”Hur var det när hjälpmedelscentralen startade sin verksamhet i slutet av 1960-talet? Det kan du läsa om i detta samtal med tre personer som var med från början. Monica Arvidsson, Ingrid Ebenholm- Jakobsson och Monika Living samt Ulla-Britt Blomquist som dokumenterat. ”
På Vårdmuseet finns information om rehabilitering och hjälpmedel. När underlagen till
informationen togs fram genomfördes samtal om hur det var när hjälpmedelscentralen (HMC) startade sin verksamhet i slutet av 1960-talet. De personer som delade med sig av sina erfarenheter var:
Ninni Ebenholm Jakobsson, en av de första arbetsterapeuterna på rehabiliteringskliniken från 1965, senare distriktsarbetsterapeut och hjälpmedelskonsulent på HMC.
Monica Arvidsson, arbetsterapeut på rehabiliteringskliniken från 1967 samt som hjälpmedelskonsulent/hjälpmedelschef år 1974 – 1986
Monika Living som arbetat på HMC sedan 1970 som assistent, terapibiträde och administrativ assistent
Ulla-Britt Blomquist, arbetsterapeut som arbetade på HMC från 1977 – 1999 som
hjälpmedelskonsulent och hjälpmedelschef, och som sammanfattat samtalen i detta dokument.
Samtalen genomfördes vid två tillfällen men huvuddelen var 2024-03-05.
Hjälpmedelscentralen från början
Hjälpmedelscentralen startade sin verksamhet 1968 i Kartska villan som låg på lasarettsområdet. Det var en före detta läkarbostad som blev hjälpmedelscentral. Efter ungefär sex månader flyttade verksamheten till baracken i anslutning till Arbetsträningsinstitutet, ATI. HMC var en del av rehabiliteringskliniken där dr Bengt Åkerblad var klinikchef.
Sjuksköterskan Kerstin Jansson var den första chefen för HMC. Hon tilltalades ”syster Jansson” och hade titeln som hjälpmedelsassistent. Hon hade jobbat med personer med synnedsättning och hade god kunskap om den gruppen. På HMC fanns även en kontorist.
År 1965 kom Ninni Ebenholm-Jakobsson (Ninni) till rehabiliteringskliniken, som en av de första
arbetsterapeuterna. Några år senare, 1967, kom också arbetsterapeut Monica Arvidsson (Monica A) till rehabiliteringskliniken. Monika Living (Monika L) började jobba som terapibiträde på halvtid 1970 när en person gick på graviditetsledighet. Därefter hoppade hon in på HMC som extra skrivhjälp och fick snart ansvar för att sköta om utprovningslokaler och rullstolsförrådet.
Både Monica A och Ninni arbetade både på rehabiliteringskliniken och HMC. Dr Åkerblad var chef för båda verksamheterna. ”Tjänsterna på de båda enheterna var lite flytande och han fixade och ”fipplade” med tjänsterna så att det fanns personal där det behövdes”, uttryckte de tre samstämt.
Det fanns en manlig kurator på ATI som provade ut rullstolar. Ninni och Monica A protesterade mot det. Som arbetsterapeuter hade de utbildning i detta och därför ansåg de sig vara mera lämpade att prova ut rullstolar än kuratorn. I samband med att HMC startade övergick all hjälpmedelsutprovning till arbetsterapeuter och sjukgymnaster.
Hjälpmedelscentralen stod för alla de utprovningar av hjälpmedel som gjordes i öppenvården i hela länet. Utprovningarna gjordes i hemmen och på HMC efter remiss från läkare. Utprovning av syn-, hörsel- och ortopediska hjälpmedel omfattades inte.
Hjälpmedel som kunde förskrivas
Det fanns omkring 250 artiklar på HMC 1968 och vid andra flytten till Adelsögatan 1986 ca 650. År 2023 fanns det 70 000 – 80 000 artiklar på HMC.
Vilka hjälpmedel som kunde förskrivas bestämde Medicinalstyrelsen på 1960–1970-talet.
”Det lilla häftet från Medicinalstyrelsen hade jag ständigt i fickan”, sade Monica A.
I det ”lilla häftet” som var Medicinalväsendets författning, fanns detaljerade listor på vilka hjälpmedel från vilken leverantör som kunde förskrivas samt vilken yrkesgrupp som kunde förskriva hjälpmedlet. Det var allt från enkla hjälpmedel som smörgåsplatta till mera avancerade som eldrivna rullstolar. Även hur många av samma typ av hjälpmedel som var möjligt att förskriva, fanns angivet i häftet. Det var exempelvis möjligt att förskriva tre rullstolar; en för hemmet, en för utomhusbruk och en för användning på arbetet. Idag är det andra instanser som bekostar hjälpmedel på arbetet. Alla hjälpmedel som förskrevs var kostnadsfria för patienterna.
