Sjukvårdens utveckling i Västerås

Datum: 21 oktober 2013

Föreläsare: Margareta Machl, Kerstin Rännar

Plats: Sällskapets blivande museum i 1928 års lasarett Västerås

Mycket finns dokumenterat om den slutna sjukvården från förra århundradet och även århundradet före men vi ville söka ursprunget till vården och då hamnar vi i medeltiden.

I och med kristendomen myntades ett nytt uttryck: Kärleken till nästan, att ta hand om sin nästa för hennes egen skull inte för artens fortlevnad. Här ligger ursprunget till det vi kallat kärleksverksamhet.

Runtom i Europa grundades sk helgeandshus där man tog hand om dem som inte kunde klara sig själva. Man tror att modellen finns i Johanniternas pilgrimshus i Jerusalem på 1000 talet. Så småningom kom verksamheten även till Sverige och under 11-1200 talet till Västerås.

Västerås på 1000-talet var obetydligt. Först i slutet på 1100-talet blev det lite fler invånare när man flyttade myntverket från Sigtuna till Västerås- Västerås hade fått en biskopskyrka och ungefär vid den här tiden anlades också ett kloster på Munkholmen, det som idag är Vasaparken och stadshuset.

Den är skild från stan genom ett vattendrag, det kallades sedan Lillån. Det fanns kvar ända fram till 1900-talet, där går idag Munkgatan.

Så var det på 1200-talet.
Vi tror att det var då som första helgeandshuset anlades i stan. På 1200-talet byggdes ett kapell nere vid hamnen. Kapell byggdes vid alla infarter för resande som kunde besöka andakt där innan de gav sig ut. Det kom sedan att bli hospitalskyrkan.

Den första anteckning vi har är från 1345, då en Ingrid Gisledotter testamenterade en summa pengar till helgeandshuset, vilket betyder att det måste ha funnits en tid. Eftersom kyrkan byggdes på 1200-talet finns anledning tro att någonstans däremellan startade det. Det rörde sig ofta om gåvor från människor som sett till andras nöd. Enligt ett dåtida talesätt fick den som gav en skärv till den fattige en skatt i himlen samt att man kanske kunde undvika skärselden osv.

Helgeandshuset hade en föreståndare som var enväldig. Han bestämde vilka som skulle tagas in och vilka som skulle skrivas ut och om man fick ta med sig husdjur, utom katter. Helgeandshuset var således till för allmänt sjuka, de som inte kunde klara sig själva, men även för åldringar om de hade gott rykte. Man kunde också skriva in sig själv om man betalade en summa pengar och kvarlåtenskapen lämnades som arv till helgeandshuset om man avled under vistelsen.

Det fanns också en annan grupp den här tiden, de spetälska. Dem ville man inte ha så nära staden. Dem förlade man gärna utanför, de lydde under kyrkan och prästerna var de som ställde diagnosen. Dessa människor betraktades som döda för världen men levande inför Gud. I Västerås finns två teorier om var hospitalet låg. En teori är att hospitalet låg på Kyrkbacken där kyrkbacksgården ligger. Det är ju nära stan men dock utanför kyrkomuren. Den andra teorin är att det var beläget där Flodinsgården ligger idag. När man grävde för den första flodinska villan hittades medeltida murar under där och tvärsöver vägen låg St Ursulas kapell. Här var infarten till Västerås på den tiden.

Så småningom avtog spetälskan under 1400-talet. Dels på grund av att många spetälskesjuka dog av den fruktansvärda digerdöden men dels började man med lite bättre hygien, så t ex användes linneunderkläder.

Man tyckte då att det var onödigt att speciella sjukhus för de spetälska, Man flyttade de spetälska till en byggnad norr om helgeandshuset och så nära kapellet att patienterna via öppningar kunde följa andakter, eftersom de inte kunde närvara fysiskt vid dessa. Söder om kapellet låg ett hus som var till för resten av verksamheten. Nu kallades det inte längre för helgeandshus utan för hospital, de fattigas hospital.

Sista gången man hör talas om helgeandshus är  år 1479. En munk lämnade en del av sin ärvda jord på Oxvreten till hospitalet.

På 1500-talet kommer Gustav Vasa. År 1521 drev han med sin här av dalkarlar ut danskarna från Västerås. Det sägs att han drev danskarna genom Köpmangatan upp emot slottet. När svenskarna tyckte sig ha segrat började de fira och dricka.

 

Gustav Vasa slog vredgat sönder dryckeskärlen för att få sina krigare i stridsdugligt skick. Efter detta slag var staden brandskadad och även domkyrkan var sönderbränd.

