Foto: Okänd
Västerås femte lasarett
1928-1968
Östra Västerås.
Nuvarande lasarettsområdet
Beslut och tillkomst
Redan 1906 föddes tankar på att ett nytt och större
lasarett borde byggas, ett lasarett för hela länet,
ett centrallasarett. Man hade förutsett Västerås
som platsen och att det i detta nya lasarett borde inrättas
två självständiga avdelningar, en kirurgisk
och en medicinsk avdelning. Det tillsattes en kommitté
med åtföljande utredningar. Bl a handlade dessa
om landstingets dispositionsrätt av lasarettsområdet
i Stallhagen, antal sängar vid en fullständig nybyggnad
av ett lasarett, tomtstorlek samt underhandlingar med stadsfullmäktige
i Västerås om villkor för upplåtande
av mark. Resultatet blev att år 1917 lade kommittén
fram följande uttalande: ”En nybyggnad kan ej ske med
mindre än att befintliga byggnader rivs och dessa kan
icke anses vara ändamålsenliga”.
Kostnaden för en om- och tillbyggnad
av det befintliga lasarettet i Stallhagen beräknades
till 1.2 miljoner kronor exkl inventarier (= 28,8 miljoner
år 2002) och en fullständig nybyggnad på
annan plats förmodades innebära en ytterligare kostnad
av ca en miljon kronor.
Vid ett av landstingets lagtima möten 1918 överlämnades
dessa uppgifter med en hemställan om ”att principiellt
beslut nu måtte fattas rörande lösande av
byggnadsfrågan vid Västerås lasarett”.
Ett fullt modernt centrallasarett med medicinska och kirurgiska
avdelningar samt specialavdelningar krävdes. Kostnaden
beräknades till 4 626 290 milj kr (= ca 78 miljoner kr
år 2002) . Den 20 september 1918 beslöt landstinget
enligt det framlagda förslaget. För att täcka
kostnaderna beträffande förberedelsearbetena skulle
200 000 kr uttaxeras årligen under fem år. Året
därpå, 1919, beslutades om ett amorteringslån
på 3,5 miljoner kr (= 52 miljoner kr år 2002)
till byggnadskostnadernas bestridande och vid 1919 års
landsting uppdrogs åt lasarettsdirektionen att utföra
byggnadsarbetet. (Nämnas bör att en motion året
därpå om upprivande av detta beslut ej bifölls).
Byggnadsarbetet kom dock inte igång
förrän i början av år 1921 och drog ut
på tiden av flera orsaker: oroliga tider under första
världskriget, höga priser, oro på arbetsmarknaden,
strejker samt inte minst upprepade ändringar av ritningar
och förslag och avsaknad av huvud-entreprenör. Först
uppfördes huvudflyglarna och förbindelsegångar,
tre år senare,1924, stod centralpartiet, bad-,mottagnings-
och laboratoriepaviljong, västra och östra mellanflyglarna,
ångcentralen samt paviljongen för reumatiskt sjuka
färdiga. Gravkapellet och bostadshusen byggdes sist.
I slutet av 1927 stod hela lasarettet färdigt och ingivningen
av detsamma ägde rum den 28 januari 1928.
Arkitekt för den ståtliga byggnaden
var Ernst Stenhammar, som beskrivs som en man med arkitektoniskt
och konstnärligt skolat omdöme och säker smak.
Tyvärr fick han inte se sitt verk fullbordat då
han avled en kort tid innan lasarettet stod färdigt.
Lasarettsbyggnaden
Västmanlands läns landsting hade år 1928 ett
stort och väluppfört centrallasarett med ett flertal
medicinska specialiteter. När lasarettsbyggnaden stod
klar hade den fått ett helt annat utseende och innehåll
än vad man tänkt sig och beslutat om tio år
dessförinnan. Nya krav hade dykt upp under byggnadstiden
och fört med sig utvidgningar både på bredden
och på djupet. Redan 1918 enligt Rissler i ”Om planläggning
av sjukhus” kan man läsa ”Tiden rider fort på ifrågavarande
bana, så att det, som berömmes ena dagen, kan anses
föråldrat den andra.” .
Lasarettets styresman, Lennart Norrlin,
beskrev byggnaden som en arkitektonisk skapelse av stor skönhet
och mäktig helhetsverkan. Likt ett tornprytt slott med
borggård och flyglar reser den sig, omkransad på
trenne sidor av kraftig, nordisk skogsvegetation. Men även
interiört var upplevelsen slottslik med stora pelarförsedda
vestibuler, och med valv utsmyckade förbindelsegångar.
