Medicinhistoriska Sällskapet Westmannia

Titta under Aktuellt för att se vad som händer i Sällskapet!
Första sidan
Aktuellt
Stadgar
Styrelse
Verksamhet
Bli medlem
Kontakta oss
Föreläsningar
Intervjuer
Upplevelser
Bilder
Länkar

1:a lasarettet
Västerås första lasarett 1776-1786
Hospitalstomten

Beslut och tillkomst
Hösten 1765 insåg riksdagen att Kongl. Zeraphimer Ordens Lazaret inte ensamt kunde klara sjukhusvården i hela riket. Detta lazaret, som till en början också kallades Stockholms lasarett, hade öppnats 1752 och tog emot patienter från hela landet. Det underhölls bl a med kollektmedel från kyrkorna och med frivilliga insamlingar vid bröllop, barnsöl och gravöl. I ett kungligt brev av den 10 oktober 1765 medgavs att de län eller stift som så önskade skulle på egen bekostnad få inrätta lasarett. Under de närmaste åren inrättades ett stort antal lasarett och 1776 fick Västerås således sitt första. Initiativ till detta hade tagits redan år 1774 av Birger Martin Hall, provinsialläkare i Västmanland, men domkapitlet i Västerås var negativt inställt till ett sådant förslag. Sparsamheten vägde tyngre än hänsynen till och omtanken om de sjuka. Domkapitlets motivering vann dock inget gehör.

Lasarettsbyggnaden
Dåvarande hospitalet upplät en liten timrad stuga med torvtak att användas som lasarett, belägen strax söder om hospitalskyrkan och med långsidan åt Klostergatan. Enligt Kökeritz uppmätning och ritning skall den ha innehållit tre rum, vardera med ett fönster åt gatan. Det rum som låg närmast kyrkan var försett med en utbyggd förstuga av bräder och var troligen mottagningsrummet och fungerade nog också som sjuksköterskebostad. I detta rum fanns en öppen spis som värmekälla. De båda andra rummen värmdes upp av en kakelugn. Hospitalet revs efter det att Serafimerordensgillet år 1797 inspekterat hospitalet och funnit att ett nytt mera ändamålsenligt hospital var nödvändigt.

Ett brev av den 4 november 1776 från en av de serafimerriddare som utövade överinseendet av de svenska sjukvårdsinrättningarna, riksrådet greve Joachim Beckfries, till dåvarande landshövdingen i Västmanlands län, Carl Carlschiöld, innehöll föreskrifter om lasarettets inrättande och kan betecknas som ett fundationsbrev.


Vårdinnehåll
Mer än hälften av alla sjukdomar var veneriska, framförallt dominerade syfilis. Det var inte ovanligt att hela familjer lades in för behandling, som mestadels utgjordes av varma bad. Svårartade epidemier av fläckfeber, rödsot och koppor härjade i länet. Någon kirurgisk verksamhet förekom sannolikt inte. Möjligen kan dr German som fältskär ha utfört enklare kirurgiska ingrepp. Inga journaler fördes utan endast namnen på patienterna antecknades i en s k rulla.

Vårdplatser
Stiftelseurkundens ordalydelse beträffande antalet vårdplatser i det planerade lasarettet är oklar och det är osäkert om uttrycket ”åtta sängar å båda ställena” skall tolkas som åtta sängar i vart och ett av de två rum som skulle upplåtas till lasarett eller åtta sängar i båda rummen tillsammans. Enligt en inventering som gjordes när lasarettets andre läkare Carl Bruzelius tillträdde år 1786 visar det sig emellertid att det senare alternativet sammanfaller med verkligheten. Då redovisas ”3 dubbla och 5 enkla sängar”, alltså sammanlagt 8 sängar. Hälften av dessa vårdplatser var avsedda för veneriskt sjuka, andra hälften för personer med kroniska åkommor, d v s alla sjukdomar utom veneriska.

Vårdkostnader
Lasarettens inkomster utgjordes ursprungligen av kyrkokollekter och frivilliga insamlingar. Inkomsterna var dock otillräckliga och man fick tillskott från dels allmänna hospitalsfonden, dels medicinalfonden. Dessa fonder hade bildats av anslag som riksdagen beviljat år 1765. Tillskottet var avsett för lasarettens behov av medicin samt för att avlöna läkarna. De första bevarade räkenskaperna för Västerås lasarett är från 1779 och uppgick till ett belopp av 236 daler Specie (dagens penningvärde ca 66000 kr).

Personal
Den första läkaren vid lasarettet var Martin German. Han var inte legitimerad läkare men hade avlagt fältskärsexamen. Han hade nyligen pensionerats från sin tjänst som regementsfältskär vid Västmanlands regemente när han 55 år gammal utsågs till läkare vid det nyinrättade lasarettet i Västerås,. Han innehade tjänsten i nio år fram till sin död år 1785. German sägs ha varit ”berömd och aktad som kunnig man och människovän”.

En enda kvinna fanns bland de anställda. Hon benämndes ibland för hushållerska och ibland för ”sjukwagterska”. Lönen var endast några daler per år men troligen hade hon fri kost och vissa kläder.

Sysslomannen skötte räkenskaperna och förde också upp patienternas namn i en ”rulla”. Enligt denna rulla vårdades sammanlagt 50 patienter på lasarettet år 1784. Dessutom hade han en obehaglig mellanställning då han skulle försöka medla mellan knotande och klagande understödares krav och överhetens oomkullrunkeliga beslut.

En enda kvinna fanns bland de anställda. Hon benämndes ibland för hushållerska och ibland för ”sjukwagterska
Lönen för Martin German uppgick till 50 dal specie per år (idag ca 16000 kr) ”. ”Sjukwagterskan” däremot erhöll endast några daler per år motsvarande ca 2400 kr, men troligen hade hon fri kost och vissa kläder.
Sysslomannen hade i förhållande till sin tunga arbetsbörda en mycket oansenlig lön, som han efter en del skriftväxling dock lyckades höja något och erhöll mot slutet av sin verksamma tid en årslön på 8 daler specie(ca 2600 kr idag) samt en rå oxhud.

"Text: Kerstin Rännar".


Tillbaka till början av sidan >>

 

Webmaster
Stefan Bengtsson Svärd
CAD Konsult
Copyright © 2002 Medicinhistoriska Sällskapet Westmannia