där han berättar om sina yrkeserfarenheter och om att alltid sätta patienten först.
Åke Tedbrant växte upp i Västerås. På jullovet 1964 arbetade han som vaktmästare på Centrallasarettet. En uppgift var att hämta avlidna personer och transportera dem till patologen. Åkes första gång var en transport från avdelning 14 som låg i ett hus som nu är rivet. Han minns sitt obehag när den döde skulle lyftas från säng till bårvagn. Syster Svea övervakade momentet.
Vaktmästarna hade en egen matsal på den tiden, det var en liten skrubb vid sidan av läkarnas och sjuksköterskornas matsal.
Tandläkare
1964 började han på Tandläkarhögskolan i Stockholm men kom fram till att yrket inte var så roligt. Sommaren 1966 gjorde han militärtjänstgöring som kirurgassistent på Enköpings lasarett och kom på att han ville bli läkare i stället, men han gjorde klar tandläkarutbildningen först för att ha en utbildning att stå på.
Sjuksköterska på dispens från Medicinalstyrelsen
Med dispens från Medicinalstyrelsen arbetade han i 9 år som sjuksköterska på Enköpings lasarett kväll och helg på narkos och akutmottagning medan han studerade. Han lärde sig, mer eller mindre själv, att söva patienter.
Det gjordes både små och stora operationer på Enköpings lasarett med en enda narkosläkare som var jour dygnet runt. Narkossköterskorna stod ofta själva. Det var på den här tiden många trafikolyckor runt Enköping. Nackstöd och säkerhetsbälte användes sparsamt. Svårt trafikskadade patienter kom in som behövdes sövas för operation. Det hände flera gånger att ambulansen ringde och frågade ”vill du hänga med ut vilket jag gjorde”.
”En traumapatient med skadat hjärta sövdes av Åke inför en akut thorakotomi vilket han aldrig tidigare varit med om. Det skulle inte hända idag med en sjuksköterska med så liten utbildning och så få resurser. Men det gick bra och patienten överlevde”.
En gång ringde ambulansen från en trafikolycka i Bålsta. En person hade kört in i ett träd och bara en arm stack ut, ”vi får inte ut patienten”. Det fanns ingen utrustning för prehospital vård så Åke plockade ihop nålar, dropp mm. och åkte ut. Till slut fick de ut patienten som fördes till Uppsala Akademiska sjukhuset (UAS). Det var spännande att inte veta vad som väntade, ”fortfarande när jag hör ambulansen kan jag tänka, jäklar att jag inte står på akuten nu”.
Det kom en patient till akuten med hjärtstillestånd. Vid den här tiden gjordes inte extern hjärtmassage som idag utan det hände att kirurgen öppnade bröstkorgen och stack in handen och masserade hjärtat och så blev det denna gång. Den duktiga Syster Ingrid på akutmottagningen uttryckte det som ”här är det service – obduktion redan på akuten”.
Centrallasarettet i Västerås
1969 började Åke på den 5,5 åriga läkarutbildningen i Uppsala.
1975 började han AT-tjänstgöring på Centrallasarettet och fick så småningom lägenhet på Utmarksgatan 4 i lasarettsområdet. AT-läkaren ansvarade ensam för en avdelning med 30 patienter och upp till 8 överbeläggningar. Överläkaren gick rond två gånger per vecka. Vårdtiderna var ofta långa, upp till ett år.
Det var tunga arbetsdagar och för att vara förberedd på nästa dags rond gick Åke sällan hem före klockan nio på kvällen. Det var viktigt att kunna patientens sjukhistoria vid ronden. Man lärde sig mycket om hur olika behandlingar påverkade olika sjukdomar. Åkes förebild var Docent Jan Hällen som man kunde ringa när som helst på dygnet och rådfråga.
Åke tänkte bli narkosläkare. Han hade ju tidigare arbetat som narkossjuksköterska och började på narkosen under klinikchef Peter Lee. Han funderade vidare och tänkte ett tag på att bli allmänläkare. Under randutbildningen på medicinkliniken (sidotjänstgöring) trivdes han väldigt bra och stannade kvar och blev invärtesmedicinare 1982.
Docent Jan Hällen sa att ”nu när Åke är färdig medicinare ska Åke få sin lasarettsläkarutbildning på UAS”. Det var inget som Åke ville, han trivdes bra som avdelningsläkare. Men Docent Hällen insisterade ”Om 20–30 år är det inte så roligt att ha jour”. Men det stämde inte, Åke gillade att vara jour och när han sedan flyttade från Västerås 1998 hade han haft 1300 jourer från 1975.
Under många storhelger arbetade han tillsammans med överläkare Leif Nilsson som sedan blev thoraxkirurg och med snälla syster Siv på akuten som vid högtider bar den svarta fracken. Det var mycket fint.
Syster Svea som var avdelningschef på hjärtavdelningen sa ofta ”Doktorn jag måste säga att det var lugnt i helgen”. Extraslag på EKG kallade hon för ”krumelurer” och man fick en känsla av att den tekniska EKG-utveckling gick henne förbi och att blomskötseln var viktigare för henne än X-slag på EKG.
