De existentiella frågornas betydelse i mötet med äldre.

Sven-Erik Henriksson.


Personalia: År 1975-1989 arbetat som sjuksköterska först på avd 81 långvårdsavd därefter öron-näs-halsavd. Några år anställd hos Johnson&Johnson. Från 2000-2010 chef inom äldreomsorgen i Västerås. Sedan 2010 arbetat med projekt inom Västmanlands kommuner och landsting.
 
 
 

Föreläsare: Sven-Erik Henriksson, utvecklare inom vård och omsorg

Datum: 19 februari 2015

Rubrik: De existentiella frågornas betydelse i mötet med äldre. 
Samtalet om det upplevda livet, tillvaron och livsvillkoren bör vara en naturlig del av vård och omsorgens möte med människan för att hon ska kunna bibehålla livskvalitet.
                  
Från år 2000 till 2010 har jag jobbat som chef inom äldreomsorgen i Västerås. De sista åren har jag jobbat med projekt inom Västmanlands kommuner och landsting, jobbat med den stora satsningen Bättre liv för sjuka och äldre. Det är en enormt stor satsning nationellt, 4 1/2 miljard satsades inom en rad olika områden. Mitt område var att implementera nationella kvalitetsregister som verktyg inom äldreomsorgen, register som ska användas för det vårdpreventiva arbetet inom området för fall, trycksår och bristande munhälsa.

Det är numera sjösatt och fungerar väl i Västmanlands kommuner. De sista två åren har jag arbetat på uppdrag från Kungsör och Arboga som vårdutvecklare. Jag har också det sista året varit knuten till Lunds universitet på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting under ledning av bl a Bodil Jönsson, som var min mentor. För 1 1/2 år sedan fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att med min erfarenhet bidraga till den här stora satsningen Bättre liv för sjuka och äldre. Jag har 40 år ”i bagaget” och jag tackade JA direkt. Samma fråga fick ytterligare 80 personer i Sverige och det blev sedan 20 seniorer, dvs personer som jobbat under lång lång tid, mer än 40 år. Alla gavs möjligheten att skriva om sina arbeten, vad vi ville lyfta fram som viktigt. Jag valde området Vård och omsorg för äldre.

Jag tvekade aldrig, då jag länge funderat på ett område som jag tyckte var eftersatt, ett område det var mycket tyst om. Vi arbetade med en rad olika delar och insatser rörande vård och omsorg om äldre. Det var en kärnfråga som jag ville belysa och det är just de existentiella frågornas betydelse. Det handlar inte om vardagens vind och väderfrågor utan det är de frågor som är ett resultat av ett långt liv.

Den fiktiva personen som kommer att finnas med i den här föreläsningen är född 1928 och heter Elsa. Elsa blir den person som jag lyfter fram så ni skall förstå.

Elsa kan ha varit en av era föräldrar, ni kommer att känna igen henne. Jag tänkte: hur skall jag lägga upp det här arbetet? Jag måste välja öppen struktur på det hela.
I första delen av mitt arbete belyste jag själva åldrandeprocessen. Vad innebär det att åldras? Kan det möjligen påverka människan?
Den andra delen som jag ville lyfta fram var KASAM-begreppet, det salutogena synsättet, känslan av sammanhang. Aaron .Antonovskys arbete.
Den tredje delen som jag ville lyfta fram är Lars Tornstams teorier om gerotranscendens.
Den fjärde och sista delen har med det oundvikliga slutet att göra. När man har kommit till vägs ände och man står inför det faktum att man inte har någon kraft kvar, kroppen säger ifrån och jag kommer att gå bort.

På dessa fyra delar byggde jag mina tankar. Detta är frågor och områden som jag upplevde saknas. Det saknas mycket av fokusering på dessa frågor. Det är en kärnfråga och är avgörande om Elsa kommer att uppleva sitt åldrande på ett positivt sätt. Om detta får komma fram är jag övertygad om att Elsa är ganska nöjd.

Vad är då åldrande och vad innebär det? När börjar man åldras? Att lägga dagar, veckor, månader och år bakom sig, man växer, är en form av åldrande. Men när man tänker på åldrandebegreppet, att kroppen börjar reagera och tala om att nu har man vuxit så här långt, nu får det vara nog, nu händer någonting. .

