Apotekshistoria, särskilt västmanländsk

Föreläsare: Apotekare Stig Ekström
Datum: 2005 10 26

 

Jag börjar långt ifrån Västmanland.

Apoteksväsendet anses ha uppstått hos araberna, och i Bagdad skall det ha funnits ett apotek år 762 e Kr, som anses vara det äldsta i vår del av världen. Hur det var i Kina vet vi inte.

I Arabien levde på 600-talet profeten Mohammed, grundaren av islam. Han uppmanade sina anhängare att starta Jihad, det heliga kriget, mot de otrogna och att utbreda islam. Och det gjorde de sannerligen. Vid Mohammeds död hade de erövrat hela arabiska halvön. (Det är lätt att komma ihåg vilket år Mohammed dog. Det var tusen år före Gustav II Adolf, alltså år 632.) Mohammeds anhängare fortsatte både österut och västerut och till slut hade de ett välde som sträckte sig från Indus i öster ända bort till Atlanten i väster. År 711 gick de över sundet mellan Medelhavet och Atlanten. Det sundet har fått sitt namn efter den som ledde fälttåget, Tariq ibn Zijad. Av det namnet blev det sedan Gibraltar. På mindre än tio år hade de erövrat hela den pyreneiska halvön. De fortsatte upp i Frankrike men blev stoppade och tillbakadrivna. På 800-talet erövrade de också Sicilien och Sardinien samt södra Italien. De sista drevs ut från Spanien 1492. (Det var samma år som Columbus gjorde sin första resa över Atlanten.)

Vad har nu detta med apotek att göra? Jo, i allra högsta grad. Det var nämligen araberna som förde apoteksväsendet till Europa. De första apoteken finner vi i södra Spanien och på Sicilien på 1000- och 1100-talen. Därifrån spred sig sedan apoteksväsendet till övriga Europa och kom så småningom upp till norra Tyskland, där Hamburg fick apotek 1264. Sedan blev det ett uppehåll på nästan 300 år innan vi fick apotek i Sverige.
Först lite etymologi Ordet apotek kommer från grekiskans apotheké, som betyder förråd, lagerlokal. Ordet övertogs av romarna och latinet och blev apotheca, som i början avsåg det rum i ett hus där vinet förvarades. Under medeltiden blev det förbehållet ett ställe där man tillredde och sålde läkemedel. Det märkliga är att ordet apotek inte används i de romanska och anglosachsiska delarna av Europa utan endast i den tysktalande delen och i de norra och östra delarna. I de förstnämnda har man utgått från ett annat grekiskt ord, pharmakon, läkemedel. Av det ordet har vi fått farmacia i bland annat Italien och Spanien, pharmacie i Frankrike och pharmacy i England (och USA). Men ordet apotheca lever kvar i det italienska bodega, det spanska botica och det franska boutique. Vårt ord butik kan alltså härledas direkt från det gamla apotheca.

Som nämnts blev det ett långt uppehåll i norra Tyskland innan vi fick apotek i Sverige, vilket anses bero på att det inte fanns några läkare här tidigare. Gemene man hade fått klara sig med kloka gubbar och gummor och med sedan generationer nedärvda huskurer, där kunskaperna i allmänhet gick från mor till dotter. Före reformationen på 1520-talet kunde man nog också få hjälp i något av de 75 kloster som fanns i Sverige under medeltiden. Det fanns också ett stort antal kvacksalvare, som kom från Mellaneuropa och som drog land och rike runt och bjöd ut både läkekonst och läkemedel. Dessa kvacksalvare skulle bli till mycket stort besvär för de längre fram etablerade läkarna och apotekarna.

Våra första apotekare i Sverige finner vi i slutet av 1400-talet. Det var inkallade tyskar som var knutna till hovet och till krigsmakten. Eventuellt hade någon rik adelsman också en husapotekare liksom en husläkare.

När det gäller apoteken kan det möjligen ha funnits ett sådant på slottet Tre Kronor på 1520-talet, men helt säkert fanns där ett 1552. År 1575 tycks slottsapotekaren, holländaren Antonius Busenius, ha köpt in för mycket läkemedel, och då Johan III därför var rädd att dessa skulle bli fördärvade, eftersom de hade liten åtgång vid hovet, fick Busenius ett privilegiebrev av kungen att hålla ett apotek även ute i staden. Detta Stortorgsapotek från 1575 uppges i allmänhet ha varit vårt första för allmänheten tillgängliga apotek. (Malmö hade dock ett apotek som var fyra år äldre, men Malmö tillhörde ju då Danmark.) Privilegiebrevet som Busenius fick av Johan III var början på ett privilegiesystem för apotekare som varade ända till den 31 december 1970.

