Intervjuad: Monica Eriksson,
Avd chef vid LAH (lasarettsansluten hemsjukvård)
Intervjudatum: 2007-03-07
Intervjuare: Yvonne Åkerlind
Monica Eriksson blev färdig sjuksköterska 1975 med specialistutbildning inom intensivvård. Hon arbetade ett år inom psykiatrin och därefter inom sitt specialområde mellan åren 1976-1990. Det började på lasarettet i Enköping, fortsatte på thoraxintensiven i Uppsala och till Västerås kom Monica 1980. Där arbetade hon först som sjuksköterska på intensivvårdsavdelningen och sedan som biträdande avdelningschef. Arbetet på intensivvårdsavdelningarna var redan på den tiden tekniskt inriktat. När patienterna tillfrisknade fick man lämna dem ifrån sig och fick aldrig riktigt veta hur det gick för dem. På den tiden var det också stora brister i anhörigkontakterna. De anhöriga hölls utanför.
1990 läste Monica en annons i VLT där man sökte sjuksköterskor till hospicevård. Man talade om vård i livets slutskede, terminalvård och hospicevård. Redan då talade man också om teamarbete, man skulle arbeta i team, bestående av sjuksköterska, kurator, läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut. Det ansågs viktigt och så har det fortsatt genom åren. Monica sökte avdelningschefstjänsten och fick den. Därmed fick hon också förmånen att vara med och anställa övriga sjuksköterskor och bygga upp verksamheten tillsammans med dåvarande klinikchef Leif Johansson, vars idé det var att starta denna verksamhet.
LAH , den lasarettsanslutna hemsjukvården, är organiserad under onkologkliniken. Anledningen var att onkologkliniken hade en mottagning, en strålbehandlingsavdelning och en vårdavdelning. Man upptäckte att många patienter som vårdades på avdelningen hellre skulle vilja vårdas i hemmet. Det föll sig därför helt naturligt att försöka få igång en hemsjukvård som innebar att patienten skulle kunna få vara hemma den sista tiden. Tankarna om att starta denna typ av verksamhet tror Monica kom utifrån bl a föreläsningar om LAH som doktor Barbro Beck-Friis hade startat i Motala redan 1982. Dåvarande kurator Ulla Lignell och Leif Johansson reste till Motala för att titta på deras verksamhet. Därefter lade de fram ett förslag till sjukhusledningen och politikerna om att få starta en liknande verksamhet i Västerås. Förslaget gav positivt utslag. Ersta sjukhus i Stockholm hade en liknande verksamhet, för övrigt fanns det inte flera i landet. Onkologkliniken i Västerås var den första onkologkliniken i Sverige som alltså startade en LAH-verksamhet. Innan onkologkliniken fick en egen vårdavdelning vårdades dessa patienter på öronkliniken.
Monica berättar att en av anledningarna till att hon sökte till LAH var för att få möjlighet att följa en patient hela vägen. Hon skulle få arbeta med både patienten och anhöriga.
Det anställdes nio sjuksköterskor med olika specialiteter. De kom från intensivvård, kirurg, medicin, infektion, distrikt och inom företagshälsovård. Det har sedan fortsatt genom åren med att vara en grupp med blandad kompetens.
I början var arbetet mycket krävande, det var svårt att veta hur man skulle bygga upp verksamheten på ett bra sätt. Men vi fick resurser, säger Monika. Monika startade i april 1990 med att åka till Ersta en vecka och till Motala en vecka för att titta på deras LAH-verksamheter. Hon hospiterade på vårdavdelning 88 (onkologavdelningen) för att komma in i arbetet. När sedan sjuksköterskorna anställdes fick de också denna introduktion. Verksamheten startade med en veckas läkarföreläsningar som handlade om tumörsjukdomar, smärtlindring och annan symtomkontroll samt psykosociala frågor. Därefter följde en vecka tillsammans med utbildningspsykolog Marita Lassenius för att se hur man skulle kunna arbeta i en sådan här verksamhet och att arbeta i grupp. Marita fortsatte sedan som handledare under något år. Monica påpekar att handledning är viktigt. Det har sett olika ut under åren. Det kunde vara enskild handledning, grupphandledning, fasta och öppna grupper beroende på vad man önskade. Personalen har alltid möjlighet till enskild handledning vid behov.
