Katarina Holmström Engevik gick i pension 2018 efter 40 år i Landstingets tjänst. I sitt avslutningstal som återges nedan, nämner hon händelser efter att ha tänkt tillbaka till 1970-talet då hon började arbeta på Landstinget. Hon berättar om ett yrkesliv med engagemang, utveckling och en stark vilja att göra skillnad, både för patienter och kollegor. Under åren följde hon vårdens utveckling från en tid med enkla resurser och manuella arbetssätt till dagens högteknologiska och kvalitetssäkrade sjukvård. I berättelsen återkommer en röd tråd: en omtanke om människor, en nyfikenhet på utveckling och en stark lojalitet till vårdens uppdrag. Katarina beskriver sitt arbete som både krävande och lärorikt, men framför allt meningsfullt och roligt.
1970-talet mycket var annorlunda och det var många fler vårdavdelningar:
- Kirurgkliniken hade fem avdelningar inklusive urologavdelningen,
- det fanns tre lungavdelningar,
- en ögonavdelning och en öronavdelning,
- tre ortopedavdelningar,
- sex medicinavdelningar,
- fyra infektionsavdelningar,
- Kvinnokliniken hade två gynekologiska avdelningar och tre BB-avdelningar,
- Långvården i gamla lasarettet hade fyra vårdavdelningar,
- Psykiatriska kliniken som låg där Specialtandpolikliniken finns idag, hade fyra vårdavdelningar.
Jag började på Kvinnokliniken. Då fanns det inga dragskåp utan vi blandade dagligen injektioner och infusioner med både cytostatika och antibiotika med eller utan patient i rummet. Jag kommer ihåg att av och till var väggen ovanför handfatet på behandlingsrummet rödprickig av stänk från Adriamycin som sprutat ut när det blev fel tryck i sprutan.
Vi mätte kroppstemperaturen med muntermometrar och när de skulle återställas använde vi en rund tung metallslunga som ibland kunde lossna och flyga i väg.
Kvalitetssäkring av rektaltermometrarna genomfördes genom att tappa upp vatten i en balja, lägga i alla termometrar och läsa av dem efter 5 minuter. Ibland skiljde det en hel grad. Senare kom örontermometrar.
Idag finns ett väletablerat och erfaret patientsäkerhetsteam men förr fick respektive klink hantera frågan.
Vi hade inga liftar. När vi skulle lyfta svårt sjuka eller tunga patienter var vi 2–4 personer, det blev inte så tungt och var kanske skönare för patienten.
Avdelning 85 var första avdelningen som använde Porth a cath nålar (idag subkutan venport). Vi fick ingen upplärning utan en läkare från kirurgen kom och berättade att vi skulle sätta en nål i dosan. Vi skulle ta en vanlig kanyl som vi bäddade in med kompresser runt om och använde den i några dagar. Till slut ringde vi till Uppsala Akademiska sjukhus och de berättade då att det skulle vara en speciell nål.
2016 pratar vi om standardvårdplaner men man kan säga att vi hade en enklare variant redan på 1970–80 talet. För varje diagnos tog vi fram ett fråge- och informationsformulär. Det innebar att alla sjuksköterskor frågade och informerade samma sak.
Idag ligger sjuksköterske-bemanningen högt på agendan.
På 1970–1980-talet var vi endast tre A-turer (dagstur) inklusive avdelningsföreståndaren, det var en sjuksköterska på C-turen (kvällsturen) och en nattsjuksköterska hade bägge gyn-avdelningarna. Till detta kom dagtid en undersköterska och tre sjukvårdsbiträden varav två sjukvårdsbiträden arbetade kväll, den ena mellan klockan 16-20.
Tror vi hade 24 patienter per avdelning på den tiden.
Det var lätt att kommunicera men inte som med dagens mobiler och datorer.
Vi hade en snabbtelefon på avdelningen. Det var en högtalartelefon som vi snabbade runt sjukhuset med. Vi visste aldrig hur många som stod och lyssnade på andra sidan. Vi hade den på expeditionen och kunde ringa in på de olika salarna och med högtalare prata med patienten/patienterna.
Det fanns också rörpost som drevs med tryckluft. Vi kunde skicka journaler med mera i rörposten, men man visste inte vem som tog emot den på mottagarsidan. Ibland hamnade rörposten i ”slasken”. Det var några ställen på sjukhuset där rörpost hamnade när det blev något fel på systemet.
