|
|
Västerås första lasarett 1776-1786
Hospitalstomten
Beslut och tillkomst
Hösten 1765 insåg riksdagen att Kongl. Zeraphimer
Ordens Lazaret inte ensamt kunde klara sjukhusvården i
hela riket. Detta lazaret, som till en början också
kallades Stockholms lasarett, hade öppnats 1752 och tog
emot patienter från hela landet. Det underhölls bl
a med kollektmedel från kyrkorna och med frivilliga insamlingar
vid bröllop, barnsöl och gravöl. I ett kungligt
brev av den 10 oktober 1765 medgavs att de län eller stift
som så önskade skulle på egen bekostnad få
inrätta lasarett. Under de närmaste åren inrättades
ett stort antal lasarett och 1776 fick Västerås således
sitt första. Initiativ till detta hade tagits redan år
1774 av Birger Martin Hall, provinsialläkare i Västmanland,
men domkapitlet i Västerås var negativt inställt
till ett sådant förslag. Sparsamheten vägde
tyngre än hänsynen till och omtanken om de sjuka.
Domkapitlets motivering vann dock inget gehör. |
Lasarettsbyggnaden
Dåvarande hospitalet upplät en liten timrad stuga
med torvtak att användas som lasarett, belägen strax
söder om hospitalskyrkan och med långsidan åt
Klostergatan. Enligt Kökeritz uppmätning och ritning
skall den ha innehållit tre rum, vardera med ett fönster
åt gatan. Det rum som låg närmast kyrkan
var försett med en utbyggd förstuga av bräder
och var troligen mottagningsrummet och fungerade nog också
som sjuksköterskebostad. I detta rum fanns en öppen
spis som värmekälla. De båda andra rummen
värmdes upp av en kakelugn. Hospitalet revs efter det
att Serafimerordensgillet år 1797 inspekterat hospitalet
och funnit att ett nytt mera ändamålsenligt hospital
var nödvändigt.
Ett brev av den 4 november 1776 från en av de serafimerriddare
som utövade överinseendet av de svenska sjukvårdsinrättningarna,
riksrådet greve Joachim Beckfries, till dåvarande
landshövdingen i Västmanlands län, Carl Carlschiöld,
innehöll föreskrifter om lasarettets inrättande
och kan betecknas som ett fundationsbrev. |
Vårdinnehåll
Mer än hälften av alla sjukdomar var veneriska, framförallt
dominerade syfilis. Det var inte ovanligt att hela familjer
lades in för behandling, som mestadels utgjordes av varma
bad. Svårartade epidemier av fläckfeber, rödsot
och koppor härjade i länet. Någon kirurgisk
verksamhet förekom sannolikt inte. Möjligen kan dr
German som fältskär ha utfört enklare kirurgiska
ingrepp. Inga journaler fördes utan endast namnen på
patienterna antecknades i en s k rulla. |
Vårdplatser
Stiftelseurkundens ordalydelse beträffande antalet vårdplatser
i det planerade lasarettet är oklar och det är osäkert
om uttrycket ”åtta sängar å båda ställena”
skall tolkas som åtta sängar i vart och ett av de
två rum som skulle upplåtas till lasarett eller
åtta sängar i båda rummen tillsammans. Enligt
en inventering som gjordes när lasarettets andre läkare
Carl Bruzelius tillträdde år 1786 visar det sig emellertid
att det senare alternativet sammanfaller med verkligheten. Då
redovisas ”3 dubbla och 5 enkla sängar”, alltså sammanlagt
8 sängar. Hälften av dessa vårdplatser var avsedda
för veneriskt sjuka, andra hälften för personer
med kroniska åkommor, d v s alla sjukdomar utom veneriska.
|
Vårdkostnader
Lasarettens inkomster utgjordes ursprungligen av kyrkokollekter
och frivilliga insamlingar. Inkomsterna var dock otillräckliga
och man fick tillskott från dels allmänna hospitalsfonden,
dels medicinalfonden. Dessa fonder hade bildats av anslag som
riksdagen beviljat år 1765. Tillskottet var avsett för
lasarettens behov av medicin samt för att avlöna läkarna.
De första bevarade räkenskaperna för Västerås
lasarett är från 1779 och uppgick till ett belopp
av 236 daler Specie (dagens penningvärde ca 66000 kr).
|
Personal
Den första läkaren vid lasarettet var Martin German.
Han var inte legitimerad läkare men hade avlagt fältskärsexamen.
Han hade nyligen pensionerats från sin tjänst som
regementsfältskär vid Västmanlands regemente
när han 55 år gammal utsågs till läkare
vid det nyinrättade lasarettet i Västerås,.
Han innehade tjänsten i nio år fram till sin död
år 1785. German sägs ha varit ”berömd och
aktad som kunnig man och människovän”.
En enda kvinna fanns bland de anställda.
Hon benämndes ibland för hushållerska och
ibland för ”sjukwagterska”. Lönen var endast några
daler per år men troligen hade hon fri kost och vissa
kläder.
Sysslomannen skötte räkenskaperna
och förde också upp patienternas namn i en ”rulla”.
Enligt denna rulla vårdades sammanlagt 50 patienter
på lasarettet år 1784. Dessutom hade han en obehaglig
mellanställning då han skulle försöka
medla mellan knotande och klagande
understödares krav och överhetens oomkullrunkeliga
beslut.
En enda kvinna fanns bland de anställda.
Hon benämndes ibland för hushållerska och
ibland för ”sjukwagterska
Lönen för Martin German uppgick till 50 dal specie
per år (idag ca 16000 kr) ”. ”Sjukwagterskan” däremot
erhöll endast några daler per år motsvarande
ca 2400 kr, men troligen hade hon fri kost och vissa kläder.
Sysslomannen hade i förhållande till sin tunga
arbetsbörda en mycket oansenlig lön, som han efter
en del skriftväxling dock lyckades höja något
och erhöll mot slutet av sin verksamma tid en årslön
på 8 daler specie(ca 2600 kr idag) samt en rå
oxhud.
"Text: Kerstin Rännar". |
Tillbaka till
början av sidan >>
|
|