Många hjälpmedel på 60-talet var avsedda för personer som bara hade funktion i en hand, oftast efter en stroke, eller för personer med reumatisk sjukdom. Hjälpmedlen sattes fast med sugfötter eller tving för strokepatienter och förstorades eller gjordes så att mindre kraft behövdes för reumatikerna. Behoven av hjälpmedel för dessa grupper är inte lika stora idag då den medicinska utvecklingen och bättre behandlingsmetoder har lett fram till att man blir mindre funktionsnedsatt idag än man blev på 60-talet. Flera av hjälpmedlen är inte längre kostnadsfria.
”Men det finns reumatiker även idag som behöver förstorade grepp. Det känns som att det är skillnad på stad och landsbygd och det är inte så lätt när man inte bor i stan. Skicka efter kan man göra, men eftersom det kostar pengar vill man inte köpa på nätet när man inte vet om det funkar”, säger Monica A
Många involverade i förskrivningar av dyrare hjälpmedel
Det var betydligt krångligare att förskriva hjälpmedel på den här tiden. Läkare skrev på de många ordinationerna. Det var staten som betalade hjälpmedlen och landstinget fick ersättning för de hjälpmedel som förskrivits. ”Vi var tvungna att hålla koll på alla hjälpmedel så att vi fick rätt ersättning”.
”Alla hjälpmedel som kostade 5 000 kr eller mera skulle godkännas av Medicinalstyrelsen. När behovet hos en patient uppstått fick Dr Åkerblad skriva en promemoria med ansökan till Medicinalstyrelsen. När ansökan var beviljad kunde utprovning, av till exempel elrullstol, påbörjas tillsammans med ingenjörer från Handikappinstitutet i Stockholm. Elrullstolen kunde därefter köpas in och när den levererades var alltid Handikappinstitutets personal med för att följa upp att det var bra. Därefter tränades det mycket, något som Monika L också var delaktig i ”, berättade Ninni. Hela processen kunde ta ett år.
Medicinalstyrelsen hade bara sammanträde en gång per månad. Det var bland annat orsaken till att det inte var ovanligt att hela processen tog ett år.
Handikappinstitutet fungerade som en nationell hjälpmedelscentral på den tiden. De hade förutom utprovningar också bostadsanpassningar, bilanpassningar och teknisk service i hela landet. När hjälpmedelsverksamheten byggdes upp i landstingen minskade deras roll. Handikappinstitutet höll också i hjälpmedelschefsträffar. De var viktiga enligt Monica A. ”De gav kraft och inspiration till att utveckla egna verksamheten”.
Lite andra hjälpmedel då än idag
I stället för en elrullstol kunde bidrag till inköp av bil eller trehjulig moped, Shopper, förskrivas som hjälpmedel. Vid utprovningarna av Shopper, vände vi oss till cykelhandlaren Göte på Sporthörnan (Stentorpsgatan 3). Vi träffade patienten där och genomförde utprovningen. ”Göte stod för mopeden och, vi som svarade för utprovningen, sprang bredvid”.
Olika maskiner för hushållet kunde också förskrivas. ”På den här tiden kunde vi förskriva bakmaskiner, elvispar, dammsugare, tvätt- och diskmaskiner och strykmaskiner”, sade Monica A. Även om listorna med vilka hjälpmedel som kunde förskrivas var detaljerade, gjordes egna tester med hjälpmedel. Monica A, Ninni och Monika L berättade, med ett leende på läpparna, om hur de en kväll provbakade med olika hushållsmaskiner i hemmiljö, för att se vilka som var bäst.
”Vi var så ambitiösa! Vi bakade hela natten för att ta hand om degarna”.
För att bevilja hushållsmaskiner hölls speciella elmöten med läkare på rehabiliteringskliniken, arbetsterapeuter, kuratorer med flera. Där beslutades vilka patienter som skulle få hushållsmaskiner förskrivna. År 1979 förskrevs bland annat 21 diskmaskiner, 49 tvättmaskiner och 22 matberedningsmaskiner.
HMC ansvarade också för att administrera vissa hjälpmedel som bröstproteser och peruker. Under en period administrerad chefen för HMC också fakturorna för ortopediska hjälpmedel.
Utveckling av hjälpmedel
Arbetsterapeuter, sjukgymnaster och användare deltog i utvecklingen av hjälpmedel, bland annat elektriska och manuella rullstolar. Leverantörer kunde bjuda dem på studieresor för att se på tillverkningen och tillsammans med de inbjudna kunde förslag och idéer till utveckling diskuteras. Idag skulle liknande resorna betraktas som mutresor men på den tiden var det en vinn-vinn-situation.