Om man går till sig själv. Vad är de första synbara delarna man kom på i 25-30-årsåldern? De första grå hårstråna började komma. Redan där börjar kroppen tala om att den inte längre har förmågan att producera de där cellerna som krävs för att bibehålla den ursprungliga hårfärgen. Produktionen avtar och de grå hårstråna sticker fram. Numera kan man snabbt täcka över den grå färgen, men Elsa gjorde inte det. Det var inte aktuellt i hennes fall, hon började få grått hår i 25-årsåldern, inte på grund av bekymmer eller olycka, det bara kom.

Elsa märkte också att hennes hy förändrades, blev torrare. Man kunde också se inslag av små rynkor. Elasticiteten i huden började avta. För en del människor går det väldigt fort, det kan vara genetiskt, man ärver det. Det kan också bero på osunt leverne, kraftig exponering för ultravioletta strålar. En stor del av det tidiga åldrandet av huden, upp till 90-95%, har sin orsak i exponering av ultravioletta strålar. ”Idag finns ju hjälp på vägen att fylla ut de här rynkorna och man behöver inte bekymra sigEn kostnadsfråga”.

I 30-årsåldern händer mycket ofta något med tänderna. Innan dess inga bekymmer med tänderna, nu måste man gå till tandläkaren varje år.

Allt börjar gå utför. Man blir rynkigare och stelare. Men märk väl! Människan lider inte av det så mycket, hon följer med på resan, ett accepterande. Detta accepterande lever med människan resten av hennes liv.
Elsa blev 87 år. Hon tappade sina funktioner, att gå, att röra sig, att sköta sig själv. Dem förlorade Elsa när hon var 82 år och då behövde hon hjälp och därför kom hon in på ett äldreboende och bodde där resten av sitt liv.

Var Elsa ledsen och bedrövad över detta? Nej!. Om jag frågar Malin, 22 år, om hon skulle kunna tänka sig att bli så gammal som Elsa och sitta där borta i ett hörn, så svarar Malin: ”Aldrig över min döda kropp. Jag vill inte bli så gammal”.Men där borta i hörnet sitter en kvinna som ibland är 15 år, ibland 82 år. Hon har hela livet i sin famn. Hon är en klok och vis kvinna som kan falla tillbaka på tankar, historier och upplevelser som hon har vuxit med. Inom sig har hon 87 årsringar. Om man skulle kapa Elsa mitt itu och titta på henne skulle vissa årsringar var mycket breda och det talar för de var de goda åren. Hon har förhoppningsvis många fler breda årsringar men också några smala. De smala årsringarna representerar oåren, de mörka frågorna som fanns på skuggsidan. De har präglat henne och hon har haft anledning att ofta tänka på dem, framförallt de sista åren. Elsa kommer inte riktigt fram till svaret. De här frågorna känns igen, vi finner dem hos oss själva på kvällar och nätter. Dessa frågor som man inte kan ge ett riktigt svar på. Nattmaran som ibland kommer över en. Elsa drabbas också av detta till och från och försöker hantera dem men tycker det har varit svårt att få något riktigt svar.

Dessa existentiella frågor börjar egentligen tidigt i livet. De finns hos både tonåringar och ungdomar. Meningen med det här, vad har jag för plats här på jorden och varför finns jag här? Detta följer människan genom hela livet. Det kan tyckas viktigt att man får svar på de här frågorna. Men jag tror inte att man alltid kan ge svaren. Däremot, om man inte kan få svar på de existentiella frågorna och meningen med sitt liv, brukar jag ställa frågan ”Är det något här som du känner är viktigt för dej?”. En del säger barnen, arbetet, möjligheten att ha en livskamrat etc. Dessa svar är en meningsfull uppgift. När man börjar titta närmare på dessa frågor visar det sig att man kommer fram till en rad olika målbilder som bekräftar betydelsen av min existens. Om jag saknar detta, om jag har en omvärld som inte ser mig, jag blir inte bekräftad osv, då tär det. Till medmänniskorna brukar jag säga att de skall vara uppmärksamma på den de har till vänster och till höger. Till personalen: Se också Elsa i äldreomsorgen så att hon blir bekräftad. Då kommer hon att känna en inre värme som är så viktig för henne.

