Karin Grebius

Intervjuad: Karin Grebius Sjuksköterska vid F:1 i Västerås

Intervjudatum 2009 09 28

Intervjuare Yvonne Åkerlind

Karin är yngst av sju syskon. Hon vet inte om det hade någon relevans till att både hennes mamma och äldsta syster var utbildade till sjuksköterskor men tanken har funnits där.  Systern var utbildad på Röda korsets sjuksköterskeskola och Karin minns att hon sa till henne: ”Om Du får för mamma och pappa skall Du gå på Röda Korset i Stockholm”.  Karin hade själv funderingar på att utbilda sig i Västerås eftersom hon var uppvuxen här, men hon tog fasta på Stockholm och tyckte att det kändes bra att komma hemifrån. Examen tog hon 1949 med specialitet inom poliklinik (mottagning) som hon gjorde på Sabbatsbergs sjukhus.  Den äldre sjuksköterske-utbildningen innebar att man först fick gå sk provelev innan man blev antagen till själva utbildningen. Efter att man blivit klar med utbildningen hade man också åtagit sig att stå till Röda Korsets förfogande som assistent under ett år. Det innebar att man kunde bli placerad någonstans i Sverige.  Karin önskade att få komma till Mellansverige eftersom hon hade flera syskon där och ville ha kontakt med dem. Men Karin blev placerad i Boden. I Boden hade Röda Korset just öppnat en sjuksköterskeskola och rektorn kom från Röda Korset i Stockholm. Arbetsuppgifterna som nyutexaminerad sjuksköterska var att ”vaka” dvs att arbeta natt. Karin berättar att man var ensam sjuksköterska tillsammans med övrig personal. Det gick bra. Man svetsas samman och blir ett kamratgäng och hjälper varandra. Vak är ofta ett teamwork, säger Karin. Hon trivdes bra i Boden och åkte skidor och spark om vintrarna.
Efter Boden blev det Alingsås som assistentsjuksköterska. Där fick Karin hjälpa till vid operationer och hon stannade i ett år. Nu sökte Karin och fick tjänst på kirurg- och medicinmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Tjänsten innebar att man alternerade, två månader på kirurgmottagningen och två månader på medicinmottagningen. Vi var några assistentsjuksköterskor som arbetade på det sättet och när sjuksköterskan som var chef på medicinmottagningen slutade sökte jag tjänsten och fick den, berättar Karin. Där stannade hon till 1963 då hon kom till Västerås centrallasarett.
Till medicinmottagningen där sökte man en avdelningsföreståndare och Karin blev kallad till intervju med doktor Wising, chef för medicinkliniken. Karin berättar att han undrade om jag verkligen menade allvar som sökte till Västerås. Och det gjorde jag . Jag hade mina åldriga föräldrar i Västerås och jag orkade inte åka mellan Uppsala och Västerås för att se till dem så ofta som det krävdes. Dr. Wising hade lovat den sjuksköterska som uppehöll tjänsten, pga avdelningsföreståndarens sjukdom, att hon skulle få den. När avdelningsföreståndaren dog utannonserades tjänsten och jag sökte den och hade som merit avdelningssköterskekurs. De kunde inte gå förbi mig. Jag mottogs med lite skepsis och tänkte att jag får väl visa vad jag går för. Jag stannade tom 1967. 1968 tillträdde jag som avdelningsföreståndare för akutmottagningen på Centrallasarettet och stannade till 1977.
1977 gick dåvarande sjuksköterska vid flygflottiljen F:1, i Västerås, i pension. Nu lämnade Karin landstinget för att övergå i statlig tjänst och erhålla löjtnants grad. En helt ny värld öppnades. Helt plötsligt fick man gå på kurs och träffa andra inom försvaret . Det var roligt och utvecklande att träffa sjuksköterskor som hade samma ansvar, även om det var olika regementen.
Lönemässigt var det just ingen skillnad. Jag trivdes bra med mitt jobb och tänkte inte så mycket på lönen, säger Karin. Ansvarig läkare på den tiden var dr Carl Astor Sjöberg. När han hade semester vikarierade medicine kandidater, de som idag kallas AT-läkare. Några av dem kände jag från deras utbildning på akutmottagningen. Ibland fick vi inga vikarier och då fick jag ensam ta ansvaret. Tidsmässigt tjänstgjorde läkaren aldrig hela dagarna utan fanns på flottiljen ett par timmar varje morgon. Arbetsuppgifterna bestod i huvudsak av att man skulle ta hand om olycksfall och akutsjukdom. Jag skulle bistå personal, anställda och värnpliktiga med råd och anvisningar samt i förekommande fall utföra förundersökningar inför läkarbesök. Hörselprov gjordes på samtliga, det var viktigt eftersom militärerna var utsatta för mycket skottlossning .
När inte läkare fanns på plats kunde jag ordinera receptfria läkemedel och kunde även sjukskriva någon dag tills läkaren kom.  Tidsbeställning förekom inte utan alla togs omhand när de sökte vård.  En vårdavdelning fanns vid behov som sedermera lades ner.  Övriga arbetsuppgifter var att utföra av läkare ordinerade mediciner, behandlingar, injektioner och vaccinationer. Svara för medicin- och förbandsförråd vid varje plutonapotek och svara för del av tjänstduglighets-undersökningar, företa prover vid hälsokontroller. Vi hade också tandläkare och tandsköterska på plats och egen ambulans. Antal värnpliktiga som ryckte in var mellan 30-40 stycken, cirka fem gånger per år och de stannade i ett år. De som utbildade sig för stridsflygplan var tvungna att få andra arbetsuppgifter efter fyllda 35 år.
Akutsjukvården låg mig varmt om hjärtat pga min tid från akutmottagningen. Jag minns speciellt en händelse där en pojke hade kört rakt igenom ett staket på Björnövägen.  Jag hade tidigare ordnat så att man till flottiljen införskaffat fixeringshjälpmedel. Nu kom det väl till pass. Pojken fick nu ligga i en ställning som bestod av vaxad väv som var lufttät och kunde blåsas upp och därmed fixera och stabilisera läget. Andra händelser som jag minns är att dåvarande sjukvårdsstyrelsen tyckte att jag skulle ha underställd personal men det ville jag inte. Det fanns en fanjunkare anställd vid namn Ivar Karlsson. Han hade hand om allt skrivbordsarbete. Journalerna skrevs ofta för hand. En gång fick jag följa med en pilot som skulle flyga till Huddinge. Det blev looping och andra spännande saker. Till slut visste jag inte var jag var. Den piloten utbildade sig senare till läkare och fick sina studier betalda av staten.
Anställningen upphörde i februari 1983 som följd av flottiljens pågående nedläggning. Karin hade några år kvar till pensioneringen och det slumpade sig så att det blev en tjänst ledig på regementet i Enköping vilken Karin fick.
När vi sammanfattar Karins yrkesverksamma liv är det akutmottagningen som framhävs. ”Men jag har trivts på alla mina arbetsplatser, jag tycker om att arbeta med människor och har aldrig ångrat att jag utbildade mig till sjuksköterska. Jag tycker också att jag har en mer praktisk läggning och inte så mycket teoretisk. Man lär sig också mycket av att se andra människors sätt att arbeta och man vet aldrig om det man själv gör alltid är det rätta, avslutar Karin.