Beslut och tillkomst
Lasarettet i Stallhagen togs i bruk den 13 augusti 1867. Det var för sin tid en mycket vacker och ståtlig byggnad. En Västeråskännare lär ha sagt att när lasarettet flyttades från Stora Gatan upp till den skogklädda höjden vid Stallhagen vändes ett blad i länslasarettets historia.

Claréus hade i en skrivelse redan år 1860 till Kongl Sundhets-Kollegiet påtalat att lasarettet vid Stora Gatan var ”en byggnad som i alla hänseenden är till lasarett olämplig” och en kommitté hade tillsatts att utreda om en fortsatt utbyggnad av lasarettsvården. 1864 års landsting beslöt dock att bygga lasarett i Köping, Norberg och Sala innan någon utbyggnad kunde ske i Västerås. Claréus ingav då, medan landstinget ännu var samlat, en skrivelse till direktionen där han vädjade om ”att man måste se till, att icke menniskolif förspillas för en osund och dålig lasarettslokals skull”. Denna vädjan resulterade i att ett urtima landsting inkallades i februari 1865 och man beslutade att ett nytt lasarett skulle byggas i Stallhagen. Arkitekt P U Stenhammar var den som fick uppdraget att rita lasarettet. Byggkostnaden var 64 300 riksdaler, vilket motsvarar ca ca 3 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Lasarettsbyggnaden

Westerås sjukhus enligt ritning till tillbyggnad och förändring af Westerås sjukhus utförd af Axel Kumlien

Klicka på bilden för att se den större!

Lasarettet bestod av två våningar. I nedre våningen fanns mottagningsrum och kök samt ett rum för manliga och ett rum för kvinnliga kurhuspatienter. Det fanns också två stora patientsalar.

Mellan dessa två salar hade sjuksköterskan sitt bostadsrum med en mörk kokvrå. Med hjälp av luckor i väggarna kunde sköterskan från sitt rum ha översikt över patienterna nattetid. Åt sysslomannen inreddes en bostad på lasarettets vind. Bostaden var omgiven av två ”celler för vansinnige”. Badrum och toaletter fanns i båda våningarna och en modernitet var vatten-ledningar med cisterner i vindsvåningen. Vatten till dessa cisterner pumpades upp från Svartån. År 1888 hade Västerås fått ett färdigt vattenlednings-system och sjukhuset kunde kopplas in i detta. Uppvärmningen av sjukrummen kom från kakelugnar och belysningen från fotogenlampor. En vacker park anlades runt lasarettsbyggnaden med en blomsterrundel mitt emot huvudentrén och i mitten av blomsterrundeln en fontän.

Interiör från patientsal i 1867 års lasarett. Bilden troligen tagen 1920. Foto: Okänd.

År 1871 erhöll lasarettstomten sin första inhägnad bestående av ett högt spjälstaket med en port som vette mot Hållgatan. Klagomål hade framförts över att det inte fanns någon lämplig inhägnad för de sjuka, hospitalshjonen och konvalescenterna. Patienterna kunde därför obehindrat ge sig ut på sta’n och besöka krogar, där de berusade sig och ställde till oreda. Ett exempel på en kungörelse lyder: ”Emedan thet förspörjes, at en del Hospitals Hjon i detta Westerås Krono Hospital, tagit sig före den oseden, til at stryka omkring Gator och gränder här i Staden, utan lof och tillstånd, samt therunder utöfwar onyttigt tal och sqvaller: Men dessas skyldighet är, at vistas hemma i sine tilordnade rum och therstädes frukta Gud, samt tacka Honom dageligen för all Hans Nåd och Öfverhetens villige författningar, som til dessas födo och uppehälle, Hospitalsinrättningen gjordt”.

Vaktmästaren, som bodde i en liten grindstuga alldeles intill, var den som öppnade och stängde porten. Om porten behövde öppnas nattetid på grund av brådskande sjukdomsfall väcktes vaktmästaren. För detta fanns en ringklocka uppsatt samt ett talrör.

År 1881 uppfördes dessutom en fristående stenbyggnad i två våningar längs Hållgatan avsedd som upptagningsanstalt för 14 mentalsjuka patienter.

En flygel från huvudbyggnadens östra gavel avsedd som mottagnings- och operations-avdelning byggdes 1897 och 1903 fortsattes med enskilda vårdavdelningar i två plan. Västerås lasaretts första röntgenavdelning inrymdes i ett rum inom operationsavdelningen under åren 1904-1920. Röntgenavdelningen flyttades då till ekonomiflygeln med kök och tvättinrättning som 1910 hade uppförts norr om huvudbyggnaden.