Nu kommer jag in på detta som jag berört tidigare, det salutogena, känslan av sammanhang.  Elsa måste också i sitt liv, då och nu, uppleva det meningsfulla i tillvaron. Det skall vara hanterbart och begripligt för henne. Elsa måste delges information och tankar som berör henne. Hon skall också ha möjlighet att få uttala sina upplevelser och känslor, berätta. Elsa behöver samtalet.
Samtalet för den äldre människan är oerhört viktigt. Samtalet som mycket ofta är ett resultat. Elsa talar inte om dagen, om nuet, hon talar om någonting annat. Hon går ofta tillbaka och tänker på hur det var när hon var ung. Hon beskriver glasklart mönstret på sin examensklänning när hon var elva år och står där på skolgården tillsammans med sina kamrater, som om den fanns framför henne.

Hur kommer det sig? För det första har Elsa minnet kvar. Hon är inte så upptagen av nuet, men hon har ett minne från den tiden, de åren som hon kan använda sig av. I sitt bibliotek kan Elsa plocka bort aktuella saker och istället lägger hon krutet på minnen. Tittar ofta i sina fotoalbum, läser gamla brev, tänker tillbaka, kanske inte varje dag men ofta. Det är vad Elsa sysslar med.

Elsas make Holger gick bort när Elsa var 81 år. Han hade också kommit in i de här tankarna men pratade bara om den verkstad han hade jobbat på i 40 år, Kolbäcks Mekaniska Verkstad. Barnen och barnbarnen säger att när de kommer hem till Holger börjar han genast tala om Kolbäcks Mekaniska Verkstad och arbetskamraterna där, styrman Jansson, förman Karlsson. Men det är viktigt för Holger. Elsa är mer nyanserad i sitt sätt att återge.

För att avsluta det salutogena är det viktigt att lyfta fram hälsans betydelse för Elsa och hennes systrar. Om hälsan lyser med sin frånvaro är risken uppenbar för att Elsa skall känna sig sjuk, eländig och inte känna sig behövd och meningsfull. Vi måste med vår kompetens och kunskap försöka bidraga till att Elsa skall känna tillfredsställelse med sin vardag. Detta är möjligt med stimulans, genom samtalet, korta eller långa träffar där Elsa får lyfta fram saker och där hon upplever att någon lyssnar på henne. Jag ser på henne, använder ögonen, hör på henne, berör henne. Om jag kommer tillräckligt nära Elsa tar hon min hand och stryker. Beröringen är ett viktigt centra som bibehålls långt upp i åren. Därför är den taktila massagen så betydelsefull. Om man använder den på ett strukturerat och bra sätt har man nått långt. Men Elsa måste få bekräftelse, måste få känna att hon är betydelsefull. Så småningom kommer hon att inse att hon inte är i världens centrum. Hälsobegreppet: hon kan ha tappat sina funktioner, kan inte gå från punkt A till B, hennes sociala nätverk har förändrats. När man frågar henne vad hon tycker om det svarar hon att ”det är som det är, visst kan jag bli arg ibland. Men jag har det ganska bra”. Det tyder på att Elsa har en upplevd hälsa och det skall vi som vårdpersonal se till att stimulera.

Jag har haft utbildning för vårdpersonal i Arboga, där vi bl a tog med hälsofaktorerna, vad man kan göra på ett äldreboende för att lyfta upp t ex Elsa, inte bara på promenad utan ta med henne ut på resor i hela världen. Vi skaffade Ipads och tog fram bilder från bl a Thailand, där vårdpersonal hade varit på semester. Elsa hade också en syster som bodde i Bollnäs, då tog vi fram bilder på Bollnäs. Idag ber många äldre personalen att googla på t ex personer och namn de söker.
En granne, 87 år, hade fått en vattenläcka i sitt hus. När jag besökte henne för att titta på skadan ville hon också fråga en annan sak. Hon hade trådlöst abonnemang på Telia men var inte så nöjd med det. Visste att de hade bredbandsbolaget i huset och undrade om det var bättre. Jag bad henne avvakta ett tag. Hon berättade att hon hade så och så många megabites och gigabites och prenumererade på Sv Dagbladet på nätet, reste till döttrarna i Varberg och Falun och till stugan i Norberg och hon ville att datorn skulle fungera men att det måste gå snabbare. Dessutom var hon med i Facebook men tyckte det var ”löjligt”.