Vi letade journaler på alla läkarexpeditioner och journaler låg i travar i väntan på att sekreteraren skulle skriva ut dem. Journalerna låg helt öppet. Idag görs loggkollar på alla kliniker och sekretessen är helt klart förbättrad även om den inte är 100%.
Mycket har också förändrats i själva verksamheten.
Många patientgrupper som tidigare låg inne under längre eller kortare tid behandlas idag polikliniskt. Något som majoriteten av patienterna uppskattar. Undantaget kan vara en del äldre patienter som kommer långväga ifrån eller en del funktionshindrade patienter. Här skulle kanske ett Patienthotell göra nytta, en möjlighet jag vet att man åter ser över. Att den medicinska utvecklingen kommit så långt ger ju också en samhällsekonomisk vinst.
Det har också hänt mycket behandlingsmässigt inom de flesta specialiteter. Många nya sorters cytostatika har visat sig rädda liv på patienter som tidigare dog. Inom hematologin kan idag patienter med viss sort kronisk lymfatisk leukemi som tidigare dog, få leva ett normalt liv med kontroller och behandlingar. Andra har fått möjlighet till förlängda liv med både 10–20 år.
Inom reumatologin har de läkemedel man behandlar med visat sig vara revolutionerande. De har inneburit att patienterna inte längre får leva ett liv med svåra funktionsnedsättningar utan kan arbeta och leva ett relativt normalt liv. Detta gäller även patientgrupper inom till exempel neurologin.
Inom kirurgin har det också hänt otroligt mycket med nya operationstekniker som laser, robotar och inte att förglömma olika endoskopiska undersökningar.
CT och MRT är exempel på röntgenundersökningar som förbättrat möjlighet att ställa rätt diagnos och att ge rätt behandling.
Annat som förändrats är personalomsättningen och sättet att se på sin anställning.
På 1970–1980-talet var vi som undersköterskor, sjukvårdsbiträden och sjuksköterskor glada om vi fick en fast tjänst. Idag tackar en del sjuksköterskor nej till erbjudande om fast tjänst, man vill hellre ha ett vikariat, man vill kunna var fri.
På avdelning 85 var det i princip samma personal med några få undantag mellan 1975 till1990 då jag slutade där. Vi var som en enda stor familj.
En dag 1990 fick jag ett samtal från dåvarande klinikföreståndare Lena Dahlman som undrade om jag inte skulle söka arbete som avdelningsföreståndare på medicinklinikens avdelning 12. Först tänkte jag NEJ! Man hade ju hört mycket negativt om medicin och jag trivdes ju på 85:an. Jag funderade ett tag på frågan och bestämde mig i alla fall för att testa, kanske var det dags för något nytt.
Lena ville att jag skulle komma på ett samtal med henne och någon mer. På den tiden var de ju så att det flesta avdelningsföreståndartjänster tillsattas av den sökande som hade längst arbetstid. Det var första gången jag kom i kontakt med begreppet anställningsintervju.
Jag kom till samtalet och där fanns Lena, läkaren Åke Tedbrant, några sjuksköterskor och några fackliga representanter, och sedan blev jag grillad i cirka 2 timmar. Jag kommer ihåg att Åke frågade många frågor hur skulle du göra/på vilket sätt tänker du här frågor? Jag fick verkligen gnugga geniknölarna och efteråt var jag helt slut och inte alls säker på hur det gått, men jag fick tjänsten.
Skillnaden mellan Kvinnokliniken och Medicin var stor.
På Kvinnokliniken hade vi i princip aldrig överbeläggningar men det tillhörde vardagen på medicin. Där låg det ofta 5–6 patienter på 4-salarna och 3 patienter på 2-salarna.
Lokalerna var slitna, enkelrummen var få och på morgonen köade patienterna ofta till toaletten. På medicin fanns det baddagar där en personal vissa dagar var avsatt att köra patienterna fram och tillbaka till badet.
Jag lärde mig mycket nytt på medicin då, framför allt om njurarnas funktion och sjukdomar. Som avdelningsföreståndare ingick man ofta i arbetslaget. Jag kommer ihåg att när patienten genomgått en njurbiopsi skulle vi beställa taxi som hämtade provet och körde ner det till tåget, beställa taxi som hämtade provet vid tåget i Stockholm och sedan ringa och kolla att det verkligen kommit fram. Idag skickar man provet på posten.