I ett tal vid invigningen yttrade sig socialministern att
”förr byggdes palats åt furstar och stormän,
nu bygger man dylika åt fattiga och sjuka”.
 |
Ovan: Ritning av gamla lasarettets
sutterängvåning.
|
|
Ovan:
Ritning av gamla lasarettets bottenvåningen.
|
|
Ovan: Ritning av gamla lasarettets
våning 1.
|
|
Ovan: Ritning av gamla lasarettets
våning 3 och vind.
|
Bilderna ovan visar grupperingen av byggnaderna
inom lasarettsområdet. Inte mindre än åtta
förbindelsegångar förenade husblocken. Dessutom
ingick sju fristående lokaler och villor.
Huvudbyggnaden, det s k centralpartiet
bestod av fem våningar totalt:
- Källarvåningen: intagnings- och personalbad samt
ett syrum
- Bottenvåningen: medicinsk och kirurgisk mottagning
med ett stort gemensamt väntrum. Sysslomanskontoret,
som bestod av två rum, samt bostadsrum för poliklinik-
och röntgensköterskor inrymdes också här.
- Första våningen: Kyrksal och laboratorium samt
personalbostäder för husmor, underläkare och
biträden.
- Andra våningen: Eftersom personalen vid den tiden
skulle bo inom sjukhusområdet hade man för deras
räkning inrättat på den här våningen
personalbostäder avsedda för underläkare, operationssköterska
samt ett antal biträden.
- Tredje våningen: Här låg operationssalen
samt ett bibliotek.
Östra mellanflygeln:
- Bottenvåningen: Röntgenavdelningen
- Första våningen: matsal och samlingsrum för
sköterskor samt en dubblett för köksföreståndarinnan.
Västra mellanflygeln:
- Bottenvåningen och första våningen: barnbördsavdelning
Östra huvudflygeln, med det slottsliknande
tornet:
- Bottenvåningen, första och andra våningen
Kirurgiska avdelningar
Västra huvudflygeln, likaledes med
ett slottsliknande torn:
- Suterrängvåningen: apotek, förråd,
arkiv och mjölkkök
- Bottenvåningen: en barnavdelning samt bostäder
för elever och gifta underläkare.
- Första och andra våningen: tre medicinska avdelningar,
varav en avdelning avsedd för hel- och halvenskilda patienter.
Även invändigt framträdde
den gamla slottsstilen, bl a i de stora, pelarförsedda
vestibulerna, i mottagningsavdelningens väntrum, i de
med valv utsmyckade förbindelsegångarna. Stor vikt
lades vid val av möbler, textilier o dyl. Lösen
var: gedigen hemutrustning och en uppsättning som var
värdig och harmonierade med den yttre inramningen, byggnadsstilen.
Gardiner, möbeltyger m m skulle harmoniera med möbler
och dekorativ utsmyckning av väggar och tak.
Till lasarettet räknades också de fristående
byggnaderna såsom paviljongen för reumatiskt sjuka
med en manlig och en kvinnlig avdelning samt en matsal gravkapell,
obduktionsrum, ångcentral, varmgarage, smedja, velocipedstall
och personalbostäder.
|
Obduktionslokalen
|
 |
|
Den första tioårsperioden tycktes
lasarettet med sina specialavdelningar kunna uppfylla kraven
på god sjukvård. Men det visade sig snart att
lasarettet behövde ökas ut. Landstinget hade på
1940- och 1950-talet planer på att väsentligt utvidga
lasarettet, planer som dock inte förverkligades. Man
försökte då utöka antalet vårdplatser
genom omdisponeringar av lasarettets lokaler, bl a genom att
flytta ut personalens bostäder från huvudbyggnaden
samt bygga ett par nya hus.
Verksamheten vid reumatikerpaviljongen
lades ned 1955 och blev därmed tillgänglig för
ytterligare antal vårdplatser. Istället för
att ytterligare vidga 1928 års lasarett beslöt
1953 års landsting att anordna en arkitekttävling
om en nybyggnad i nära anslutning till det befintliga
lasarettet.
Lasarettsverksamhet bedrevs i detta femte
lasarett, 1928 års lasarett, fram till 1968.
Vårdinnehåll
Lasarettet ansågs vara rikligt tilltaget, (totalt 285
vårdplatser) med nödvändiga special-avdelningar.