Monika L berättade att flera hjälpmedel tillverkades av instrumentmakaren Ernstsson. Han gjorde de modeller som dr Åkerblad ansåg behövdes. Det var mindre hjälpmedel som exempelvis greppförstoringar. Tyvärr finns inte några av dessa specialtillverkade hjälpmedel kvar idag.
Det ”lilla häftet” från Medicinalväsendet beskrev också vilken hjälpmedelsverksamhet som landstingen skulle ha. Den författningen lade grunden till den hjälpmedelsverksamheten som vi har idag och den känns igen från det ”lilla häftet”.
Förändrat kostnadsansvar ledde till utveckling av hjälpmedelsverksamheten
År 1976 fick landstinget ta över hela kostnadsansvaret för hjälpmedel genom en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet. Den nationella styrningen av vilka hjälpmedel som kunde förskrivas fortsatte. Handikappinstitutet (HI) tog 1978 över ansvaret för den så kallade Hjälpmedelsförteckningen. Från början var förteckningen styrande men när den senare blev rekommendationer följde ändå landstingen dessa. På HI testades hjälpmedel för att de skulle vara säkra att använda och de som blev godkända kom med på förteckningen.
I slutet av 1970-talet blev HMC en fristående enhet under biträdande sjukhusdirektören. I samband med det bildades en delegation för hjälpmedel.
”Här i Västmanland fanns det en Hjälpmedelsdelegation som styrde över oss”, uttryckte Monica A. Där fattades de politiska besluten som berörde hjälpmedelsområdet. Hjälpmedelsdelegationen bestod av politiker och föredragande tjänstemän. Stig-Erik Westmark var ordförande i delegationen omkring 1980. Datorer fanns inte som hjälpmedel och var inte så vanliga på den tiden. Delegationen beviljade ändå en dator till en person som kunde styra den med sug-och blås. ”Det var nog den första i Sverige. Stig-Erik Westmark, jag och patienten deltog i flera konferenser för att dels berätta om beslutet men framförallt för att personen fick visa hur det funkade”, mindes Ulla-Britt.
I samband med att landstinget fick ett större ansvar för hjälpmedel 1976 fick HMC utökade resurser. En vaktmästare och en tekniker anställdes som ansvarade för förrådet respektive att anpassa och reparera hjälpmedel. Flera distriktsarbetsterapeuter och sjukgymnast anställdes också. Det fanns även två inköpare, med stor pondus, som var kopplade till HMC.
Ordning på hjälpmedlen
Dr Åkerblad var noga med statistik. Det fördes statistik på antal ordinationer, hur många inom olika områden med mera. I liggare skrevs det in vem som fått hjälpmedel, vilka hjälpmedel patienten fått och det registrerades även när hjälpmedlen återlämnades.
Västmanlands HMC var tidiga med att individmärka hjälpmedel. ”Vi numrerade våra rullstolar. Det var unikt att man numrerade stolarna och visste var de fanns. I Örebro fanns inte alls något sådant. Vi hade superkoll på våra hjälpmedel”, sade Monica A.
Anpassning av bostäder, bostadsanpassningar
Hjälpmedelscentralen medverkade i bostadsanpassningar. Kerstin Jansson var den som initialt ansvarade för dem. Senare var det hjälpmedelscentralens hjälpmedelskonsulenter, distriktsarbetsterapeuter och sjukgymnaster som övertog det arbetet.
Bostadsanpassningar handlades av Länsbostadsnämnden på den tiden. Vi gjorde hembesök med högsta chefen, länsbostadsnämndsdirektör Erik Stenberg vid större bostadsanpassningar, inte om det bara gällde borttagning av trösklar.
”Kommunmänniskorna fick göra ritningar. Kommungubbarna ansåg inte oss för så mycket men Stenberg litade helt på våra bedömningar. Vi tyckte nog att bostadsanpassning och hjälpmedel hörde ihop och att vi kunde ta ansvar för helheten” sade Monica A.
”Kombinationen med hjälpmedel och bostadsanpassning var jätteviktig” kompletterade Ninni.
Att ta sig runt i länet
Det var en utmaning att ta sig hem till patienter för att prova hjälpmedel. Vi gjorde hembesök i hela länet och hjälpmedel skulle med. I början fick vi åka med i landstingets lastbil och i övrigt med taxi. Det var en och samma person som körde taxin och han var också behjälplig med att bära och lyfta hjälpmedel.
Behovet av att själv kunna köra blev större. Monica A började prata med sin chef om att HMC behövde egna bilar.
”Då kom man dragande med en gammal ambulans, men det vägrade vi acceptera. Aldrig i livet, sa personalen”, enligt Monica A.
