så förändringarna började, hände nästan allt på en gång. Då är vi inne i 1980-talet. Från olika håll och kanter enades man om att den gamla modellen tycktes ha tjänat ut. Något annat skulle behöva ersätta. Då kom ”de fyras gäng”, unga kraftiga administratörer som hade lärt sig mycket av näringslivet och som tänkte sig att få landstinget att fungera på samma sätt. Det skulle vara effektivt och lönsamt.

Den stabila organisationen bröts upp och små båtar, som döptes till basenheter, skickades ut i tillvaron. Aldrig tidigare har en sådan turbulens uppstått i landstinget, både på gott och ont. Landstinget är extremt toppstyrt sade sjukvårdschefen och landstingsdirektören. Det skall bli extremt decentraliserat. Den första basenheten började fungera 1987 och i början av 1990-talet var all verksamhet omorganiserad i sådana. Det innebar att allt skulle decentraliseras, inklusive administrationen. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen ersattes av fyra distriktsstyrelser, en vid vardera av de fyra lasaretten. De skulle ansvara för allt inom sitt område. Med tiden upptäcktes att det inte var så bra. De olika sjukhusen började spela ut varandra och tävla med varandra om både verksamheter och pengar. Då återgick man till en driftstyrelse och inrättade fem hälso- och sjukvårdsnämnder ute i länet. De skulle noga lyssna på vad människorna behövde, sammanställa och beställa det av driftstyrelsen. Sedan fick driftstyrelsen för mycket att göra och delades i två delar. I nästa steg avskaffades de helt och hållet. Det skedde från och med den 1 januari 2002. Allt ansvar för hälso- och sjukvård överfördes till landstingsstyrelsen på nytt. Det betyder att man i någon bemärkelse har kommit tillbaka dit där man började.

När människor talar om landstinget är det ofta om landstinget som ett problem. Det är dock viktigt att komma ihåg att det även går att tala väl om landstinget. En av mina ambitioner när jag skrev boken var att försöka bidra till att diskussionen skulle kunna bli lite mer nyanserad. Den skulle bygga mer på fakta än bara tyckande. Människor som kritiserar har rätt i att landstinget har stora problem och har haft det i snart 20 år, svåra ekonomiska problem. Jag upptäckte när jag läste handlingarna var det vände. Det vände i mitten av 1980-talet. 1986 var det första året i landstingets verksamhet när man redovisade ett underskott i bokslutet. Det var också första året man lånade till ny verksamhet. Det var för att man skulle kunna bygga färdigt psykiatriska kliniken. Ingen fara enligt politikerna. Man skulle ta sig över en investeringspuckel, och då kunde man gott låna. Ekonomin skulle räta ut sig sedan, trodde man. Det har dock visat sig vara fel. Vad som hade hänt var att i stället att behoven kommit ifatt och passerat resurserna. Vi har alltså möjlighet att ge mer sjuk- och friskvård än vad vi har råd med. Organisationen måste då göras om, och göras om, och prövas….

I början av den period som beskrivs i min bok var politikerna mycket optimistiska. Bergslagen var fortfarande en livaktig region. Västerås var en av de ledande industristäderna i Sverige. Man trodde att befolkningen skulle fortsätta att öka och att man inom en snar framtid skulle vara fler än 300 000 i Västmanland. Det blev tvärtom. Det blev stagnation, arbetslöshet och kriser. Västmanland fick inte den befolkningsutveckling man hade hoppats på och därmed inte heller det skatteunderlag man hade räknat med. Arbetslöshet bidrog till att människor flyttade från Västmanland. Därtill kom den nationella ekonomiska krisen, som landstingen fick lov att hjälpa till med att lösa. Statliga bidrag till verksamheten minskades rejält. Politikerna i landstinget var mycket förargade över detta, och en av dem, Olle Persson, citerade från talarstolen i landstingsfullmäktige Hamlet: Världen är ur led. Ve att det är vi som ska räta upp den igen.

Västmanlands läns landsting, som har gått från en kraftig välfinansierad expansion mot en komprimering av verksamheten, är representativt för svenska landsting. Alla har de likartade problem och uppvisar samma utveckling: uppgång – nedgång – och ny uppgång. 1990-talet var ett mycket tungt decennium inte enbart för landstingspolitiker utan kanske ännu mer för landstingsverksamma – eller för dem som blev ofrivilligt overksamma – och för allmänheten. Den ena krisen avlöste den andra. Politikerna lovade lösa problemen genom att skära ner, koncentrera. Starka folkliga opinioner reagerade och menade att det skulle de inte alls. Kanske inte, tyckte politikerna då; bara lite. Man tog lite försiktigt, så mycket som man vågade. Under den långa debatten i juni 2003, som ledde fram till att beslutet om omstrukturering till slut fattades, hördes det mycket självkritik från politikerna. Vi borde ha gjort mera tidigare än vad vi nu är tvungna att göra.

Den intressanta frågan idag är vad som kommer att ske med landstingen. Skall de skrotas, slås ihop, läggas ner helt och ersättas av kommun eller staten? Vi vet inte. Mycket tyder dock på att man är intresserad av att anamma modellen med större enheter som Västra Götaland eller Skåne. Inför detta undrar man, om inte spåren borde förskräcka. Har Västra Götaland fått det mycket bättre? En gång på 1970-talet utkom en bok i svensk översättning ”Litet är vackert”. Storskalig samverkan och effektivitet i all ära, men man kanske borde stanna upp en stund och reflektera över den motsatta tanken: små enheter. Det stora borde i vart fall inte få utesluta det lilla.

Jag blev mycket glad när jag besökte vårdcentralen i Östervåla. Där fick jag närmast en idealbild av hur sjukvården kan fungera: med tillgång till expertis och specialister vid behov men med en basverksamhet som är smidig och effektiv och samtidigt oerhört mänsklig. För en framtida organisationsmodell som ska vara effektiv i både kostnader och arbetsresultat är det oundgängliga inslag: det mänskliga, det nära.

Tillbaka till Föreläsningar >>