På min fråga hur de gjorde för att marknadsföra verksamheten svarar Monica att det inte var så lätt alla gånger. De var ute på vårdavdelningarna och presenterade sig och verksamheten. En grupp som det var svårt att marknadsföra sig hos var distriktssköterskorna. De var lite oroliga för att man skulle ta deras jobb. Det uppstod ett litet konkurrensförhållande.
Det tog nästan ett helt år innan man hade full beläggning. Remisserna kom först från läkarna på onkologkliniken och sedan från sjukhusets övriga avdelningar och primärvården. Utifrån remissen gjorde en läkare och en sjuksköterska en bedömning, träffade patient och anhöriga för att planera hur vården skulle se ut i hemmet, vilka möjligheter som fanns. Det var viktigt att framhålla att vården var frivillig. Patientens önskan skulle vara att vilja komma hem och den anhörige skulle vilja vårda, detta för att det skulle kunna fungera. Det var inget krav på att det skulle finnas anhöriga. Bland de första patienterna fanns ensamstående och LAH fungerade alldeles utmärkt. Men det skulle vara patienter med en obotlig cancersjukdom eller obotlig tumörsjukdom. Man talade också om kort förväntad överlevnad och all aktiv behandling avslutad. Det blev således vård i livets slutskede. Vården innehöll mycket symtomlindring. Det gör den än i dag och det är fortfarande den största delen. Personalen upptäckte också ganska snart att man vårdade familjen lika mycket som man vårdade patienten.
Monica berättar också att de från början var nio sjuksköterskor som skulle ta han om 18 patienter. Deras hörnstenar var tillgänglighet, frivilligheten från patientens sida. Personalen skulle vara tillgängliga för hembesök dygnet runt. Besöken skulle ske från patientens behov. Patienten bestämde när hembesöken skulle ske. Man lovade också att det skulle finnas en slutenvårdsplats närhelst patient och anhörig så önskade. LAH är en frivillig vård där man kan erbjuda en sjukhussäng när patienten så önskar. Det får aldrig ifrågasättas.
Sjukhussängen fanns på patientens hemavdelning. Patienten hade möjlighet att komma till den avdelning från vilken han/hon skrevs ut ifrån. Onkologen hade också sin avdelning, avd 88, där det fanns avlastningsplatser. Avdelningen hade 16 vårdplatser, där patienterna vårdades en kortare tid. Avdelningen var mer tänkt för avlastning och ibland för att man skulle kunna komma tillbaka hem. Det var inte alltid säkert att man lades in för att man skulle dö inne på sjukhuset. Avlastningen var till för att bl a anhöriga skulle få vila, eller att det behövde göras någon ytterligare behandling eller annan åtgärd. Det var ytterst sällan som man hade någon patient som behövde cytostatikabehandling. Den behandlingen var i regel avslutad.
Åren 1997-1998 märktes en ökad efterfrågan och det anställdes två sjuksköterskor till. Man började få förfrågan på patienter som gick på behandling, man började också tala om palliativ vård, därför att den palliativa fasen blev mycket längre. Behandlingen hade blivit annorlunda, metoderna hade utvecklats. Mycket mer fanns att erbjuda när det gällde cellgifter. Patienterna lever längre i den palliativa fasen. Sjukdomen går inte att bota men den går att bromsa. Det ser därför annorlunda ut idag när det gäller ansökningskriterier. Idag finns patienter som går på cytostatikabehandling vilket kan ge dem illamående och diarréer. De behöver ofta hjälp med nutritionen hemma för att kunna fullfölja sina behandlingar. Hjälp med provtagningar kan också fås så att patienten slipper sjukhusbesök.
Idag finns LAH-verksamheter på flera ställen i Sverige. Några tomma fläckar finns det fortfarande men i de större städerna är verksamheten väl utbyggd. Stockholm har många enheter och också söderut i landet. I Västmanland tog det lång tid innan man fick LAH-enheter förutom Västerås. Det är endast några år sedan som verksamheter startade i Sala och Köping. Där kallas de för AH-team, avancerat hemsjukvårdsteam.
I Västerås har man kvar sitt namn eftersom man är kvar i samman organisation. Verksamheten skulle mycket väl kunna kallas för lasarettsansluten avancerad hemsjukvård, eftersom det är så det ser ut idag.
De medicinska och tekniska insatserna har ökat. Samtidigt försöker man alltid behålla helhetssynen på patienten och den anhörige.