I Sveriges apotekarhistoria av Levertin, Schimmelpfennig och Ahlberg läser vi emellertid följande: ”Det vill synas som om Västerås först av alla Sveriges städer och redan under sin blomstringstid i början av 1500-talet haft apotek. Enligt Hans Hildebrand, ”Sveriges medeltid” skall nämligen 1525 här hafva existerat en apotekare vid namn Mäster Johan som med all säkerhet sålde medicinalier från öppen butik och naturligtvis äfven specerier. Dennes son synes sedermera haft apotek i Västerås och fortsatt faderns apoteksrörelse, ty konung Gustaf I:s registratur upptager ett öppet bref av den 7 februari 1552 för Peder Johannis ”opå en bodh och tompt boden står opå hörnet opå torget vid korsett udi Vesterårs, som Johan Apotheckere hans fader haft hafver.

När staden senare råkade i förfall kunde en apotekare sannolikt ej existera här och man finner därför ej heller spår av någon sådan förrän 1661, då en man vid namn Jacob nämnes som apotekare i Västerås.”

Västerås skall alltså ha varit först i landet att ha ett apotek, 50 år före Stockholm! Detta är inte alls otroligt, eftersom staden redan i början av 1500-talet var en av Sveriges största och viktigaste städer. Genom sitt läge vid Mälaren hade den sedan gammalt varit en stor handelsplats, dit folk kom från en stor del av Mälardalen och från Dalarna till marknaderna, särskilt till Morsmässan den 8 september, och den var den naturliga och mycket viktiga hamnen för Bergslagen. Västerås hade slott, myntverk, biskop, domkyrka och ytterligare ett par kyrkor samt kloster, och det var till Västerås som Gustav Vasa förlade den mycket viktiga riksdagen 1527 som resulterade i Västerås recess, som innebar att kungen kunde konfiskera mycket av kyrkans och klostrens egendomar mm till kronan.

Mot slutet av 1500-talet gick Västerås emellertid tillbaka, och det uppges att staden 1571 endast hade omkring 1000 invånare, som huvudsakligen levde av jordbruk. Under stormaktstiden på 1600-talet repade sig staden men gick tillbaka igen i början av 1700-talet främst på grund av en svår brand 1714, som lade 200 hus i aska. Frihetstiden med dess ekonomiska uppsving medförde att staden ånyo repade sig, invånarantalet växte, och så har det fortsatt.

Enligt Hildebrand skall alltså de första apotekarna ha varit Mäster Johan och hans son Peder Johannis. Om dem vet vi emellertid ingenting, inte varifrån de kom, inte när de kom och inte heller hur länge de verkade här. Sedan skall det ha dröjt till 1661 innan Västerås fick någon apotekare, och detta årtal anges alltid som anläggningsår för det första apoteket här.

År 2002 blev det emellertid ändring häri genom boken ”Rudbeck” av Gunnar Eriksson, före detta professor i Idé- och lärdomshistoria i Uppsala. Boken handlar om Olof Rudbeck, född i Västerås 1630 och son till Johannes Rudbeckius, som 1619 blev biskop i Västerås och som 1623 här grundade vårt första gymnasium. Eriksson skriver, att när Olof gick i gymnasiet blev han förälskad i apotekare Casper Schmidts dotter. Denne apotekare finns inte omnämnd någon annan stans. Eriksson har funnit uppgiften i ett domkapitelsprotokoll i stiftskansliet i Västerås. Att namnet har hamnat där beror på en sorglustig historia. Olof Rudbeck uppvaktade apotekardottern med en guldkedja och några andra guldsmycken. Förhållandet tog slut och Olof for till Uppsala för att studera. 1653 for han till Holland för att fortsätta sina studier, och när han kom tillbaka året efter hade han ont om pengar och försökte då få tillbaka smyckena från apotekardottern. Det blev rättssak och målet var uppe i domkapitlet. Apotekaren menade att det aldrig varit tal om någon trolovning mellan Olof och hans dotter, än mindre något tal om bröllop. Det blev därför avslag och Olof fick inte tillbaka smyckena.