Till den kirurgiska kliniken räknades också Gynekologi,
Obstetriska fall, Ögon- Öron, näs- och halssjukdomar
samt även Ortopedi. Den medicinska kliniken innefattade
förutom Invärtes sjukdomar också Barnsjukdomar,
Reumatiska sjukdomar samt Hud- Köns- och Nervsjukdomar.
Dessutom ansvarade lasarettsläkaren på medicinavdelningen
för överinseende över upptagningsanstalten
för sinnessjuka vid gamla länslasarettet Stallhagen
i Västerås.
Inte mindre än 20 olika sjukdomsbenämningar
fanns angivna redan första året, år 1928.
Den största gruppen var Matsmältningsorganens sjukdomar,
där blindtarmsinflammation var vanligast förekommande
tätt följt av bråck och magsår. I gruppen
Infektionssjukdomar och andra sanitära sjukdomar var
tuberkulosen fortfarande en farsot att räkna med även
om den minskade. Nämnas bör också grupperna
Havandeskaps- och förlossningssjukdomar, Nervsystemets
sjukdomar, Cirkulationsorganens sjukdomar, Andningsorganens
sjukdomar, Njurarnas och urinvägarnas sjukdomar, Könsorganens
sjukdomar, Musklernas, Ledgångarnas samt Bensystemets
sjukdomar, Öron- och ögonsjukdomar. Svulster utgjorde
en egen grupp, där man skilde på carcinoma (kräftsvulster)
och övriga svulster. Endast fem personer vårdades
1928 på grund av åldersdemens! och av kroniska
förgiftningssjukdomar en man.
Antalet intagna vid den kirurgiska avdelningen
detta första år var 2041, varav 68 avled. Enligt
operationsjournalen för år 1928 utfördes 1625
operationer. Av dessa var 248 operation av blindtarmsbihanget,
(i dagligt tal blindtarmsinflammation), s k appendectomi med
133 bråckoperationer på andra plats. Men även
polikliniska operationer utfördes. Här rörde
det sig mest om polyper av olika slag.
Man dokumenterade noggrant också
skador/olycksfall uppkomna i och utanför yrkesarbete.
Olycksfall i arbete förekom ofta vid hushållsgöromål
och drabbade av naturliga skäl på den tiden kvinnorna
medan männen råkade ut för olyckor i samband
med byggnadsarbete. Vid olycksfall utom arbete var liksom
idag halkolyckor ett dominant inslag. Av totalt 173 registrerade
olycksfall hade endast 18 personer varit inblandade i någon
form av olyckor med motorfordon.
Utvecklingen går hela tiden framåt
och stora framsteg görs inom kirurgin under 1930-60 talen,
Möjligheter öppnar sig att operera flera åkommor
och skador. Bland de vanligaste ingreppen kan nämnas
gallstens- och magsårsoperationer En viktig förutsättning
för kirurgins framsteg är anestesiologin som gör
det möjligt att utföra svåra och långvariga
ingrepp med liten risk för patienten.
Den medicinska avdelningen redovisade
första året 910 inläggningar., varav 69 avled.
En låg siffra kan tyckas, men ändå rimlig
med tanke på att allvarligt sjuka kunde skrivas ut när
det inte fanns tillräcklig behandling att erbjuda. Avdelningen
för reumatiska sjukdomar som också tillhörde
medicinkliniken hade 246 inläggningar och avdelningen
för sinnessjukdomar 29 intagna.
De dominerande diagnoserna var Infektionssjukdomar,
där tuberkulos och lunginflammation förekom. Antalet
dödsfall i både tuberkulos och lunginflammation
var fortfarande högt. Av 50 fall med tuberkulos avled
10 och av 36 patienter med lunginflammationen dog 9. Anemi
och diabetes utgjorde en ganska stor grupp liksom magsår
och på hjärtsidan klaffel. Däremot fanns ännu
inte begreppet hjärtinfarkt. Kronisk ledgångsreumatism
och akut ledgångsreumatism eller med andra ord reumatisk
feber samt ”förslitna” leder, s k arthritis deformans
förekom inte alltför sällan.
Inom medicinkliniken får vetenskapliga
framsteg genomslag i den invärtesmedicinska vården.
Diagnos ställs med röntgen och i slutet av 1950-talet
opererades en del magsår samtidigt som läkemedelsindustrin
utvecklade alltmer effektiva läkemedel mot magsår.
Den reumatiska febern minskade för att idag vara helt
borta. Varför åkomman helt försvunnit är
oklart, en trolig orsak kan vara tillgängligheten till
penicillin.