Nästa gång man hör om Gustav Vasa är 1527, när all egendom dras in till staten, även delar av klostren. Bestämmelsen skulle gälla också helgeandshuset och klostret, men det tyckte inte Gustav Vasa. År 1528 utfärdade han ett skyddsbrev ”Till alle spitaler kring om rijket” . Tidigare hade hospitalet hade en del av kyrkotiondet nu förvandlades det till kronotionde.

År 1533 utfärdade Gustav Vasa ett reglemente för alla hospital i riket. Detta kan ses som föregångare till vår tids förordning om likvärdig vård för hela riket. Regeringen hade mycket noga bestämt hur det skulle vara. Förmyndare, gudfruktiga män, skulle förestå hospitalet. Då dessa inte kunde vara med överallt tillsattes en ”Sisleman”, även kallad redesven. Han var enväldig. Alla inom hospitalet skulle vara honom underdånig, såväl de sjuka som helbrägda. Han skötte således både ekonomi och personal.

Hospitalet hade fått allt fler gårdar som tillhörde hospitalet och fick inkomster av skörden, andra tider fick man gå med hatten i kyrkan, kollekt, eller gå med korgen på stan och tigga. Tiggeri var förbjudet men hospitalet hade monopol på tiggeri i staden, s k biddare. Biddare fanns kvar ända in på 1600-talet.

På 1600-talet var Västerås utsatt för ett antal bränder, då en hel del värdefull dokumentation försvann. Västerås hade utvecklats och genomgått stora förändringar, mycket tack vare järn från Bergslagen som skeppades ut från Västerås hamn.

1600-talet har kallats brändernas, pestens och svältens århundrade.

 

 

Den man minns bäst från 1600-talet är biskop Johannes Rudbeckius. Han tillsattes som biskop 1619 och började genast riva och bygga nytt. Han reparerade kyrkan, utvidgade skolan och lät bygga om hospitalet.

En tillfällighet gav honom stöd i reformsträvandena. Pesten härjade i hela landet och inte minst i Stockholm. Kungen flyttades då till Västerås och Rudbeckius lade fram sina planer för kungen och fick honom att underteckna bl a ett fundationsbrev rörande bestämmelser för domkyrkan, skolan, tryckeriet men inte minst hospitalet. När Rudbeckius hade låtit bygga färdigt fanns inte mindre än 21 hus på hospitalsområdet. Ett av dem var hemlighuset. På ett ställe sägs det att luften var så förfärlig att en präst sade upp sig då han inte kunde gå in i stugorna. Rudbeckius tyckte att det gick att bättra på genom att kasta äppelskal och enbär på eld.

Hospitalet ägde gårdar och hela tomter som gav inkomster, vilket krävdes då utgifterna var stora, framförallt för mat. När man läser Rudbeckius matlistor förstår man att pengarsna gick åt. Rudbeckius skrev matlistor för varje dag, visste precis hur mycket som gick åt, visste t ex hur mycket kött man fick ut av en slaktoxe. Hans räkenskaper och dagböcker är en guldgruva att ösa ur.

Han rustade upp hospitalet, såg till att det blev ordning och reda.
Sjukvården stod på ungefär samma nivå som på 1500-talet Det handlade mest om huskurer. Man anlitade fältskärer, från början barberare. På 1100-talet sades det att kyrkan avskydde utgjutande av blod, varför man lät hyra in fältskär och barberare när så behövdes.

Man tycker att Rudbeckius som var så fullt sysselsatt inte hann med något privatliv, men det måste han ha haft. Han var gift två gånger, hade 11 barn och 79 barnbarn.
Även stora män dör. År 1646 avled Rudbeckius och begravdes i Västerås domkyrka.

Man fortsatte så gott det gick resten av århundradet. En brand 1668 kom från ett misslyckat brännvinskok. Brännvin var mycket viktigt, det utgjorde en del av den dagliga kosten. Vi har räknat ut att skulle man ha lika många krogar idag i förhållande till antal invånare skulle det röra sig om 2-3000 krogar.

Det var svåra tider och det blev inte bättre i början av 1700-talet. Krig, svält, bränder, dessutom kom pesten. Men det bättrar sig och staden hämtar sig. Det startas två tobaksfabriker och en textilfabrik.

