Beslut och tillkomst
Det andra lasarettet i Västerås tillkom under 1786.
Det finns vissa tecken som tyder på att Serafimerriddarna,
som hade överinseendet över rikets sjukvård,
ansåg att Västerås första lasarett inte
hade skötts ”med den drift som sig borde”. Redan 1784
hade landshövdingen av generaldirektör af Acrel
fått en erinran om att utöva bättre tillsyn
över lasarettet. I början av 1786 inspekterades
lasarettet av generaldirektören ytterligare en gång
och i ett brev av den 9 mars påpekades fel och brister,
särskilt beträffande inventariernas beskaffenhet.
I brevet framgår att lasarettets sängkläder
och linne var odugliga och att ”ordenteligheten inom detta
wärck saknat det skick som wederbördt”.
Lasarettsbyggnaden
Under 1786 flyttades första lasarettet från den
lilla ”bofälliga” stugan invid kyrkmuren till en större
och bättre byggnad inom hospitalsområdet, den s
k Caractersbyggningen, Västerås andra lasarett.
Det nya lasarettet upptog 300 kvm och
bestod till större delen av ett rum för veneriskt
sjuka. Rummet gick tvärs över husets hela bredd,
den s k ”Arboga hospitals salen”. Fönstren var försedda
med järngaller. Innanför detta stora rum fanns två
mindre rum för övriga patienter med ”chroniska”
åkommor. Dessutom innehöll våningen ett kombinerat
kök och badrum samt ”sjukwagterskans” bostadsrum, som
även ”nyttjas av Lazaretts Fältskären, då
han betjenar patienterna”. Efter några år fick
man också disponera övre våningen i samma
hus. Den hade tidigare varit avsedd för ”Stånds
Personer eller bättre Folk, emot betalningserläggande
til Hospitals Cassan, då de erfordra Botemedel och skötsel
för Weneriska Sjukdomars Curerande”. Sköterskorna,
två till antalet, fick dela en kammare i övre våningen.
Vårdinnehåll
De veneriska sjukdomarna dominerade fortfarande, minst varannan
patient led av syfilis. Efter krigsslutet år 1809 blev
det en katastrofal ökning av dessa sjukdomar. Man inrättade
ett provisoriskt kurhus på slottet bestående av
fyra rum. Patienterna behandlades med kvicksilverpreparat
och varma bad två gånger i veckan. Bruzelius tillämpade
också den s k Osbeckska kuren, en form av diet- och
svältkur men övergick senare till något som
kallades för rökkuren. Patienten fick sitta på
en anpassad rökstol innesluten i ett tält och inandas
ånga blandad med rökpulver som kunde bestå
av en blandning av arsenik, drachma, cinnober och svavel.
I journalerna står också att
läsa om patienter med infektiösa sjukdomar, t ex
nervfeber, frossa, bröstfeber (lunginflammation) och
bröstsjuka (lungtuberkulos). Bensvullnad, troligen orsakad
av hjärtsjukdom, var också vanligt.
| År 1786 fick lasarettet på begäran
av Carl Bruzelius en instrumentkista innehållande
nödvändiga kirurgiska instrument. När någon
operation utfördes handlade det ofta om förfrusna
fötter som amputerades, men Bruzelius lär även
ha opererat några patienter med cancertumörer.
Då bedövningsmedel fortfarande var okänt
var det viktigt att operationen gick fort för att
göra plågan kort. Bakterier visste man inget
om och hygien var i det närmaste ett okänt begrepp
varför det var fritt fram för bl a skabb och
ohyra. Det ansågs mer praktiskt att tvätta
händerna efter operation än före. Hygienen
blev säkert inte bättre av att läkaren
opererade iklädd högtidsdräkt med spetskrås
och pudrad peruk. Carl Bruzelius ägde tack vare sin
utbildning kunskap om journalskrivning. Den äldsta
journalen är från 1786 och därefter finns
sjukjournaler över patienterna hela den tid Bruzelius
var verksam. |
Med dr och chirurgie magister
Carl Bruzelius |
Medicin för lasarettets behov, bl
a sabadill och ”luspulver”, rekvirerades från stadens
enda apotek, Hjorten, för att få bukt med ohyran
bland patienterna. Apoteket innehades då av apotekaren
Eric Zimmerman
Vårdplatser
Flytten till den större byggnaden inom hospitalsområdet
gav möjlighet att utöka antalet vårdplatser
från elva till 16. Antalet vårdplatser ökade
ytterligare och uppgick år 1816 till 22.