Patienter med hjärtsvikt kunde 1928
erbjudas Digitalis och andra icke standardiserade ”hjärtstärkande”
preparat. I mitten av 1950-talet användes vid hjärtsvikt
intravenös tillförsel av organiska kvicksilverföreningar
dock med ofta dåligt resultat. Ett viktigt genombrott
kom dock i slutet av 1950-talet när läkemedelsindustrin
lyckades framställa en verksam och dessutom nära
nog ofarlig urindrivande medicin, klorotiazid.
På barnbördsavdelningen, som
öppnades i februari 1928 förlöstes 344 barn
innan årets slut, varav nio var dödfödda.
Könsfördelningen var ganska jämn med någon
övervikt för pojkar. Av de 335 levande födda
barnen var 177 pojkar och 158 flickor. De havande kvinnorna
indelades förutom i åldersgrupper också i
gifta, ogifta, änkor/frånskilda samt först-
och omföderskor. 24% av kvinnorna var ogifta.
Barnbördsavdelningen sorterade under
kirurgavdelningen fram till 1948, då kvinnokliniken
inrättades med en gynekolog som chef, dr Fåhreus.
Förutom en speciell förlossningsavdelning, en BB-avdelning
samt en gynekologisk avdelning öppnades i en intilliggande
byggnad även en speciell mödravårdscentralmottagning.
Vårdplatser
Vad innehöll då detta stora nya lasarett? Helt
färdigt bestod lasarettet av en kirurgisk klinik med
plats för 121 patienter, en medicinsk klinik med plats
för 84 patienter samt en barnbördsavdelning med
24 vårdplatser och en paviljong för reumatiskt
sjuka med 56 vårdplatser. Totalt 285 vårdplatser.
Till medicinkliniken hörde också upptagningsanstalten
för sinnessjuka med sina 30 vårdplatser, som dock
fick vara kvar på Stallhagen en tid framöver. Dessutom
fanns också en röntgenavdelning och en patologisk
avdelning, dessa två sistnämnda hade inga vårdavdelningar.
År 1928 var antalet intagna 3 575. Medelvårdtiden
29,3 dagar.
Istället för som tidigare ha
vårdats hemma söker allt fler vård på
sjukhuset. Dessutom är det en stadig ökning av befolkningsantalet.
Framsteg inom vetenskapen och därmed åtföljande
krav från allmänheten att få tillgång
till specialvård gjorde att specialkliniker började
inrättas på centrallasaretten, så ock i Västerås.
Under de följande decennierna blir följande specialiteter
egna verksamheter: Ortopedi, gynekologi, öron, ögon
och urologi.
Tio år senare, 1937 hade vårdplatsantalet
ökat till 315 och antalet intagna patienter var 5 274.
1937 hade medelvårdtiden sjunkit till 22 dagar. Ytterligare
19 år senare år 1956 uppgick antalet vårdplatser
till 445 och antalet intagna till 12 223. Medelvårdtiden
var 12 dagar. År 1965 var vårdplatsantalet 1004.
Vårdkostnader
Legosängsavgifterna fanns fortfarande kvar men var olika
beroende på om patienten tillhörde Västmanlands
läns landsting eller ej. För patienter från
landstingsområdet var avgiften 1 kr och 50 öre
per dag för vård i allmänt rum. En krona motsvarar
23 kr 60 öre år 2002. Betydligt högre avgift
fick den betala som önskade halvenskilt rum, hela 5 kr
om dagen och för enskilt rum uppgick avgiften till 7
kr och 50 öre. Patienter från annat landstingsområde,
vad vi idag kallar för utomlänspatienter, kostade
4 kr för allmänt rum, 7 kr och 50 öre för
halvenskilt rum och 10 kr för enskilt rum.
På barnbördsavdelningen var
avgifterna högre. En vårdplats kostade per dag
2 kr och 50 öre på allmän sal, och 6 resp
10 kr för halvenskilt och enskilt rum. Här bör
dock observeras att lasarettet erhöll ersättning
från Västerås stad enligt en särskild
överenskommelse om antalet samtidigt intagna översteg
tre.
Pensionsstyrelsen ersatte lasarettet för intagna patienter
på den reumatiska avdelningen genom en s k dagavgift.
Den summan bestämdes av ”lasarettets självkostnadspris
för samtliga patienter efter avdrag av ränta och
amortering å kostnaden för lasarettet incl den
reumatiska kuranstaltens uppförande och underhåll”.