1700-talet blev hospitalets blomstringstid. Nu var hela tomten bebyggd. Vi vet hur det såg ut tack vare en ritning av lantmätaren Kökeritz över hospitalsområdet och från den har man kunnat rekonstruera hur det såg ut. Här fanns åldrings-vård, fattigvård, sjukvård. Här fanns också ett dårhus. Det sägs att Västerås aldrig haft ett sinnessjukhus, men det hade man alltså på 1700-talet. Det framgår av räkningar. Man köpte in bojor med lås, fotbojor av järn och kedjor med lås, utrustning som ansågs nödvändig för sinnessjuka. Det framgår också av en räkning från 1780 om reparation vid hospitalet där man i en liten stenbyggnad hade särskilt små rum, celler, för ”wansinte personer”.

Detta är dock den sista blomstringstiden. Nästa århundrade skulle allt det här finnas. Åldringsvård och fattigvård flyttades till Karlslund. Dårhuset lades ned, de sjuka flyttades hem eller till Ulleråkersanstalten. Det sista som revs var hos-pitalskyrkan, vilket kan anses vara ett misstag. Den lär ha rivits pga en märklig tolkning av ett beslut från myndigheten. Där byggdes senare Stora Westmannia.

Sjukvården hade under 1600-talet utvecklats på olika sätt i landet. Det fanns två slags läkare i Sverige, medicinare och kirurger och år 1717 bildades Kgl Chirurgiska Sociteten och år 1797 sammanslogs det med det år 1663  inrättade Collegium Medicourm.  År 1752 öppnades Sveriges första lasarett i Stockholm. Det var Serafimerordern som hade överinseendet och patienter från hela landet skickades hit. Landsorten ställde emellertid krav på att få inrätta sjukhus. I Västmanland ivrade provinsialläkaren Birger Hall för ett lasarett i Västerås och år 1776 fick Västerås sitt första lasarett.

 

Det var en liten timrad stuga som låg precis i sydvästra hörnet av hospitalstomten med sex bäddar. Det gick åt sex kärvar halm per vecka till varje patient, dårarna fick åtta. Det var dock en egen verksamhet med en medicinskt ansvarig, Martin German. Han hade tidigare varit fältskär vid Västmanlands regemente. Den enda dokumentation om German är ett kvitto som han skrivit under.


Redan efter tio år fick Västerås sitt andra lasarett. Landshövdingen hade fått en erinran från högre ort om fel och brister, särskilt beträffande inventarierna, lasarettets sängkläder och linne var odugliga. I brevet stod det att
”ordenteligheten inom detta wärck saknat det skick som wederbördt”.

 
 

Samma år fick lasarettet också sin förste leg läkare Carl Bruzelius. Bruzelius var 24 år när han tillträdde, full av energi och reformlusta och införde ett antal förbättringar.. Bruzelius var den som införde journalskrivning. Bruzelius var lasarettsläkare i 40 år


Den äldsta journalen är från 1786..

Sysslomannen hade förutom räkenskaperna också att.
Hafwa upsikt öfwer dårar, fåniga och folk, som äro så godt som Barn på nytt.

I detta nya lasarett fanns ett stort rum för endast veneriskt sjuka patienter och två mindre rum för övriga patienter med kroniska sjukdomar. Och sjukvakterskans bostadsrum.  Senare fick man också disponera övervåningen. Den hade varit till för ”Ståndspersoner eller bättre folk emot betalningserläggande till hospitalskassan då de erfordra botemedel och skötsel för veneriska sjukdomars curerande.

 

 

År 1710 slog pesten till igen och när den avtog hade 300 av stans 2 200 invånare dukat under. Någon behandling fanns inte. Man visste att råttor bar på bakterien som orsakade pesten och via pestsmittade loppor överfördes pesten till människan..

Veneriska sjukdomar var mycket vanliga, framför allt syfilis.
Av invärtes sjukdomar var de flesta infektiösa, såsom nervfeber (tyfus), frossa (malaria), bröstfeber (lunginflammation) och bröstsjuka eller tvinsot (lungtuberkulos). Vattusot (bensvullnad) var en vanlig åkomma, som sannolikt i allmänhet orsakades av hjärtsjukdom.
Kräftan, cancer som vi säger idag, fanns också.
Vanskötta sjukdomar gav ofta upphov till fistlar, som sällan läktes.
Olycksfall i arbetet var vanliga, men endast de svåraste fallen kom till lasarettet. Många amputationer gällde förfrusna fötter. Inga bedövningsmedel fanns och det gällde att operera fort.
År 1834 första stora koleraåret i Sverige, så även i Västerås. Först i slutet av 1800-talet upptäckte man att kolera spreds via vattnet.
Smittkoppor, småbarnens mordängel. Minskade snabbt i och med upptäckten av vaccin i början av 1800-talet.
Hygienen hos patienterna stod oerhört lågt. Många hade skabb, ohyra eller inälvsmask.
Ordet hygien var inte värt namnet. Bruzelius opererade i högtidskläder med spetskrås och pudrad peruk. Instrumenten torkades bara av och lades tillbaka i instrumentkistan. Man ansåg det mer praktiskt att tvätta händerna efter op än före. Man tvättade inte heller patienterna, bara undantagsvis. Det står om en patient år 1788 att man hade köpt tvål som man skulle tvätta en mans ben, som skulle amputeras. Förmodligen var han jättesmutsig.