Elsa och många av hennes systrar är idag utrustade med datorer men om tio år kommer vi att ha avsevärt fler, som kommer att googla och mejla. Detta är livskvalitet, något stimulerande. Det är nyfikna blickar, de samlas kring bordet i dagrummet och sitter och googlar, tittar på bilder och delar sina tankar.

Det finns också andra sätt att stimulera för att lyfta hälsan.
Nu har Elsa kommit en bit på väg, det händer något med henne. Ibland har Elsa en tendens att vilja gå undan i ett slags viloläge. Sitter i sin fåtölj, ser lite frånvarande ut och säger inte så mycket..

Lars Tornstam, upphovsmannen till teorin om gerotranscendens, säger följande: Elsa behöver tid för sin egen del i ett kontemplativt tillstånd och rum där hon går in och sorterar sina upplevda bilder, lägger dem på plats, sorterar dem och plockar fram viktiga delar. Hon tänker och funderar. När man frågar Elsa säger hon att hon sitter och funderar. Dottern Doris upplever det som konstigt att mamman sitter och funderar. Undrar om mamman är deprimerad och ingen aktiverar henne. Elsa är inte alls intresserad av att aktiveras, hon behöver egen tid här och nu.. När hon är i det kontemplativa rummet säger hon nej till alla aktiviteter, hon är inte intresserad av någonting just då. Elsa kommer att kliva ur det kontemplativa rummet, gå in i det aktiva rummet och deltaga i aktiviteterna. Här är det viktigt att man från vårdens sida inte tolkar denna ensamhet som depression och börjar med farmakologisk behandling. Enda sättet för mig att få svar på detta är att jag som vårdpersonal uppmärksammar det och ser det som helt naturligt. Om jag ställer frågan kommer Elsa att berätta att precis så är det. Jag har intervjuat ett 20-tal personer och alla säger de samma sak. ”Jag går och tänker, funderar på saker och ting”.

Psykologen Carl Jung sade då här: Människan behöver de första 50 åren för att orientera sig om sin omvärld, resten av livet behöver hon för att känna sig själv.
Ju äldre man blir, kanske vid 60 års ålder, börjar man så småningom i större utsträckning titta tillbaka. Jag börjar oftare fundera på hur det var i skolan, kompisarna och ju äldre jag blir desto mer tid använder jag för att gå tillbaka. Om man sätter sig ner med Elsa. Hon får besök av sin väninna Ingrid. De har umgåtts som väninnor sedan skoltiden, de bodde nära varandra, endast 5 km från varandra. De börjar genast tala om barn- och ungdomstiden. Detta är de existentiella frågornas kärna. Här pratar de om hela det upplevda livet, sitter med livet i sin famn, plockar och tittar och läger tillbaka det omsorgsfullt, nya saker kommer fram. Hennes man Holger hade bara Kolbäcks Mekaniska i huvudet. När Elsa får prata om sitt liv blir hon trygg och nöjd.

Den nära förestående döden är inget Elsa pratar om. När jag frågar henne om hon oroar sig för döden svarar hon: Nej, det är som det är. Om hon bara får leva ut det upplevda livet så långt det är möjligt är det en balsam för själen och hon har ingen anledning prata om slutet.

Jag bjöd in en kvinna som bodde i ett äldreboende i Arboga vid den sista cirkelsammankomsten. Åtta personal satt runt henne. Jag berättade för henne vad vi hade gått igenom och sedan fick hon fylla på. I 45 minuter berättade hon och målade upp en bild av sitt liv. Personal som hade jobbat ihop med henne i tre år kände inte till det här. Ingen hade ens tänkt tanken att det här kunde vara viktigt att hon fick berätta. När jag träffade den här kvinnan en vecka senare berättade hon att det var det bästa hon hade varit med om på en lång tid, att få berätta. Berättandet är den röda tråden från början till slut i livet. Vi missar det så ofta när det gäller åldrandet. Berättandet har alltid ett budskap. Små barn som har upplevt någonting tillsammans kan komma fram och ivrigt vilja berätta vad de varit med om. Samma sak gäller hela resan genom livet. Berättelsen är ett sätt att kommunicera. Berättelsen är det jag vill trycka på som oerhört viktigt i åldrandet och som till stor del är avgörande för människan vad gäller hennes upplevelse av livskvalitet.