Sjukhusets matsal hade stor betydelse för vården. Det fanns bord där bara läkarna satt och det var många patientärenden som avhandlades där. Beslutsvägarna var korta och konsultationerna över matbordet gjorde att man inte behövde skriva remisser. Det var en annan effektivitet på den här tiden – med korta beslutsvägar.
Hjärttransplantationen
I början av maj 1982 hade Centrallasarettet i Västerås den första svenska patienten som långtids överlevde en hjärttransplantation. Patienten transporterades till Harefield hospital i London och en sjuksköterska medföljde som stöd eftersom patienten inte talade engelska, patientens son följde också med. Patienten vårdades i London fram till midsommar då patient och sjuksköterska transporterades hem till Centrallasarettet.
Överläkare Göran Nilsson sa ”vore det inte trevligt om Åke och jag delade på ansvaret för den här patienten” viket var smickrande. Göran Nilsson gick sedan på 6 veckors semester och allt ansvar och arbete blev Åkes. Vita blodkroppar, Hb och antalet trombocyter skulle mätas stup i ett och EKG amplituder skulle mätas och Harefield hospital skulle meddelas per telefon.
Varje lördag skulle patienten röntgas, lördag för att minska smittrisken. Av och till skulle hjärtbiopsi tas på UAS. Åke skötte logistiken – patient till UAS för biopsi – biopsin med taxi till Arlanda – med SAS-pilot i cockpit till Heathrow – med taxi till Harefield hospital – patient tillbaka till Centrallasarettet. Idag är det en rutinoperation men så var det inte då. Det var mycket arbete, allt gick bra och patienten levde i många år.
”Av en hjärttransplantation blev det tre hjärtan. Sonen förtjust i en sjuksköterska på vårdavdelning i London och medföljande sjuksköterska upplevde också en romans där”.
Prehospital vård
Den prehospitala vården utvecklades på 1980-talet då sjuksköterskor började åka med i ambulansen vid vissa larm. Att sjuksköterskorna skulle ge läkemedel redan i ambulansen tex urindrivande, väckte frågor och oro ”Hur skulle det påverka akutmottagningens läkare att kunna sätta diagnos och sätta in rätt behandling på akutmottagningen”. ”Jag var skeptiskt men tänk så fel jag hade”, sa Åke.
Åke minns en jourkväll då det kom in 20 rökskadade patienter som varit på Restaurant Elba efter att en rökgranat kastats in. ”Det var inte lätt att veta vad man skulle göra, giftinformationscentralen gav besked”. Det hela avlöpte väl.
Dialysavdelningen öppnade i en grön barack bakom Gamla lasarettet
1979 startade överläkaren Biserka Marjanovic dialysavdelning. Där var Åke placerad en hel del.
De första dialysapparaterna var tryckstyrda och de var ofta svåra att ställa in så att tillräckligt med vätska drogs från patienterna. Man dialyserade med Acetat som ofta orsakade blodtrycksfall och huvudvärk hos patienterna. Många patienter kräktes och mådde dåligt i slutet av dialysbehandlingen. När Acetat ersattes av bikarbonat blev patienterna stabilare.
En stressig midsommarafton fick Åke larm om att ”en pump på vattenanläggningen hade skurit och det gick inte att genomföra någon dialys”. Vad göra? Patienterna måste ju dialyseras! Åke fick tag i Gambro i Lund som hade en maskindel. Han beställde flyg till Arlanda och taxi till Västerås där en medicintekniker stod beredd. Dialyserna kunde med viss försening återupptas.
Det var vanligt att patienterna hade grav anemi med endast 40 i Hb eftersom kronisk njursjukdom minskar produktionen av erytropoietin som stimulerar benmärgen att bilda röda blodkroppar. 1985 kom syntetisk Erytropoietin ut på marknaden som gavs som injektion för att normalisera blodvärdet. Det blev en fantastisk förbättring för patienterna.
Åke minns en patient från Dalarna som dialyserades på Centrallasarettet då platserna var fyllda i Dalarna. Han bodde i en stuga i skogen och hade en häst. När patienten behövde läggas in var ofta det största problemet att det blev sörjt för hästen, socialen fick kopplas in så hästen fick vatten och havre. Konstigt nog dog patient och häst sedermera samma dag”.
Njurmedicin i UAS var i behov av underläkare under en månad och Åke åkte dit. Sedermera behövde de hjälp sex månader och det blev en ny resa dit. Nu hade Åke gjort så mycket njurmedicin så han tyckte att det var lika bra att fullfölja utbildningen till njurmedicinare. Det medförde bland annat sex månaders randutbildning på urologen, en trevlig arbetsplats med kollegerna Bengt Harvig, Lars Carlberg och Bengt Fåhraeus. Det var en rolig tid. Njurmedicinare blev han 1986.
Dialysbaracken var opraktiskt och utrustningen blev gammal. Det var långa transporter genom kulverten med, ibland mycket dåliga patienter. Även dialysanläggningen blev gammal och inte alltid helt fräsch. Överläkare Per Nilsson som började som sektionschef ombesörjde att dialysen fick flytta till Centrallasarettets etapp ett med Katarina Heijkensköld som avdelningschef. Det var mycket roliga år då Per, Biserka och Åke jobbade ihop.
