Västra sjukhuset, ett nytt sjukhus 1977–1995

Föreläsare: Ann-Britt Pierre, fd klinikföreståndare

Datum: 2006-11-22

Ann-Britt Pierre, sjuksköterska. Har arbetat som operations- och narkossjuksköterska i 15 år. Efter administrativ utbildning tjänstgjort som klinikföreståndare inom akutsjukvården.
I samband med öppnandet av Västra sjukhuset den 1 september 1977 arbetat som klinikföreståndare på sjukhuset till och med 1994.

Planeringen av sjukhuset påbörjades i och med 1967 års översiktsplan för utbyggnaden av landstingets sjukvård. I planen fastslogs bl.a att centrallasarettets område inte skulle räcka till för det sjukvårdsbehov som Västra sjukhuset avsåg att täcka.

Den drivande politikern var landstingsrådet Sten Söderberg. Han hade tänkt sig att Västra sjukhuset skulle vara ett sk. normalsjukhus, dvs. ett lasarett med specialistfunktioner. På den punkten mötte han protester bl.a från läkarna på centrallasarettet. Att splittra akutsjukvården till två ställen skulle innebära många nackdelar. De förordade ett sjukhus för enbart långtidssjuka.

I landstingets sjukvårdsplan 1975 – 1985 ingick Västra sjukhuset som ett led i en förbättrad sjukvårdsservice avseende långtidsvård och öppen sjukvård till medborgarna.

Exteriör Västra sjukhuset

Västra sjukhuset fick 448 vårdplatser för somatisk långtidsvård. En del av dessa vårdplatser belades med psykogeriatriska patienter. Härutöver fanns 30 st dagsjukvårdsplatser samt 20 läkare i öppen vård.

I entréhallen fanns garderob, bank, televäxel, herr- och damfrisering, fotvård, apotek samt en kassa, där patienterna betalade sina öppenvårdsbesök.

Cafeteria och kiosk
Bibliotek

I den främre delen av sjukhuset fanns fackliga expeditioner, cafeteria med kiosk, samlingssal, bibliotek, administration, kuratorsexpeditioner och dagsjukvård. Dessutom fanns fritids- och undervisningslokaler, vilrum, rum för anhöriga samt meditationsrum. Det fanns även arbetsterapi, socioterapi, fysioterapiavdelning med gymnastiksal.

Meditationsrum
Gymnastiksal

Öppenvårdsmottagning fanns för psykiatri, långvård, medicin, barnmedicin, gynekologi allmänläkare, öron, ögon, kirurgi och ortopedi samt reumatologi.

Dessutom fanns tandvårdsavdelning, klin.kem. laboratorium, mödravårdscentral inkl. preventivmedelsrådgivning, röntgenavdelning, skrivcentral med centralarkiv, städcentral personalmatsal, ADL-hjälpmedel, vaktmästarcentral, centralförråd, tvättförråd och maskinavdelning samt barndaghem.

Maskinavdelning
Skrivcentral

Det var sjukvårdsfövaltningen i Västerås som under landstingets sjukvårdsstyrelse svarade för driften och förvaltningen av sjukhuset.

Arkitekt var BLP arkitektkontor AB, Stockholm (Evert Bosta och S O Larsson, arkitekter SAR).
Byggnadsentreprenör var Byggnadsfirman Anders Diös AB, Västerås
Byggnadskostnaderna var ca. 110 miljoner inkl. utrustning.

Princip för uppbyggnaden:
Man ville tillgodose de krav på yttre miljö som är speciella för långvarigt sjuka genom att utnyttja närliggande skog med promenadstråk och med en låg bebyggelse skapa vindskyddade och solbelysta gårdar.
Med genomlysta dagligutrymmen, korridorer och loggior ville man ge en inre stimulerande miljö.
I direkt kontakt med vårdavdelningarna låg park- och friområden som gav möjlighet till stimulerande markkontakter och promenader.

Sjukhusets serviceavdelningar var förlagda mellan enheterna för sk. sluten och öppen vård. Placeringen medgav en nära kontakt med entréhalls- och dagsjukvårdsutrymmena och med de öppna mottagningarna.

Miljön var viktig för både patienter och personal.
Fyra konstnärer hade knutits till sjukhuset som rådgivare och dessutom fanns det en särskild miljögrupp med representanter för bl.a personalen och landstinget.

Möbler, inredning och färgsättning och ev. konstnärlig utsmyckning diskuterades. En del av lokalerna fick konstnärlig utsmyckning av större format. Detta gällde bl.a entréhallen, personalmatsalen, korsningen mellan långkorridorerna och vårdavdelningarnas dagrum.