I den här gerotranscendensen i det kontemplativa rummet, utöver det att Elsa sorterar sina frågor och lägger dem på plats, sorterar hon också  sitt eget liv så här: Hon skalar av det. Hon har inte längre en vänkrets i samma bemärkelse, många har gått bort, hon är ensam. Hennes livskamrat Holger dog för många år sedan, barnen är vuxna och klarar sig själva, barnbarnen är trygga. Hon känner sig inte längre så betydelsefull och i världens centrum. Hon är mer tolerant och ibland lite naiv, kan ställa lite dumma frågor, bete sig lite klumpigt. Det anser hon sig med all rätt få göra.

Där sitter Elsa, trots att hon skalar av sig, med hela livet i sin famn. Hon är en klok och vis gammal kvinna med många systrar omkring sig. Historiskt blir hon föremål för: att när du hade bekymmer och problem gick du till Elsa. Det var kutym att gå till den äldre, den kloka gumman eller gubben, de kunde och visste. Elsa har levt ett helt liv, hon har ett antal detaljer, har helheten. Hennes barnbarn, 25 år, kan detaljerna men inte helheten. Men Elsa behöver lite tid på sig ibland för att återge på sitt sätt. Elsa går bort lugnt och stilla. Hon fick dö den långsamma döden och hon var nöjd under hela sitt liv. Det fanns saker och ting som var bördor men kunde genom samtalen och tiden för sig själv gå igenom det här och konstatera att det är som det är med livet. Vissa saker är bra vissa är sämre. Det är ungefär som med kroppen. Elsa transcenderar också kroppen, går igenom hela kroppen, tittar på sina förluster och sin ynklighet. Jaha, så här är det. Är mycket tolerant.

Jag vet inte om budskapet gått fram. Men så här ser jag på åldrandet och vill med tydlighet framhålla att det här är något man måste vara uppmärksam på i vård och omsorg om äldre. Det är en kärnfråga, det är avgörande hur människan upplever den sista delen av sitt liv. Är vi inte uppmärksamma kan vi gå miste om en hel del.

Jag vill dock klargöra att det jag har sagt skall inte generaliseras, det gäller inte alla. Många människor klarar det här på egen hand. Vad Elsa säger innan hon går bort är: ”Nu är jag färdig, nu vill jag dö”. Då kan det hända att vårdpersonalen får ”kalla fötter” och säger ”Vad är det du säger Elsa?”. Vårdpersonalen vet inte hur de ska möta detta, tycker inte att de har kunskap. Jag brukar säga till vårdpersonalen att ”Lyssna på vad Elsa säger och fråga henne varför hon känner så att hon vill dö”. Elsa kommer då att berätta. Elsa har försökt berätta detta för sin dotter Doris, som sade:”Nej mamma, du får inte prata om det där.” och då vill inte Elsa oroa Doris, men lever ändå med undran vem hon ska säga det till och då säger hon det till vårdpersonalen. Vilken befrielse för Elsa att få vända sig till någon att säga det. Elsa har smakat på det länge men ingen har lyssnat men nu säger hon det. Äntligen. Hon säger det också till några andra i vårdlaget. Vilket oerhört lugn det blir för vårdpersonalen, en trygghet för mig och för Elsa som vet att nu vet de också.

När Elsas väninna på äldreboendet gick bort bars väninnan ut, som man gör med dem som dör på äldreboendet. Det tänds ljus och Elsa ser den ena efter den andra gå bort och så säger hon att det kanske är hennes tur nästa gång.

Vad jag vill ha sagt med detta är, att, om man möter Elsa på rätt nivå och hon berättar det här, vill inte prata om döden, tycker det är ointressant, hon vet att den kommer, det är för vårdpersonalen en trygg information att veta att det är så. Men det krävs också att vi ger oss hän att uppmärksamma Elsa när hon påkallar behovet att samtala. Det ger både Elsa och alla kring henne en känsla av trygghet och frihet.

Jag hoppas att budskapet om mina tankar har gått fram. Detta är min bild av de existentiella frågornas betydelse i mötet med de äldre.