Västerås skulle alltså ha haft ett apotek på 1640-50-talet som man inte hört talas om tidigare. Det är möjligt att apotekaren Casper Schmidt stannade kvar i Västerås till 1661, då Mäster Jacobs namn nämns.

Vi är nu framme vid mitten av 1600-talet. Som tidigare nämnts fanns det gott om kvacksalvare som både läkare och apotekare hade stora svårigheter att kämpa mot. Behovet av en bättre ordning på hälsovårdens område blev mer och mer uppenbart, och slutet av 1600-talet kännetecknas av flera mycket viktiga initiativ på detta område.

Det började med att fyra läkare i Stockholm 1663 skrev till Karl XI:s förmyndarregering och anhöll om att få bilda ett Collegium medicorum, ett läkarkollegium, efter utländsk förebild. Bakom denna anhållan låg säkerligen påtryckningar från överståthållaren i Stockholm med anledning av den stora bristen på läkare under pestepidemin 1657 i huvudstaden. Läkarnas anhållan beviljades, men namnet ändrades till Collegium medicum, alltså ett medicinskt kollegium, som fick sina stadgar genom ett privilegiebrev, undertecknat av änkedrottning Hedvig Eleonora. Hon var änka efter Karl X Gustav, mor till Karl XI och farmor till Karl XII, och hon överlevde dem nästan alla tre. Hon dog inte förrän 1715, endast tre år före sonsonen Karl XII. (Hon ligger bakom tillkomsten av Drottningholms slott.)

I stadgarna för kollegiet talas om ordnandet av läkarnas praktiska verksamhet och beredande av läkarvård för allmänheten, och där fastslås läkarnas exklusiva rätt till invärtesmedicinen. (Den tidens ”kirurger” hörde till barberarämbetet inom skråväsendet, och det tog lång tid innan kirurgin blev en medicinsk specialitet. Inte förrän 1778 fick Uppsala en professur i kirurgi.) Det uppdrogs åt kollegiet att hålla noggrann uppsikt över kvacksalvarna och apotekarna samt över barnmorskornas verksamhet. Det påpekades nödvändigheten av en farmakopé och en medicinaltaxa och gavs föreskrifter om handel med gifter. Det rekommenderades insamling av svenska medicinalväxter istället för dyrbar import och kollegiet uppmanades att befrämja botaniska studier.

Detta Collegium medicum utvecklades ganska snart till en myndighet som fick överinseendet över hela vårt medicinalväsende. Vid en omorganisation i början av 1800-talet bytte det namn till Kungl Sundhetskollegiet, som 1877 blev Kungl Medicinalstyrelsen, som 1968 slogs ihop med Socialstyrelsen, varvid det nya verket fick namnet Socialstyrelsen. Vi som arbetade under Medicinalstyrelsen hade helst sett att vi hade fått ha kvar detta namn, men det skämtades att det var många riksdagsmän som inte kunde stava till medicin och därför blev namnet Socialstyrelsen. Inom Socialstyrelsen inrättades en speciell läkemedelsavdelning, som 1990 blev ett eget verk, Läkemedelsverket, som förlades till Uppsala. Man kan nog säga att Läkemedelsverket är en del av sista länken i den kedja som började smidas 1663 av fyra enskilda läkare i Stockholm.

1686 fick vi vår första farmakopé, Pharmacopoeja Holmiensis, 1687 fick vi vår första medicinaltaxa, och 1688 fick vi våra första medicinalordningar.

Nu tillbaka till Västmanland 
Från och med 1674 vet vi namnen på apotekarna i Västerås. Den förste hette Georgin Hoffman. Han blev provinsialapotekare för Västerås, Arboga, Köping och Sala. Troligen var han tysk, men man vet inte mycket om honom. Han dog redan 1676. Hans minne lever kvar här i Västerås genom ett mycket vackert epitafium som hänger på en pelare i domkyrkan. Hoffmans efterträdare tycks också ha varit provinsialapotekare, dock ovisst hur länge.

