Nannys kamp mot sin TBC under 1940- och början av 1950-talet. Dagboksanteckningar
Överlämnare: Lars Hedqvist
Datum: 2007 05 15
Nanny Hedqvist började skriva dagbok 1942 efter det hon kommit hem från sanatoriet i Västerås där hon hade vårdats för TBC. Hon förde sin bok – praktiskt taget varje dag – tills hon dog 1953 vid 48 års ålder. Totalt blev det närmare 2000 sidor i den typ av anteckningsböcker med vaxade svarta omslag som fanns på den tiden (kanske finns även idag). Nanny går inte så mycket på djupet i det hon beskriver så hennes allra innersta tankar får man nog inte. Mest handlar det om alldagliga ting, vad hon gjorde från den ena dagen till den andra, vilka fruar hon träffade på kafferepen, vad man pratade om, vad barnen sysselsatte sig med, om deras framsteg i skolan etc
På djupet går hon dock i beskrivningen av sin hälsa. Denna beskrivning är av stort medicinhistoriskt intresse Hon blev aldrig av med sin TBC. Man kan följa hur hon under en tio-årsperiod kämpade mot sin sjukdom, hur symptomen blev mer och mer tydliga och hur hon försökte att ändå få vardagen att fungera. De sista två åren tillbringade Nanny på sjukhus. Hon beskriver hur hon ständigt kastades mellan hopp och förtvivlan. Hoppet var främst det stora antalet nya mediciner som hon fick pröva (Streptomycin, pas, rimifon, ramanon, terramycin.) men som i slutändan inte kunde rädda henne. Hoppet tändes naturligtvis också när febern gick ned efter en topp. Febertopparna var nämligen många. Hon drabbades också av andra besvär såsom tandproblem, huvudvärk, ischias.
För Nannys anhöriga hemma fungerade det praktiskt ändå rätt väl. Det fanns hembiträden och vid tvätt och städning fanns oftast någon extrahjälp att tillgå. Trots det kände Nanny det sannolikt mycket svårt att hon inte kunde vara hemma och ta hand om hemmet och barnen.
Förmodligen hade Nanny med sig sjukdomen från sitt barndomshem. En
äldre syster, Julia, dog tidigt i TBC.Nannys tre barn har alla varit förskonade från sjukdomen.