 

Kongl Arméns sjukhus inrättades i Västerås 1808. Det var avsett för de soldater som kommit till-baka från 1808-1809 års krig med Ryssland. Det var mera ett provisoriskt sjukhus och verksam-heten lades ner redan 1810. Militärsjukhuset var ingen egen byggnad. Man hyrde lokaler dels i rådhuset vid Stora Torget och även en del rum och magasin i apotekare  Zimmermans hus i närheten.
Man tog emot soldater som genom kriget blivit behäftade med lantvärnssjukan eller fältfebern, troligen fläcktyfus. Soldaterna behandlades med dekokt av ekbark och en ansenlig mängd medikamenter från apoteket, bl a arsenik och blyättiksalva. En del blev friska men flertalet dog och begravdes på lantvärnskyrkogården vid Oxbackstullen.

Veneriska sjukdomarna som gonorré och syfilis spreds med vindens hastighet över hela landet och Kgl Sundhetskollegiet förordade om s k provisoriska eller ambulatoriska sjukhus på flera orter i Sverige. I Västerås fick vi ett sådant sjukhus 1813. Det var inget sjukhus i egentlig mening utan sågs som ett komplement till lasarettet och man hade fyra rum på slottet och det hela benämndes Interims Curhuset å Västerås slott.

Det framgår av journalböckerna att förutom vuxna många barn med syfilitiska sår på kroppen vårdades. Behandlingen bestod av kvicksilverpreparat och varma bad. Dr Bruzelius lär också ha prövat en nyupptäckt metod, den s k Osbeckska kuren, en diet och svältkur som bestod av dekokter av guajak, sarsaparill och kinarot som patienten måste dricka i stora mängder.
Efter sju år lades verksamheten ner och de patienter som fanns kvar fördes över till ett par rum på lasarettet.


År 1826 ses som ett märkesår i Västerås historia i och med att man flyttade lasarettet från hospitals-tomten till hörnet Stora Gatan Sturegatan. Lasarettet skulle förses med tidsenlig utrustning och många nyinköp gjordes: sängar, kläder, porslin, bestick mm. Det var ett trevånings bostadshus i trä, Huset revs 1954. Idag kan man se en bronsplatta uppsatt som minner om det gamla lasarettet.

Fortfarande hade man ingen kunskap om bakterier och antiseptica, varför man använde stora mängder sprit, som rekvirerades från apoteket och blandade spriten med kryddor. Detta användes mot rödsot under sommarmånaderna och mot lunginflammation på vintermånaderna.
Psykiatriska  patienter fick ofta genomgå dårkuren, hank, kall dusch och äckelmixtur.
Förta kända fallet av diabetes 1854 förbättrades med hjälp av löpe, jäst, rödvin och ångbad.

 

När sedan Johan Fredrik Clareus, den mest kände av lasarettsläkarna, tillträdde tjänsten  som lasarettsläkare år 1858 följde en ny och modernare sjukvård. Han skaffade nya instrument för olika ändamål, ett särskilt medikamentskåp samt obduktions- och operationsbord. och opererade med ofta gott resultat. Patienterna gavs också möjlighet att sitta ute för att få en nypa frisk luft. Och han var den som förordade renlighet och snygghet. Han fixade också ett patientbibliotek.

 
 

I början av 1800-talet kunde en badarlärling utföra underläkarens arbets-uppgifter trots avsaknad av medicinsk kunskap bara att han var en : ”en yngling som badarekonsten lära vill, bör vara minst 15 år gammal, hafva frisk kropp, kunna läsa, räkna och skrifva, äga någon kunskap i tyska och latinska språken, jemte klanderlöst uppförande i sina seder”.