År 1928 den 1 februari flyttades lasarettsverksamheten till det då nybyggda lasarettet, 1928 års lasarett.

Byggnaden utnyttjades därefter till sjukhem. År 1980 omvandlades huvudbyggnaden till sessionssal för landstinget och används alltjämt som samlingssal för landstingsfullmäktige.
Övriga delar av lasarettsbyggnaden används idag som administrativa lokaler.

Vårdinnehåll
Koleran som ända från 1834 fortfarande sent in på 1890-talet utgjorde en stor farsot gjorde att man var tvungen upprätta provisoriska kolerasjukhus runt om i länet. Dessa patienter fick ej vårdas på lasarettet. År 1888 fick Västerås ett epidemisjukhus och från och med sekelskiftet byggdes epidemisjukhus i både Sala och Köping. Inte förrän i slutet av 1880-talet upptäckte man att koleran spreds via vattnet. Behandlingen bestod till största delen av viss diet, isomslag på huvudet samt senapsdeg på magen. Friska människor uppmanades också iaktta renlighet så gott sig göra lät.

Tack vare en målmedveten kampanj började de veneriska sjukdomarna successivt avta. Man försökte få kännedom om vilka personer som var eller misstänktes vara veneriskt sjuka och medelst tvångsbesiktning och handräckning från kronobetjäningen fördes de ofta med våld till lasarettet för vård och behandling. Antalet vårdade veneriskt sjuka per år 1894-1928 uppgick till 76 medan motsvarande antal 1919-1925 sjunkit till 48. Detta var förmodligen en effekt av Lex veneris, en lag som trädde i kraft den 1 januari 1919 och innebar att varje person som var behäftad med könssjukdom i smittsamt skede var skyldig att låta sig behandlas av läkare och läkaren i sin tur var skyldig att anmäla alla upptäckta fall samt spåra smittokällan.

Till de infektiösa sjukdomarna räknades nervfeber(tyfus) och lungsot. Ett antal fall av nervfeber förekom varje år men blossade upp med jämna mellanrum liksom frossa (malaria). Från och med mitten av 1870-talet förekom inte några fall med kolera och smittkoppor. Difteri som också var en farsot med ofta dödlig utgång kom i skuggan av smittkopporna. Inte förrän vid sekelskiftet år 1900 upptäcktes ett difteriserum.

År 1870 utökades det medicinska instrumentförrådet med ett stetoskop av trä samt åtta febertermometrar. Antalet operationer ökade successivt och med allt bättre resultat.

Vårdplatser
Till att börja med fanns 62 vårdplatser. År 1922 hade antalet vårdplatser ökat till 90. Lasarettet var ett s k odelat lasarett, där patienter med olika diagnoser vårdades på en och samma avdelning. Det fanns dock särskilda rum för de veneriskt sjuka patienterna och några celler för sinnessjuka. Nivån beträffande hygien ökade mycket kraftigt.

Vårdkostnader
Tack vare effektiva åtgärder mot könssjukdomar kunde man i slutet av 1800-talet konstatera en betydande nedgång av antalet sjukdomsfall. År 1873 beslöt statsmakterna att lägga om hela skatten, dvs man tog bort ”tvångsavgiften” att erlägga en personlig kurhusavgift och anslog istället den avgiften till sjukvård i allmänhet. Kurhusen hade dock en viss företrädesrätt att även fortsättningsvis erhålla bidrag. Den nya sjukvårdsavgiften skulle utgå med högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna. Landstingen kunde dock själva besluta om lägre avgift bara man såg till att avgiften för män var dubbelt så hög som för kvinnor. Vårt landsting beslutade om 44 öre för män och 22 öre för kvinnor. Motiveringen var att om man tog ut maximibeloppet 50 resp 25 öre kunde det bli alltför betungande för arbetarklasserna. Avgiften höjdes dock redan år 1881 till maximibeloppet 50 öre för män och 25 öre för kvinnor. Ett belopp som stod sig i många år framöver. 50 öre motsvarar i dagens penningvärde ca 21 kr.