I mitten av 1970-talet slutade man att bli skjutsad. Man fick då hyra bilar som man fick gå och hämta vid Göran Arver Bil på Malmabergsgatan. Det var en lite promenad på någon kilometer på morgonen och kvällen.
Så småningom fick man leasa Volvokombi-bilar. Det var vad personalen ville ha. De hade räknat ut att de hjälpmedel som man skulle ha med sig på hembesök gick in i en sådan bil.
Det var inte alltid så lätt att ta sig runt i länet. Man skulle ut på både stora och många små vägar. Det kunde förekomma att man ställde in då det snöade allt för mycket. ”Helvete, det snöar! Jag ställer in!” var en notering som vi hittade i en kalender. Det hände dock att det blev någon dikeskörning men i övrigt hände det inga olyckor, bara någon som åkte fast för att ha kört lite för fort.
Det dröjde länge innan mobiltelefoner blev vanligt. I början var de ju som alla vet ”släpbara”.
Ninni och Monika L kom ihåg att de levererade en säng till en patient. Det måste ha varit något speciellt med den patienten för man brukade inte leverera sängar. Det gjordes oftast med vaktmästaren.
Sängar för hemsjukvård blev hjälpmedel i slutet av 1980 eller början av 1990-talet. Beslut fattades att HMC skulle svara för hanteringen. Antalet sängar som skulle levereras ökade markant och det krävdes alltid två personer. Några resurser i form av personal eller bilar ingick inte i beslutet. Då protesterade HMC och fick så småningom lite utökade resurser för att klara det.
Arbetskläder
Arbetskläder var en annan utmaning för arbetsterapeuter. Ulrika Croné, som var sjukvårdsföreståndare, ansåg att de skulle ha vit rock och nylonstrumpor, liksom övrig vårdpersonal, men det funkade ju inte. Man kom fram till att arbetsterapeuter skulle ha gröna byxor och sjukgymnaster blå. ”Narkosen hade gröna byxor men de fick inte vi använda. Vi fick ut och leta tyg, köpa och sy våra egna byxor”, sade Ninni.
”I början fanns det gröna elastabyxor, en typ av skidbyxor, att köpa och som gick bra att använda”, fyllde Monika L i. Sjukgymnasterna behövde inte sy sina blåa byxor.
Vid något tillfälle hade någon arbetsterapeut eller sjukgymnast på sig byxor med en färg som varken var grön eller blå. Doktorerna blev frustrerade eftersom de då inte visste vem som var arbetsterapeut eller sjukgymnast!
Förändringar
Det har blivit stora förändringar på HMC sedan starten. Antalet hjälpmedel som hanteras på HMC har ökat mycket, men störst förändringar har skett på rengöring, logistik och teknikernas arbetsmiljö. Det är idag bland annat ett betydligt mera effektivt flöde på hjälpmedlen vid leverans och vid returer.
Förskrivarna finns idag utanför HMC. Många av de arbetsterapeuter och sjukgymnaster som fanns på HMC för att förse länets invånare med hjälpmedel flyttade ut till vårdcentraler i samband med Ädel-reformen och familjeläkarkonceptet i Västmanland i början av 1990. De kvarvarande är idag hjälpmedelskonsulenter som har andra roller än tidigare.
Numera bestämmer landstingen/regionerna och kommunerna själva vilka hjälpmedel som kan förskrivas och av vilka yrkesgrupper. Hjälpmedel är idag medicintekniska produkter och lagar reglerar vilka krav som produkterna ska uppfylla.
Lite fakta:
Hjälpmedelscentralen flyttade från Kartska Villan till ATI i slutet av 1960-talet, från ATI till Gamla lasarettet och sedan tillbaka till ATI-huset på Adelsögatan 1986. Från 2010 finns Hjälpmedelscentrum på Hässlö.
Fram till slutet på 1990-talet användes begreppet ordinera hjälpmedel. Därefter ersattes begreppet med att förskriva, vilket används i detta dokument.
Det ”lilla häftet” från Medicinalstyrelsen som omnämns flera gånger i texten är Medicinalväsendets samling av författningar och cirkulär m.m. nr 26-28 1968 om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade (SFS 1968:238).
Handikappinstitutet var från 1976 samhällets centrala organ för hjälpmedelsfrågor. Handikappinstitutet övertog uppgiften att ge ut hjälpmedelsförteckningen 1978. År 1999 blev Handikappinstitutet Hjälpmedelsinstitutet med staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet som huvudmän. År 2014 upphörde Hjälpmedelsinstitutets verksamhet.
Dokumentation av samtalen har gjorts under hösten 2025 av Ulla-Britt Blomquist