Sysslomannen skulle förutom ansvaret för räkenskaperna också se till att sjukvakterskan skötte de sjuka med renlighet, oförtrutenhet och lämpor samt hålla rätt på läkaren så att han såg till sina patienter varje dag och sist men inte minst hålla morgon- och aftonbön.

Det anställdes ytterligare sjuksköterskor. Det som sägs om dom är bara att de var äldre, resoluta och karska kvinnspersoner med svaga kunskaper och inget handlag med de sjuka.

Men också detta lasarett blir fort omodernt. Claréus skriver till Kgl Sundhets-Collegiet redan 1860 att byggnaden är olämplig och för trång. Så t ex förvaras liken i samma rum som mangelboden. Och det vimlar av ohyra i väggarna.
Han ville köpa Karlslunds herrgård och göra till lasarett men det bordlades.

År 1863 tillkom landstinget och sjukvården och därmed också Claréus fick en annan överhöghet att vända sig till, vilket också Claréus gjorde. Clareus hade påtalade nödvändigheten av ett nytt lasarett men stötte första gången  på motstånd från landstinget som ville bygga lasarett i Köping, Sala och Norberg innan man utvidgade i Västerås. Men Claréus gav sig inte och när landstinget var samlat ingav han en skrivelse till direktionen där han vädjade om
”att man måste se till att icke menniskolif förspillas för en osund och dålig lasarettslokals skull”.


Det lär ha sagts att när lasarettet flyttade från Stora Gatan upp till den skogsklädda höjden vid Stallhagen vändes ett blad i läns-lasarettets historia. Det var ju onekligen en ståtlig och vacker byggnad.

I det här lasarettet fick sysslomannen en bostad på vinden och den bostaden var omgiven av två celler för vansinnige. År 1881, uppfördes en fristående sten-byggnad i två våningar avsedd som upptagningsanstalt för 14 mentalsjuka patienter.
Lasarettets första röntgenavdelning inrymdes i ett rum på operations-avdelningen. Det var år 1904.

Efter några år satte man upp ett högt spjälstaket för att det hade kommit klagomål på att patienterna kunde obehindrat ge sig ut på stan där dom berusade sig, gick på krogen och ställde till oreda.

Så småningom avtar koleran, veneriska sjukdomarna och smittkoppor och difteri. Men med jämna mellanrum blossade infektiösa sjukdomar upp som tyfus, lungsot, frossa/malaria t ex.
Men utvecklingen går framåt och i slutet av 1800-talet utökas det medicinska instrumentförrådet med ett stetoskop av trä samt åtta febertermometrar.

Även detta lasarett blir så småningom för litet. Man vill nu ha ett nytt och större lasarett för hela länet, ett centrallasarett med en kirurgisk och en medicinsk avdelning. Men innan vi går dit vill jag nämna något om


Koleran härjade fortfarande och utgjorde en stor farsot. Man blev tvungen att upprätta proviso-riska sjukhus då dessa patienter inte fick vårdas på lasarettet. År 1888 fick Västerås ett epidemi-sjukhus. Här behandlades patienterna med viss diet, isomslag på huvudet, och senapsdeg på magen. Sjukhuset byggdes till flera gånger men lades ned 1975. Då flyttades verksamheten över                                               till en nybyggd infektionsklinik.

Men så småningom började koleran, smittkoppor och de veneriska sjukdomarna avta. Difteri som också var en farsot ofta med dödlig utgång kom i skuggan av smittkopporna. Först vid sekelskiftet 1900 upptäcktes ett difteriserum.

 

Kampen mot tuberkulos inleddes under slutet av 1800-talet. En viktig åtgärd var uppförandet av sanatorier. Vårt landsting beslutade 1908 att uppföra ett tuberkulos-sjukhus i Västerås och 1911 stod det färdigt. Det byggdes på en bergsplatå och låg där psykiatriska kliniken ligger idag. Man beslutade att detta nya sjukhus skulle kallas Västmanlands läns Tuberkulos-sjukhus Skogsfjället med hänsyn till att patienter med tuberkulos i alla stadier skulle vårdas där. Men redan under första verksamhetsåret fick sjukhuset heta sanatoriet Skogsfjället och från 1940-talet kallades det Västmanlands läns Sanatorium.
Samtliga salar hade genomgående söderläge, avrundade hörn för att lätt kunna hållas rena. Fönstren var öppna dygnet runt och ligghallarna som var en del i behandlingen var öppna framåt mot sol och luft. Behandlingen byggde i första hand på vila och god kost samt frisk luft.