För att få en uppfattning om förhållandet mellan kostnaderna för hela lasarettsvården å ena sidan och sjukvårds- och legosängsavgifterna å andra sidan gjordes tre stickprov: 1870, 1913 och 1924.
År 1870 var kostnaden för hela lasarettsvården 34 739 riksdaler,(i dagens penningvärde ca
1,4 miljoner kr) vilket fördelat på antalet sjukdagar = 1 kr och 11 öre per dag (ca 42 kr). Kostnaden täcktes till 41% av kurhusavgifter och till 29% av legosängsavgifter och landstinget bidrog således med 30%.
År 1913 var kostnaden 226 845 kr, (i dagens penningvärde ca 8,9 miljoner kronor) fördelat på antalet sjukdagar 2 kr 74 öre per dag. Sjukvårdsavgifterna uppgick till 13,6%, legosängsavgifterna till 32,3% och landstinget svarade för resterande 54%.
År 1924 uppgick den totala lasarettskostnaden till 595 617 kr, (i dagens penningvärde
ca 13,4 miljoner kronor), vilket motsvarar en dygnskostnad av 5 kr och 85 öre (=ca 23 kr). Av denna kostnad täcktes 5,6% av sjukvådsavgifter och 32% av legosängsavgifter. 62,4% måste täckas av landstingsmedel.

Personal
Olof Ringstedt tillträdde tjänsten efter Claréus men hann bara uppehålla tjänsten ett år. Ringstedt hade studerat gynekologi, obstetrik och oftalmiatrik i Berlin. Han avled hastigt 1895 enligt uppgift av en blodpropp i hjärnan endast 39 år gammal.

Nästa lasarettsläkare var Petrus Lundgren. Under hans tid tillkom utbyggnaderna av lasarettet i Stallhagen. Lundgren stannade på sin post fram till pensioneringen i början av år 1923. Han avled i september samma år. Innan Lundgren tillträdde tjänsten hade även han gjort en studieresa till Tyskland och Schweiz. Om Lundgren kan man läsa att han genom sin skicklighet, godmodighet och lugn vann patienternas förtroende. Han var en försynt man och en försiktig läkare med aldrig svikande ansvarskänsla och utan tanke på egna fördelar.

Personal vid 1867 års lasarettet i Stallhagen. Bilden tagen 1900. Detta var troligen hela personalen. I mitten av bilden ses lasarettsläkare Petrus Lundgren. Till höger om Petrus Lundgren ses i randig klänning Karin Hansson, då elev. Foto: Okänd.

Petrus Lundgren fick till sin hjälp en underläkare år 1904 och ytterligare en.underläkare
år 1921.

Sist i raden av lasarettsläkare vid detta fjärde lasarett är med dr Lennart Norrlin. Han hade tidigare tjänstgjort som lasarettsläkare i Köping 1918-1923.

Övrig vårdpersonal
Till att börja med fanns endast två sjuksköterskor.

Utvecklingen gick framåt och år 1910 bedrevs verksamheten av en personalstyrka på 25 personer, varav hälften i vården: överläkare, underläkare, en öfwersköterska med överinseende över den sjukvårdande verksamheten samt fem sköterskor och fyra sköterskebiträden, samtliga med oreglerad arbetstid. Någon regelbunden fritid eller någon semester för tjänstefolket var det aldrig tal om. De var hänvisade till läkarens godtycke. Så sent som 1885 motsatte sig Claréus semester för sjuksköterskorna. Han reagerade mycket starkt över ordet semester som enligt honom endast fick användas om tjänstemän men inte om tjänstehjon

Fram till 1925 hade antalet anställda i det närmaste fördubblats Förutom de ovan nämnda befattningarna, som ökat i antal, hade tillkommit operationssköterska, avdelningssköterskor, röntgensköterska och undersköterska samt några skötare.

Ekonomipersonal
När lasarettet togs i bruk anställdes också en syssloman, en maskinist, en vaktmästare. samt en predikant. Sysslomannen hade sin bostad på lasarettets vind omgiven av två ”celler för vansinnige”..

År 1910 hade personalen utökats med baderska, hushållerska, kokerska och två köksbiträden, tvättföreståndarinna och två tvätterskor samt en dräng.

Ekonomipersonalen bestod 1925 av 16 anställda. Ytterligare två köksbiträden samt en eldare hade tillkommit. Drängen hade ersatts med gårdskarl.

År 1888 höjdes lönerna märkbart för läkarna i hela länet. För Västerås del och Petrus Lundgren betydde det en årslön på 2000 kr, i dagens penningvärde ca 104 000 kr. Någon pension hade inte varit aktuell för de föregående läkarna, som fått behålla sin slutlön som livstidspension. År 1923 när Petrus Lundgren pensionerades var pensionsförhållandena fortfarande oklara och ”överlämnade åt det enskilda initiativet”.

Sköterskorna och sysslomannen hade år 1884 en årslön om ca 700-800 kr (=idag 33000 –
37 000 kr).
Övrig personal, t ex undersköterskor, vaktmästare m fl fick nöja sig med en årslön mellan 400 och 500 kr (= idag i runda tal 18000-22000 kr).

"Text: Kerstin Rännar".