Vårdkostnader
Till en början var vården på svenska lasarett
helt kostnadsfri för patienterna. År 1804 stadgades
emellertid att de ”besuttna” i samhället skulle betala
en mindre avgift för mat, s k ”dagafgift”. Avgiften var
behovsprövad och indelades i tre klasser. Till den första
klassen räknades bönder med barn och tjänstefolk
samt hantverkare och likställda i städerna. Dessa
fick betala hela matkostnaden. Till andra klassen hörde
torpare samt hantverkare på landsbygden och andra arbetsföra
personer. De betalade ungefär hälften av matkostnaden.
Utfattigt folk hamnade i den tredje klassen och fick all mat
gratis. Medicin och vård var fortfarande avgiftsfritt
för alla. Då de flesta tillhörde tredje klassen
blev lasarettets ekonomi inte bättre, snarare betydligt
sämre. En ytterligare belastning på ekonomin utgjorde
indragningen av de provisoriska sjukhusen för veneriskt
sjuka patienter, vilka i fortsättningen skulle vårdas
kostnadsfritt på lasaretten. Detta blev ekonomiskt ohållbart
och riksdagen fastställde år 1818 en kurhusavgift
som utgick med 3 shilling banco (dagens penningvärde
ca 170 kr) för varje mantalsskriven person. Denna allmänna
uttaxering ansågs nödvändig för att få
medel till vårdanstalter för isolering och behandling
av dessa patienter.
Personal
Med dr och chirurgie magister Carl Bruzelius hade tillträtt
tjänsten som lasarettsläkare vid nyåret 1786.
Dr Bruzelius hade inte fyllt 24 år då han tillträdde
tjänsten. Full av ungdomlig energi och reformlust tog
han genast itu med förbättringar av olika slag.
Efter 40 år som lasarettsläkare och i samband med
flyttningen av Västerås lasarett från Hospitalstomten
till Stora Gatan år 1826, överlämnade dr Bruzelius
de facto om än icke de jure sjukhusets ledning åt
en yngre förmåga, Johan Anders Widberg. Arbetsbördan
hade varit stor. Förutom tjänsten som lasarettsläkare
tjänstgjorde Bruzelius vid Provisoriska sjukhuset och
Militärsjukhuset. En tid uppehöll han också
provinsialläkartjänsten. Dessutom gjorde han ett
banbrytande arbete som vaccinatör. Bruzelius ansågs
vara en mycket samvetsgrann man och ville alltid göra
sitt bästa. Han hade ett levande intresse för sina
patienter och kunde för deras bästa ibland riskera
att överträda gällande bestämmelser.
Syssloman var en person med mycket makt.
Förutom att föra räkenskaperna skulle han också
se till att sjukwagterskan skötte de sjuka, att läkaren
varje dag besökte de sjuka och att hålla morgon-
och aftonbön på lasarettet.
Endast en sköterska var anställd,
men efter några år anställdes ytterligare
en. År 1800 skall två pigor ha anställts,
varav den ena var sköterska. Ingen av dem hade någon
utbildning. Dessutom fanns en ”sjukwagterska”.
Carl Bruzelius fick när han tillträdde
tjänsten en årslön om 83 1/3 dal specie, motsvarande
ca 23500 kr, en summa som under åren ökades på
och slutlönen år 1828 uppgick till 300 riksdaler
banco, d v s 29000 kr i dagens penningvärde.
Kontantlönen för sjukwagterskan,
ca 900 kr om året. Därtill hade hon fri kost och
sannolikt vissa klädesplagg.
År 1800 utbetalades kontantlönen, lika som tidigare,
till ”mårmässo marknad”. Avsikten var att de då
skulle ha möjlighet göra sina inköp. År
1807 betalades ”sköterska och piga” tillsammans med 12
rdr banco per år, motsvarande idag 2600 kr för
att två år senare erhålla en gemensam löneförhöjning
med 8 skilling banco per år (= 44 öre per månad
och person!!) De fick dock sina utskylder, dvs skatter, betalda
av lasarettsmedel, vilket bör ses som en ganska bra löneförhöjning
då skatten utgjorde 25% av lönen.
"Text: Kerstin Rännar". |