Kvinnoskulptur ”Madeleine” i Entréhallen
Konstnär: Curt Thorsjö
Konstverk på vårdavdelning
Konstnär: Galib Zunic

I främre delen av sjukhuset fanns mottagningarna som förbands med entréhallen via tre korridorer. I direkt anslutning fanns en reception utanför varje mottagning. Mottagningarna var uppbyggda med väntrum, expeditioner och undersökningsrum. I mittkärnan inrymdes lokaler som kunde användas av flera mottagningar. Där fanns sjuksköterskeexpedition, sköljrum, behandlingsrum och förråd. Totala antalet patienter på mottagningarna per dag beräknades till 200 – 300 st.

Var och en av de åtta vårdavdelningarna kunde ta emot 56 patienter Totalt 448 vårdplatser. Efter några år sänktes vårdplatsantalet på tre avdelningar till 40 patienter per avdelning. Varje hus hade två vårdavdelningar. Mellan husen fanns en förbindelsegång med utgång till balkong och terrass. Patienter kunde med rullstol komma direkt ut på den sk. innergården och till promenadvägar inom sjukhusområdet.

Vårdsal 
Översikt vårdavdelningar

Avdelningarna var uppbyggda enligt s.k. 2-korridorsystem. Samtliga patientrum, mat- och dagrum, rökrum och personaldagrum var placerade med utsikt mot skogsparti eller innergård.

Sjuksköterskeexpeditionen var placerad i avdelningens centrum i nära anslutning till matrum, dagrum och reaktiveringsrum.

Avdelningarna var byggda i fyra enheter med två fyrbäddsrum, två tvåbäddsrum och två enbäddsrum i varje enhet. Varje enhet hade 14 vårdplatser och gav en förutsättning för gruppvård.

I anslutning till dagrummen fanns pentry där patienter och anhöriga kunde koka kaffe.

Hygienutrymmen (bilokaler) som bad- och avtvättningsrum, sköljrum, sängtvättningsrum var rymliga, luftiga och lätta att arbeta i.

I anslutning till avdelningarnas ingångar fanns personalomklädningsrum med direktkontakt till toaletter och duschrum. Omklädningsrummen var utrustade med värdefack samt icke personalbundna klädfack.

Maten producerades i centralköket på centrallasarettet. Efter tillagning kyldes maten snabbt ner och förvarades i kylrum. Kylvagnar med kyld mat transporterades till Västra sjukhuset. Uppvärmningen skedde omedelbart innan maten serverades. Diskgods skickades i retur till centrallasarettet för diskning.

Personalstyrkan i det nya sjukhuset uppgick till ca 460 tjänster som motsvarade ca 535 personer. Från det gamla sjukhemmet i Stallhagen överfördes ungefär 100 personer. Arbetet med rekrytering, anställning, överflyttning, introduktion och utbildning av personal startade hösten 1976.

Olika yrkesgrupper vid öppnandet hösten 1977:
Sjukvårdsbiträden
Sjuksköterskor
Läkare
Undersköterskor
Städpersonal
Assistenter
Transport- och vaktmästarpersonal
Sjukgymnastik och arbetsterapipersonal
Sekreterare/kontorister
230
70
25
90
50
10
10
35
15
Totalt     535

För varje yrkeskategori utarbetades ett introduktionsprogram. Varje yrkeskategori hade befattningsbeskrivning och arbetsordning. I befattningsbeskrivningen fanns angivet: ställning i organisationen, huvudfunktioner, samarbetsrelationer samt ansvar och arbetsuppgifter. För att underlätta det administrativa arbetet och samarbetet mellan olika enheter hade en rutinpärm utarbetats i samråd med berörda funktioner. För uppföljning och revidering ansvarade vårdadministrationen.

Personalen fick planerad och strukturerad internutbildning samt hade möjlighet att deltaga i vårdskolans teoretiska utbildning i geriatrik. Samtlig personal fick utbildning i gruppvård samt utbildning i lyft- och förflyttningsteknik enligt ”Durewall-metoden”.

Inflyttningen i det nya sjukhuset skedde etappvis med start den 1 september 1977 och pågick till april år 1978. En inflyttningsplan hade upprättats. Samtliga patienter från sjukhemmet i Stallhagen överflyttades till Västra sjukhuset. Övriga patienter intogs via remiss som bedömdes av klinikchef/överläkare.

Unga handikappade patienter vårdades på en avdelning. Detsamma gällde reumatologiska patienter och på två vårdavdelningar vårdades senildementa patienter.

Stora insatser gjordes för att förbättra demensvården.

Målet var att ge alla patienter en individuell vård, att kunna beskriva och mäta patientens olika funktioner och deras eventuella framsteg samt dokumentera och följa upp dessa. För att kunna ge en individuell vård måste den planeras. Vårdplaneringen hade tidigare till största delen varit medicinskt inriktad. Nu tog man även hänsyn till patientens psykologiska, fysiologiska, sociala samt omvårdnadsbehov som också skulle tillgodoses.