Genom ett kungligt brev fanns stadgat, att när en privilegierad apotekare hade dött, fick änkan eller hennes barn, sterbhuset, ha kvar privilegiet och driva apoteket, om de anställde en kompetent föreståndare som hade avlagt provisorsexamen. Änkan Hoffman gjorde så och anställde tysken Joachim Juterbuck, som stannade till 1684, då den tyske apotekaren Samuel Jagenteufel övertog apoteket. Det är okänt var apoteket låg när Jagenteufel kom. Han köpte en gård av staden vid Bondtorget, dit apoteket flyttades, och där låg sedan ett apotek ända fram till mitten av 1960-talet. Jagenteufel efterträddes av en apotekare med ett mycket känt efternamn i Västerås, Erik Zimmerman, som senare fick tillägget den äldre. Man vet inte varifrån han kom. Faderns förnamn är okänt men modern hade ett svenskt namn. Förmodligen hade fadern kommit från Tyskland och gift sig med en svenska. Erik Zimmerman d.ä. tillträdde apoteket 1701. Han var gift två gånger, hade 3 + 5 barn, och dog 1721. Ibland barnen fanns en son som också hette Erik som skulle utbilda sig till apotekare och som så småningom fick tillägget den yngre. Han var född 1709, och när fadern dog var han bara tolv år. I väntan på att han skulle bli vuxen och kunna ta över apoteket måste sterbhuset därför anställa en föreståndare. Det blev en tysk vid namn Gustaf Wessel. Han konserverade änkan 1724. (Att gifta sig med företrädarens änka kallades att man konserverade henne. Det var vanligt inom apotekar- och prästyrkena. Det medförde att änkan kunde vara betydligt äldre än ”konservatorn”.) Wessel blev nu ägare till apoteket, som han 1756 överlämnade till sin styvson, Erik d.y., som hade arbetat på apoteket som provisor under Wessels tid. Han gifte sig samma år, fick sju barn, bl a en son Johan född 1763, som också skulle bli apotekare. Erik d.y. dog 1772. Då var Johan endast nio år och änkan var nu tvungen att anställa en ny föreståndare. Denne fanns redan på apoteket och hette Carl Fredrik Böttiger, apotekarson från Uppsala. Han konserverade 1775 den 20 år äldre änkan. Efter giftermålet blev Böttiger ägare till apoteket, där han bl a tillverkade choklad, som ansågs vara den bästa i hela landet, samt en granrissprit som var ett bra medel mot huvudvärk. Han var gift tre gånger och hade 16 barn. Ett av dem, Carl Wilhelm, blev författare och professor i Uppsala.

Johan Zimmerman hade tjänstgjort på apoteket under Böttigers tid, och efter det att hans mor, änka efter Erik d.y., hade dött 1790, gjorde Johan 1794 anspråk på apoteket före Böttiger. Han anförde i en skrivelse till K. Maj:t att hans farfar, Erik d.ä., hade förvärvat apoteket och att hans avsikt var att det skulle gå i arv till barn och barnbarn. Johan hade inte velat göra något så länge modern levde, men nu var hon död och han och hans syskon krävde att han skulle få apoteket. Ärendet gick på remiss till flera instanser, men det blev avslag hos samtliga, även hos K. Maj:t. Johan skrev då till K. Maj:t igen och anhöll att få anlägga ett andra apotek i Västerås. Han anförde att han skulle odla medicinalväxter i sin trädgård till den studerande ungdomens tjänst och att han två timmar i veckan sommartid skulle undervisa de ynglingar som tänkte ägna sig åt medicinska studier. Ärendet remitterades till åtskilliga instanser, varvid Böttiger bl a anförde att om styvsonen skulle få ett nytt privilegium ”skulle denne alldeles bortta hans otillräckliga bröd”. Han påpekade också att det fanns städer i Sverige som till och med var större än Västerås som bara hade ett apotek. I alla remissinstanserna var meningarna delade. I Collegium medicum var det övervikt för dem som ville tillstyrka, vilket också gjordes av kollegiet till K. Maj:t, som 1795 beslöt att Johan skulle få anlägga ett nytt apotek i Västerås.

Böttiger hade 1791 köpt den Hülpherska gården i hörnet av Stora Gatan och Köpmangatan. Dit flyttade han nu apoteket och sålde det gamla apotekshuset till Johan, som inrättade sitt nya apotek där och gav det namnet Bävern.