Precis som nu blev personalen gravida och när jag började på 12:an var över hälften av sjuksköterskorna gravida. De troppade av en efter en och när de nya kom kan vi väl säga att vi lärde upp varandra med hjälp av några stabila kvarvarande sjuksköterskor som Ingegerd, Birgitta och Åke. Vi hade erfarna undersköterskor en grupp som var mer stabil och många var kvar på avdelningen under alla år jag var chef på 12:an och sedermera MAVA.
Jag kan också till min glädje konstatera att avdelningen fungerade som en plantskola där flera av dåvarande sjuksköterskor arbetar som enhetschefer idag, tex Jessica, Carolina som arbetar på MAVA/MIMA.
Under mina år som avdelningsföreståndare och avdelningschef har jag tillsammans med personalen varit med och lärt upp 100-tals sjuksköterskor. De kom och de gick. Vissa födde under min tid både 2–3 barn men skillnaden då mot nu är att vi idag anställer färre än de som slutar.
Det var på avdelning 12 jag började lära mig arbetet som chef/ledare och många gånger var det svårt. Jag kommer ihåg att jag varje måndag morgon när jag kom, blev överöst av allt som hänt på helgen och jag funderade över vad jag gjorde fel. Många gånger var det så, att när personalen fått gå igenom det som inte fungerat, stod jag kvar med deras frustration och det tog några år innan jag lärde mig prioritera mellan vad jag behövde åtgärda och vad jag egentligen bara behövde lyssna på.
Jag har under hela min chefsperiod från 1990–2017 haft förmånen att bara ha tre chefer. Rolf Jansson var min chef i 19 år, Liselotte Sjöquist i 2 år och Åke Tenerz i 6 år. De har alla delat med sig av sin erfarenhet till mig och har gett mig en stabil grund att stå på.
En ny division och en ny tjänst.
2005 fick jag möjlighet att arbeta som vårdsamordnare i den nya division som bildats av medicinklinik 1,2 och 3, hud, barn, reumatolog och infektionsklinik.
Ingen hade tidigare haft det arbetet som till viss del påminde om klinikföreståndarens, så det var bara att kavla upp ärmarna. Stor hjälp fick jag av de övriga som fanns i vår divisionskorridor. Där fanns förstås Rolf Jansson, vår ekonom Wiveka Lind, senare Linda Westerberg och Sanna Mörck vår personalsekreterare Marianne Lindström, vår personalchef Lillemor Nordin och så gänget från Riks- och regionvård. Det var lättarbetat då man bara gick ett eller två rum bort så fick man svar på sina frågor. Beslutsvägarna var korta.
Vi hade i divisionen också nära till landstingsdirektör och till några av de politiker som då var i majoritet. Jag fick följa med Rolf en gång i månaden då man träffades och vi fick redogöra för hur verksamheten fungerade, ekonomi osv.
De jag förutom staben arbetade mest tillsammans med var ett stabilt gäng med erfarna Avdelningschefer. Det hände mycket i verksamheten. Det jag ändå vill nämna om denna avdelningschefs-grupp är att jag upplevde att vi var ett mycket fint gäng som stöttade varandra, lärde av varandra och som trots alla utmaningar med till exempel besparingar skrattade vi mycket tillsammans.
Ny landstingsdirektör 2010.
2010 kom landstingsdirektör Monica Berglund och en hel del förändrades.
Först i och med HOPP (Helhet och Patientperspektiv) med olika perspektiv. Det var
- En gemensam plattform,
- Ledar- och medarbetarperspektiv
- Den gemensamma processen.
Vi arbetade också med öppna prioriteringar på uppdrag av politikerna, som flera säkert kommer ihåg. Det var många som arbetade i olika arbetsgrupper. En del av resultatet blev bra annat mindre bra.
På medicinkliniken planerade vi under några år för en ombyggnad av klinikens avdelningar som inte blev av.
Senare planerade vi för den Nya vårdbyggnaden som ni alla vet blev av.
Ansvariga för byggnationen Glenn Kvarnryd och projektledare Anne-Christine Ahl satte personalen på kliniken i olika arbetsgrupper och vi lärde oss mycket av det arbetet.
Mycket förändrades samtidigt. Det infördes nya arbetsrutiner, patient närmre vård, ”Titt-in” städning och nya behandlingsmetoder.
2010 blev jag utvecklingschef och senare biträdande verksamhetschef.
När sedan en ny omorganisation bildades, som innebar att divisionerna försvann och en sjukhusförvaltning inrättades, förändrades även organisationen på medicinkliniken som åter blev en gemensam klinik under verksamhetschefen Åke Tenerz.