Den medicinska behandlingen var begränsad. Pneumothoraxbehandling lyckades i några få fall, tuberkulininjektioner prövades men det visade sig ganska snart att tuberkulinterapin inte var användbar vare sig som vaccination eller läkemedel.
Dock utskrevs många patienter förbättrade, men en del skrevs ut oförbättrade och några avled på sjukhuset.

 


Och då är vi framme i modern tid. Alla känner väl igen den här bilden? Den 28 jan 1928 var det invigning med pompa och ståt. Nu hade Västmanlands läns landsting ett stort och fint centrallasarett med ett flertal specialiteter. 285 vpl. Det ansågs vara rikligt tilltaget med nödvändiga specialavdelningar. En lasarettsläkare för vardera kirurgi, medicin, röntgen och patologi.
Dessutom hade lasarettsläkaren för medicinavdelningen ansvaret för upptagningsanstalten för sinnessjuka som fortfarande var kvar i Stallhagen.

En mycket betydelsefull person för planeringen av detta lasarett var Lennart Norrlin. Han hade varit lasarettets styresman och bidragit med sin expertkunskap. Han blev nu lasarettsläkare för den kirurgiska sidan.

Nu kommer också ett flertal sjukdomsbenämningar och man sätter diagnos.
Vanligast är blindtarmsinflammation tätt följt av bråck och magsår. Tuberkulosen var fortfarande en farsot att räkna med även om den var i avtagande.

 

Med dr Lennart Norrlin

Man dokumenterade noggrant. Stora framsteg görs inom både medicin och kirurgin. Gallstens- och magsårsoperationer blir allt vanligare.

Inom medicin får vetenskapliga framsteg genomslag då man med hjälp av röntgen kan ställa diagnoser. Läkemedelsindustrin började ta fart och utvecklade alltmer effektiva läkemedel mot framförallt magsår. Patienter med hjärtsvikt kunde erbjudas Digitalis
Och under 1980-talet kom farmaka.

I huset för övrigt fanns nu tillgång till bad. Åtta badrum med tillhörande avklädningshytter samt även en liten finsk bastu.

Man fick en helautomatisk växel.71 telefoner på hela lasarettet.
En kyrksal/högtidssal, där man höll gudstjänster och förrättade barndop. varje söndag.

Lasarettet kunde nu stoltsera med inte mindre än fem matsalar.
Personalen skulle bo på lasarettsområdet. Allteftersom tiden gick och personalstyrkan växte uppstod bostadsbrist. Man hade funderingar på att isolera golvet på de tomma vindarna, vilket skulle innebära att patienterna i sjuksalarna under inte skulle störas om man lät äldre kvinnlig personal med lugnare vanor bo på vinden. Detta blev dock inte av. Man löste det på annat sätt.

I de s k grindstugorna bodde syssloman och vaktmästaren. En extra uppgift för sysslomanen  var att han ledde gymnastiken för blivande sjuksköterskor. Ansågs lämplig med sin militära bakgrund.
Befattningen syssloman ersattes med sjukhusdirektör 1960. Per S Månsson.

De första tio åren tycktes lasarettet uppfylla kravet på god sjukvård. Men det visade sig snart att det krävdes utökning. Man behövde fler vårdplatser Verksamheten vid reumatikerpaviljongen lades ned 1955 men det var inte tillräckligt med de vårdplatser man fick där.

Ett brev till landstinget löd så här: Brevet har rubriken:
Förtvivlat nödrop till landstinget
”Lasarettet är hopplöst underdimensionerat 
och otidsenligt. 
Den svårbemästrade situationen måste betraktas som ohållbar. 
Vården äventyras. Landstinget måste vidtaga åtgärder”.

1953 års landsting beslöt då att anordna en arkitekttävling om en nybyggnad i nära anslutning till den här lasarettsbyggnaden.

Nu är det här huset omvandlat till landstingshus och nya byggnader har rests  och reses på området med högteknologisk utrustning.

Men vi vet att mitt i den numera så omfattande sjukvården med all dess för lekmannen nästan science fiktion liknande utrustning finns kvar det som en gång var grunden till den första vårdanstalten: Omtanken om nästan, det vi har kallat kärleksverksamhet.

Vi finner många stöd för detta men väljer att citera ur svensk Sjuksköterske-förenings Tidning: Omvårdnadsmagasinet nr 3/2011: ”High-tec är jätte-fascinerande. Men vi får inte glömma människan, omvårdnaden är fortfarande densamma”.

Det här var en lång resa men nu är vi framme vid medicinhistoriens framtid och vi tackar för att ni har lyssnat.