Vid intagningen till sjukhuset lämnades en skriftlig rapport till mottagande avdelning. På den rapporterades patientens vårdbehov. Man rapporterade diagnos, medicinering, personlig hygien, av-och påklädning, hjälp vid måltider, syn- och hörselbesvär, tidigare behandling och tekniska hjälpmedel.

Kuratorn hade ett intagningssamtal med patient och anhöriga om deras sociala situation och detta dokumenterades och användes som underlag vid vårdplaneringen.

Berörda personalkategorier som var involverade i vården samlades på sittronder där vården planerades, följdes upp och fortsatta insatser diskuterades. Detta pågick under hela vårdtiden. Anhöriga var också involverade och hade möjlighet att få deltaga i behandlingen av patienten under vårdtiden.

För patienterna var det viktigt att få träffa doktorn varför läkaren tillsammans med sjuk-sköterskan gick en sk. ”gårond” en gång i veckan.

För att förbättra samarbetet med anhöriga infördes bl.a ”faddersystem” där personalen hade ansvar för namngivna patienter och var kontaktperson till anhöriga. Regelbundna anhörig-träffar anordnades på respektive avdelningar.

Anhörigutbildning i demensvård anordnades vilket rönte stort intresse. Detta ledde till att en demensförening bildades.

Ett skriftligt rapportsystem infördes där vården och  medicineringen dokumenterades och var ett komplement till den medicinska journalen.  Inför sjukhusvistelsen utdelades en informationsbroschyr; ”Vägledning för  patient” till patient och anhörig.

Rutiner som morgon- kvällsrutiner,  rutiner vid måltider, baddagar, nattronder, inkontinensmaterial mm.  diskuterades och förändrades

Detta ledde till att flextid inom vården kunde genomföras. Personalen fick själva vara med och utforma rutinerna.

För att minska antalet vårdare runt patienten indelades personalen i grupper om14 patienter. För att minska antalet vikarier vid frånvaro infördes en vakansexpedition på sjukhuset. För att ytterligare minska antalet vikarier infördes på varje vårdavdelning utökad grundbemanning som innebar att vid låg frånvaro var personalen fler och vid korttidsfrånvaro tillsattes ej någon vikarie. Detta upplevdes positivt men ställde större krav på personalens flexibilitet.

Sjukhuskyrkan hade en viktig roll att fylla. Gudstjänster, enskilda samtal med patienter, anhöriga och personal förekom.

Biblioteket som fanns på sjukhuset gjorde det möjligt för patienter och personal att låna böcker och tidskrifter. Varje vecka gick bibliotekarien runt med bokvagn på vård-avdelningarna. Från artoteket kunde patienterna låna tavlor.

Fritidsledaren ordnade regelbundet underhållning för patienterna bl.a i caféterian och samlingssalen. Även andra aktiviteter som studie- och läsecirklar, sångstunder och modevisningar mm.

Sjukgymnastik – arbetsterapiavdelningarna drev verksamhet både i öppen och sluten vård vilket även dagsjukvården och logopedverksamheten gjorde, vilket medförde att patienterna som var i behov av fortsatt behandling efter vårdtidens slut kunde fortsätta sin behandling på Västra sjukhuset.

På grund av att det på sjukhuset fanns så många specialister i öppen vård behövde patienterna ej åka till Centrallasarettet när de var i behov av specialistkonsultation.

Under 1980-talet diskuterades en omorganisation av långtidsvården och det ledde till den s k . ÄDEL-reformen år 1992. Kommunen kom då att ta över största delen av långtidsvården. Av totalt 448 långvårdsplatser blev endast 20 landstingsdrivna platser kvar i Västerås. År 1995 flyttades dessa till centrallasarettet.

Landstinget äger fortfarande delar av Västra sjukhuset som döpts om till Eriksborg. Verksamheter som ekonomifunktion, lön och viss administration finns fortfarande kvar.

Personal som flyttades över från sjukhemmet i Stallhagen till Västra sjukhuset upplevde det som mycket jobbigt, på grund av att Västra sjukhuset låg 6 km. från centrum, att avdelningarna hade 56 vårdplatser i stället för 20-24 st, nya arbetskamrater, nya rutiner mm.

Trots att det ibland var svårt med rekrytering av vårdpersonal och låg sjuksköterskebemanning arbetade all personal målmedvetet och professionellt och man skapade en god anda.  Med de förutsättningar man hade gav man en mycket god vård. Den kunskap om geriatrisk vård som personalen hade kunde de fortsätta att utveckla när de gick över till en ny arbetsgivare.