Utrustningen moderniserades med volymstyrda dialysapparater som var betydligt mer lätthanterliga.
Per Nilsson startade en mottagning för patienter med peritonealdialys på avd. 12 och så småningom byggdes också en stor transplantationsmottagning upp.
1998 när Åke slutade tackades han av 90 personer med en fest i matsalen och fick bland annat en pärm med bilder med många av hans talesätt som säkert många minns ”Rappa på”, ”killevitten” med flera. ”Det var fantastiskt det glömmer jag aldrig”.
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg i 28 år
En kollega frågade Åke om han kunde ge kollegan stöd/vård i hemmet under hans sista tid. Så blev det ”Vi gav blod under blommande äppelträd”. Vilken fin härlig sjukvård.
Det blev starten på ett intresse för palliativ vård och när tio tjänster utlystes i Göteborg 1998 så flyttade Åke dit och bytte således bana till hemsjukvård och palliativ vård. Hans kompetens som njurmedicinare med ofta mycket svårt sjuka patienter passade bra även för den palliativa vården.
När Åke skulle börja arbeta i Göteborg kände han bara till Avenyn. Han frågade Lillan Everts på kopieringen på Centrallasarettet om hjälp ”Skulle du kunna riva ut telefonkatalogens kartor och gatunamn och plasta in dom så jag kan hitta till olika adresser i Göteborg”. Det gjorde hon förstås.
Åke lyfter fram vikten av samtal med patienter och anhöriga för att hjälpa dem att acceptera sin situation och ta emot lindrande behandling.
Medicintekniska framgångar har betytt mycket för god smärtlindring med både injektion- och infusionspumpar som patienter numera kan styra själva med bolusdoser.
Åke är inte den som ger sig, han jobbade 80 % fram till 80 års ålder. Nu 81 år gammal ser han fram emot att hoppa in som semestervikarie och ha ett par hospice att gå rond på två gånger i veckan, ”det är roligt att få göra det man är bäst på”.
Han har aldrig ångrat bytet från njurmedicin till palliativ vård, det blev 28 år inom palliativ vård. ”Jag kan inte komma ihåg en enda dag då det inte var kul att gå till jobbet”.
Hur sammanfattar man denna 81 årige läkare som fortfarande är i farten?
En snäll man utan strävan att söka den typiska läkarrollen och som alltid haft fördel av sitt personliga sätt. En modig person som stimuleras av det oförutsägbara. En läkare som fortfarande lever efter sina deviser:
”Alltid Patienten först”
Och som Erik Axel Karlfeldt skrev ”Prata med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”
Faktaruta: njurarnas uppgift är att rena blodet från smuts och slaggprodukter.
Det finns två olika dialysmetoder, hemodialys (bloddialys) och peritoneal dialys (påsdialys).
Vid hemodialys kopplas patientens blod till en dialysapparat och sedan tillbaka in i kroppen via slangar till ett särskilt blodkärl, som bildats efter en operation då en ven och artär kopplats samman. I dialysapparaten finns ett poröst membran. Blodet hamnar på ena sidan av membranet medan dialysvätskan på andra sidan. Membranet släpper sedan igenom små molekyler av sådant som ska bort och vatten som finns i blodet. Slaggprodukter rensas bort, medan blodkroppar och proteiner som finns i blodet blir kvar. Det renade blod förs sedan tillbaka till patienten.
Vid peritonealdialys opereras en kateter in i bukhålan, och via den tillförs dialysvätska som ofta innehåller mycket socker. Den drar till sig slaggprodukterna som finns i blodet, och själva bukhinnan fungerar som membran. Efter en timme kan vätskan tappas ut, och man behöver oftast byta påse fyra gånger om dagen.
Teknisk utveckling har gjort att dialysapparater blivit mycket enklare att använda. I dag satsar många svenska sjukhus på att utbilda patienterna så att de kan sköta dialysutrustningen i hemmet. Det ger patienterna större frihet och möjlighet att arbeta heltid i väntan på en njurtransplantation.
https://www.tekniskamuseet.se/lar-dig-mer/100-innovationer/dialys
Njursjukdom i siffror
Varje år insjuknar cirka 1100 svenskar i livshotande kronisk njursvikt och startar dialysbehandling, medan mellan 400 och 450 patienter genomgår njurtransplantation.
År 2025 behandlades totalt 4001 patienter med dialys varav 3091 patienter med hemodialys varav 98 patienter med hem-hemodialys 97 patienter med peritonealdialys,
År 2025 hade 6701 personer en transplanterad njure.
De transplanterade utgör majoriteten av patienterna i njurersättande behandling, under 2024 ökade gruppen till 6701 personer och utgör därmed 62 % av hela behandlingsgruppen.
Intervjun genomfördes 26-06-04 av AnneChristine Ahl och Ulla-Britt Blomquist och dokumenterades av AnneChristine Ahl.