Idag finns möjlighet att ta emot 35 patienter och upptagningsområdet är Västerås stad, Surahammars och Hallstahammars kommuner. Det finns 19 sjuksköterskor och man arbetar dygnet runt, vilket innebär att man har ”riktig” arbetstid fram till klockan 24 för planerade besök. Därefter beredskap mellan klockan 24 och 08 för akuta besök. Í mångt och mycket är arbetet ett ensamarbete, men ändå inte. Nästan alla hembesök gör sjuksköterskorna ensamma. Endast mellan klockan 22 och 24 är det sagt att man skall vara två som gör besök. Det är en säkerhetsåtgärd. Två är man också när patienter behöver personlig omvårdnad och när man skall arbeta med hjälpmedel. Det är annorlunda att arbeta i ett hem både praktiskt och psykiskt. Det är en personlig omvårdnad utifrån den enskilde individens behov.
Monika berättar att de arbetar en hel del med kommunens hemtjänst, framförallt hos de patienter där man ser att vårdbehovet kommer att bli under en längre tid. Då inser vi att vi inte klarar av det här med personlig hygien pga tidsbrist, säger Monika. Den delen tar vi när vi märker att patienten har ganska kort tid kvar. När vi arbetar ihop med kommunens hemtjänst går vi ut i varje hemtjänstgrupp och berättar om patienten och försöker jobba enhetligt runt omkring patienten. Det fungerar ofta mycket bra.
LAH har också en kurator i teamet. Hon gör hembesök men finns också till för personalen.
Sjukgymnast och arbetsterapeut finns också. En del patienter vill ha lite träning av sjukgymnasten, andra behöver massage. Arbetsterapeuten arbetar mycket med förflyttningar, hjälpmedel o dyl.
Tillgång till sjukhuskyrkan finns.
Inom upptagningsområdet finns också många invandrare och därmed också olika kulturer.
Monika berättar att när det gäller invandrare har anhöriga en annan vana att vårda. De ställer upp på ett annat sätt. De är väldigt måna om sina gamla anhöriga. Vad som kan vara svårt för oss när det gäller äldre invandrare är att göra oss förstådda. Det kan vara svårt med djupare samtal. Ofta tolkas samtalen genom barnen och då är det vanligt att man inte får prata om sjukdom.
På min sista fråga om hur Monika ser på framtiden inom verksamheten svarar hon:
Jag är helt övertygad om att den här vårdformen är bra och kan utvecklas i positiv riktning. Men jag är inte säker på att just den här enheten kan bli större, att vi kan vårda så många fler patienter under den här organisationen. Man når en gräns för att kunna behålla den helhetssyn vi har och som vi försöker ha runt varje familj och varje patient. Man klarar inte av att hålla reda på fler än 35 patienter. I så fall kommer man att förlora bitar som är viktiga för att kunna hålla kvaliteten. Vi har fått förfrågan om andra diagnosgrupper och vi har haft enstaka patienter med annan diagnos. Personligen tror jag inte att just den här gruppen skall öppna upp helt för andra diagnosgrupper. I så fall bör man ha en parallellorganisation. Den kunde kanske bestå av patienter som lider av exempelvis MS, KOL, hjärtsvikt eller patienter med behov av dialysbehandling.
Vad vi saknar är en vårdavdelning. Att LAH är knuten till en vårdavdelning där man har ett flöde av både personal och patienter och kunna utnyttja resurserna mycket bättre. Det är ett drömscenario. Att ha en pallaitiv enhet och hemsjukvård.
Monika avslutar med att det har varit fantastiskt att arbeta inom denna verksamhet. Det är liten personalomsättning. Man trivs. Det är ett självständigt arbete att jobba som sjuksköterska här. Man har stora möjligheter att vara med och påverka både hur man jobbar och hur mycket tid som läggs på patienterna. Även om man har många besök under en förmiddag har man möjligheten till vila mellan besöken. Telefonen ringer inte. Man får göra färdigt det man håller på med. Man får komma ut och se årstidernas skiftningar. Man kan få en fika när man är hos patienterna. Man kan ha mysiga samtal med dem, men även de här svåra och tunga samtalen. Vi är med vid dödsfallen och tar hand om den avlidne och tar hand om anhöriga efteråt. Att få fullfölja och slutföra känns jätteviktigt. Man får helheten. Det är en variation i arbetet som stimulerar.