Om någon anhörig eller privat sköterska medföljde
patienten fick också de erlägga samma avgift som
patienten på allmän sal.
Legosängsavgifter debiterades för
såväl inskrivnings- som utskrivningsdag. Dock blev
legosängsavgifterna föremål för utredning
och då med särskild hänsyn till specialvård
och barnbördsvård. Landstinget uppdrog åt
förvaltningsutskottet att göra en utredning angående
legosängsavgifterna och inkomma med förslag till
1929 års landsting.
1956 var legosängsavgiften för
en patient på allmän sal 3 kr (= 33 kr år
2002), men hela 15 kr för halvenskilt rum och 25 kr för
helenskilt rum. 1965 var motsvarande siffra för vård
på allmän sal 5 kr (= 41 kr) .
Den totala driftskostnaden för lasarettet
år 1928 uppgick till 539401 kr och 98 öre (= nästan
13 miljoner kronor år 2002). Medelkostnaden per patient/år
rörde sig om 150 kr. Vårdavgifterna gav lasarettet
en inkomst om 165 045 kr. Dessutom tillkom bidrag från
Pensionsstyrelsen och Västerås stad med 92 558
kr samt landstingsmedel 281 799 kr.
Tio år senare, 1937 hade driftskostnaden
ökat till 718 813 (= nästan 18 miljoner kronor år
2002) och medelkostnaden per patient/år uppgick till
136 kr 29 öre. Inkomst i form av vårdavgifter var
195 191 kr och bidrag från pensionsstyrelsen och Västerås
stad 138 032 kr. Landstingsmedel detta år var 382 104
kronor.
Driftskostnaden 19 år senare, 1956,
uppgick till 8.458.817 kr (= 94,8 miljoner kronor år
2002) och 1965 till 34 miljoner kronor (=278,8 miljoner kronor).
Vårdavgifterna gav en inkomst av 825 817 kr (= drygt
9,2 miljoner kronor) år 1956 och 1965 en inkomst av
ca en och en halv miljon (drygt 12 miljoner år 2002).
Personal
När verksamheten startade 1928 vid detta nya lasarett
utgjordes personalen av fyra överläkare: en för
vardera kirurgi, medicin, patologi och röntgen. Till
sin hjälp hade lasarettsläkarna för kirurgi
och medicin varsin förste och andre underläkare.
Dessutom fanns en tjänst för syssloman som till
sin hjälp hade ett expeditionsbiträde. Övrig
sjukvårdspersonal bestod av 68 personer och ekonomipersonalen
av 43 personer.
Med dr Lennart Norrlin som varit lasarettsläkare
från 1923 för lasarettet vid Stallhagen blev nu
lasarettsläkare för kirurgiska avdelningen. Han
hade fått uppdraget att planera detta nya stora lasarett
och bidraga med sin medicinska expertkunskap. Tjänsten
som lasarettsläkare innehade han fram till 1941. Hans
efterträdare blev Ernst Bergenfeldt 1942-1956 och därefter
Sommar Bruzelius 1957-1975.
Den medicinska avdelningens lasarettsläkare
blev med dr Alfred Bjure åren 1928-1954 efterträdd
av Per Wising 1954-1972.
För den nyinrättade patologisk-bakteriologiska
avdelningen var med dr Ivar Behring lasarettsläkare,
en tjänst han innehade fram till 1965.
Åren 1928-1931 var med dr Gösta
Runström lasarettsläkare för röntgenavdelningen.
Han efterträddes då av med dr Axel Renander som
innehade tjänsten fram till sin pensionering 1960.Efter
honom kom Gunnar Sohrne och var överläkare fram
till 1975.
Major Karl Alexandersson var syssloman
åren 1921-1937, åren 1937-1941 Gösta Funk
och 1941-1960 major Carl-Axel von Zweigbergk. Sysslomannen
hade en stor arbetsbörda. Förutom att han var skyldig
att bo på för honom anvisad bostad skulle han minst
fyra timmar varje ”söckendag” finnas tillgänglig
på sin expedition samt dessutom ”så lång
tid av dygnet vara å lasarettet tillgänglig, som
tjänstens behöriga skötande fordrar”. I hans
arbetsuppgifter ingick bl a att inlämna budgetförslag
för nästkommande år, inlämna föregående
års avslutade räkenskaper, inlämna uppgifter
om intagna, vårddagar, inkomster och utgifter med mera
med mera. Tjänsten som syssloman upphörde 1960 och
ersattes med sjukhusdirektör.