Åke frågade mig om jag kunde tänka mig att bli en av de två bitr. verksamhetscheferna han planerade för och jag tackade i princip ja direkt. Tanken på att få fortsätta att arbeta nära verksamhet och enhetschefer tilltalade mig verkligen.
Åren som följer efter 2011 tills idag har inneburit mycket arbete men har framför allt varit stimulerande och roligt.
Jag har fått arbeta med en härlig stab som förutom Åke bestått av vår chefssekreterare Lena och vårdutvecklare Margareta Melander ”Maggan”, under en period Emelie Condén vår dåvarande kvalités- och forskningssamordnare och på slutet vår IT-samordnare Catharina Cederfeldt.
Nuvarande enhetschefs-grupp har förändrats. Från att ha varit sju personer med för de flesta ett stort ansvar för både avdelning och mottagning till att idag bestå av tolv enhetschefer, flera med delat ledarskap. Arbetssituationen för enhetscheferna har med åren förändrats och många nya arbetsuppgifter har tillkommit på olika sätt.
Många av klinikens verksamheter har under årens lopp utmärkt sig i NYSAM, Öppna Jämförelser och flera andra kvalitetsregister.
I princip alla avdelningar har antingen fått Solrosen, Vårdstipendium eller andra belöningar under de år som gått.
Vi har en alldeles för hög personalomsättning på kliniken gällande sjuksköterskor, precis som i riket, något vi arbetat hårt med under flera år bland annat genom att inför utvecklings-sjuksköterskor, omvårdnadscoacher och erbjudande om att cirkulera mellan MIMA och övriga avdelningar.
Vi har under några år även bekostat vidareutbildning inom Medicin 60 högskolepoäng med lön i för ett antal sjuksköterskor. Utbildningen fanns i Stockholm med olika inriktningar ex. hjärtsjukvård. Något kliniken haft stor nytta av då de sjuksköterskorna fått ett rejält kompetenslyft.
En av sjuksköterskorna har till exempel varit projektledare för framtagande av klinikens kompetenstrappa för undersköterskor och sjuksköterskor. Den största nyttan gör dessa sjuksköterskor ändå ute i verksamheten där de kan hjälpa och inspirerar nyfärdiga sjuksköterskor och andra på avdelningarna.
Annat som påverkat personalomsättningen har visat sig vara helgtjänstgöring, arbetstider och lön och även om det periodvis känts segt har vi nu i regionen kommit en bit och en förändring är att se fram emot.
Vi har också arbetat med kompetensöverföring bland annat genom deltagande i RAK (rätt använd kompetens) som initierades via Programkontoret och Irene Grahn på fackförbundet VISION. Projektledare blev under de första åren personalchef Eva Dannert. Idag är RAK av olika skäl nedlagt och flera av dess uppdrag har tagits över av till exempel IT gällande specifika IT-frågor, HR-frågorna hanteras av Carina Norrwie-Strömstedt och här kan jag nämna ”Introkitet” som initialt påbörjades av RAK-gruppen.
Laboratorieverksamheten med Per Bjellerup i spetsen har tagit över frågan om hur personalen lättare hittar provtagningsanvisningar på sällsynta prover och arbetet med hur alla provsvar ska finnas i Cosmic.
Vi har under åren delat på verksamheter, flyttat verksamheter, öppnat dagvårdsenhet och utökat dagvården på vissa andra avdelningar.
Vi kan erbjuda PCI dygnet runt och på Akut stroke och neurologiavdelningen (ASN) ger man nu trombolys dagtid. Detta är bara några få saker av det som utvecklats.
Allt detta hade inte kunnat genomföras om vi inte på kliniken haft kompetent, nyfiken, lojal personal som gett sitt yttersta.
Jag har arbetat på flera arbetsplatser i olika positioner och jag kan utan att ljuga säga att jag trivts överallt.
Det har varit ett gott samarbete, ibland ledsamt eller sorgligt beroende på olika saker, det har inneburit mycket arbete, jag har fått lära mig mycket och det har nästan alltid varit roligt.
Jag har vid några få tillfällen funderat över vad jag håller på med men jag har aldrig ångrat att jag valde att arbeta inom vården med patienter, medarbetare eller ångrat att vara chef.
Jag frågade min man Christopher som under alla mina år både utan och med sjukdom alltid på ett otroligt sätt stöttat mig och på olika sätt hjälpt mig fungera i mitt arbete som chef, om mitt tal var lagom långt och han sa att det var lite ”överlagom” men då svarade jag att det är ju så jag är. Lite överlagom.
Stort tack till er alla.