Underläkaren var också skyldig
att bebo inom lasarettet anvisad tjänstebostad och fick
ej avlägsna sig från sjukhuset någon längre
tid än vad som ansågs förenligt med de sjukas
vård och var då skyldig att vara anträffbar.
Bland sjuksköterskorna finner man
instruktionssköterskan som skulle handleda sjuksköterskeelever.
Hon hade också hand om läkemedelsförrådet.
Förutom att biträda föreståndarinnan
var hon också lasarettets bibliotekarie.
Avdelningssköterskan ”skulle hålla
tillsyn över sin avdelning med vad därtill hörer:
omsorgsfullt och med saktmod vårda de sjuka samt punktligt
ställa sig till efterrättelse läkarnas föreskrifter
rörande behandlingen”. I mån av behov skulle hon
också biträda vid operationer, ge narkos samt vid
behandling och undersökning polikliniskt ge erforderlig
hjälp.
Barnmorskorna var i tillämpliga delar
likställda med avdelningssköterskorna. Dock var
barnmorskorna ålagda att ensamma leda fullt normala
förlossningar men omedelbart tillkalla läkaren vid
minsta tecken till komplikationer.
Tre sjukgymnaster hade anställts,
varav två huvudsakligen skulle stå till förfogande
för den medicinska avdelningen och den tredje för
kirurgiska avdelningen.
Föreståndarinnan hörde
till ekonomipersonalen och var chef för sjukhusets hela
kvinnliga personal. Hon hade också ansvaret för
lasarettets förråd.
Vaktmästaren var den som själv
eller genom familjemedlemmar ombesörjde vakten vid stora
inkörsporten så att inga kringvandrare, tiggare,
berusade och dylika släpptes in på sjukhusområdet.
Han skulle också vid bestämda tider varje kväll
se till att alla portar/grindar och ytterdörrar var låsta.
Vaktmästaren var då liksom nu en alltiallo med
mångahanda uppgifter: att övervaka så att
inget fördes bort, ha tillsyn över sjukhusets yttre
inventarier, ansvara för snygghet och ordning i olika
lokaler. Vid de tillfällen då han inte hann med
allt kunde han via sysslomannen få hjälp av annan
manlig anställd personal såsom gårdskarl,
trädgårdsdräng, chaufför.
 |
Posten anländer
|
|
Varmmangel centraltvätten
|
 |
Köket, kokgrytorna
|
Dessutom ingick i ekonomipersonalen de
som arbetade i telefon- och postrummet, köket, tvättinrättningen,
badet samt maskinister och elektriker med ansvar för
respektive anläggningar.
Först år 1944 fick lasarettet sin första utbildade
kurator och 1945 anställdes en sysselsättningsterapeut.
1950 inrättades en narkosläkartjänst
och tre år senare en laboratorieläkartjänst.
Årslönen 1928 var för
kirurgöverläkaren 8000 kr ( år 2002 = ca 189
000 kr), därnäst kom överläkaren för
medicin med en lön av 7000 kr (ca 165 000 kr). Syssloman
tillsammans med förste underläkare fick nöja
sig med 4000 kr vardera (i runda tal 94 000 kr). Sjuksköterskornas
löner varierade mellan 700-900 kr/år (16 500-21
200) beroende på arbetsuppgifter. Köks- och sjukvårdsbiträden
tillhörde de lägst betalda: 360 kr om året
(= 8 500 kr). Samtliga anställda hade dock fri tjänstebostad.
Arbetstiden var från början i det närmaste
obegränsad men år 1938 sänktes den till 54
timmar för sjukvårdspersonal och till 48 timmar
för ekonomipersonal. Arbetstiden förblev oförändrad
ända fram till 1970 då den ändrades till 40
timmar för alla utom för vissa läkare.
Lönerna stiger och år 1956
är årslönen för en överläkare
28 000/år ( år 2002 = 313 600 kr) och har ökat
ytterligare till 58 698 kr (= ca 481300 kr) 1965. För
syssloman och från 1960 då syssloman ersattes
med sjukhusdirektör var motsvarande löner ca 21000
år 1956 och 30-35 000 år 1965 (= 287 000 kr år
2002). Sjuksköterskans lön steg från 10 500
år 1956 till ca 17 000 kr år 1965. (= 139 400
år 2002) Kontorspersonal fick 1956 nöja sig med
i genomsnitt ca 7000 kr om året och 1965 var lönen
för denna kategori ca 16 000 kr.
"Text: Kerstin Rännar". |