Därmed är vi inne på ett intressant farmacihistoriskt kapitel, nämligen apotekens namn. Om det bara finns ett apotek på en ort behövs inte något speciellt namn, det hade alltså räckt med Västerås apotek tidigare, men om det tillkommer ytterligare ett apotek måste båda ha namn för att skilja dem åt. Det äldsta apotekets namn, Hjorten, behöver därför inte ha tillkommit förrän 1795, samtidigt som Bävern anlades. Jag tror emellertid att namnet Hjorten kom betydligt tidigare. På länsmuseet finns nedanstående vackra sigill från 1700-talet. På sigillet finns Västmanlands vapen. Förmodligen har detta sigill tillkommit under den sk provinsialapotekartiden. Om namnet hade kommit först 1795 borde det på sigillet i stället ha varit Västerås vapen.

Apotekens djurnamn
Karakteristiskt för våra apotek är de speciella namnen och särskilt då djurnamnen. Sådana namn finns bara i den tysktalande delen av Europa och här uppe i Norden. I samtliga dessa länder är det fyra namn som ligger i topp: lejon, svan, hjort och örn. Detta tyder på ett gemensamt ursprung, och eftersom vi har fått vårt apoteksväsende från Tyskland är det där man får söka ursprunget och gå tillbaka ända till 1200-talet.

Efter korstågen på 1000- och 1100-talen hade städerna i Europa kraftig tillväxt, och man blev tvungen att på något sätt markera var olika förrättningar fanns. Att sätta upp skrivna skyltar var meningslöst, eftersom de flesta inte kunde läsa. Man satte då istället upp lättförståeliga, ofta stora och vackra symboler och figurativa skyltar på husfasaderna och över ingångsdörrarna. En bagare gjorde kanske en kringla av trä som han hängde upp över dörren.

Bakgrunden till apotekens skyltar är lite annorlunda och beror på hur man på den tiden såg på sjukdomarna. Dessa ansågs vara orsakade av onda makter, sjukdomsdemoner, som inte endast gav sig på människor och djur utan också på apotekens läkemedel för att göra dessa overksamma. Man kunde då skydda dem genom att anförtro sitt apotek till någon gudomlighet, en ängel, jungfru Maria, något helgon eller någon kristen symbol, t ex kors, stjärna eller krona. Markerades detta med t ex en ängel över dörren kom ju apoteket att kallas Ängeln.

Man kunde också anförtro sin rörelse åt Kristus, men det finns inte någonstans något Kristusapotek. Kanske man tyckte att det var att gå för långt. För att namnge dessa apotek tog man istället en Kristussymbol bland djuren, och det finns en hel del sådana djur: lejon, svan, hjort, örn, stenbock, lamm, duva, pelikan, påfågel, stork, struts med flera. Även bland fabeldjuren finns det Kristussymboler, t ex grip och Fågel Fenix. Hur länge man hade kännedom om bakgrunden till denna namngivning är ovisst, men så småningom glömdes den nog bort. Djurnamn på apotek blev emellertid mycket populära, inte minst i Sverige, och en utredning som jag gjorde på 1970-talet visade att vi hade dubbelt så många djurnamnsapotek som något annat land och fyra gånger så många djurarter som något annat land – cirka 100 stycken alltifrån myran och biet till valen och elefanten. Förutom namnen Lejonet, Svanen, Hjorten och Örnen är Älgen, Lärkan och Tranan vanliga. Vårt vanligaste apoteksnamn är dock Kronan. Även om kronan är en kristen symbol, så har vi säkerligen fått våra apotekskronor från de tre kronor som fanns i Magnus Ladulås sigill från 1266, och som ju blivit en speciell svensk symbol.

Tillbaka till Västerås
Johan Zimmerman hade sex barn, bl a en son som hette Christian Mauritz, född 1804, och som är den kände Zimmerman här i Västerås. Johan dog 1812 när Christian var åtta år. En provisor måste alltså sköta apoteket till dess Christian kunde överta det 1827 endast 23 år gammal. Han köpte också apoteket i Norberg 1834, men han tycks så småningom ha tröttnat på apotekaryrket och sålde Bävern 1851 och Norberg 1852. Han blev sedan delägare i flera gruvor, innehade Christiansborg och flera andra gårdar i Västerås. Han dog ogift 1865 och donerade nästan hela sin stora förmögenhet till allmännyttiga ändamål här i Västerås bl a till grundandet av en slöjdskola.

I Västerås fanns två apotek, Hjorten och Bävern, fram till 1946, då vi fick Humlan. Apotekaren som anlade apoteket hette Hultquist och man trodde nog att han tog bokstäverna Hu från sitt efternamn. Apoteket låg i Oxbacken men flyttades senare till Oxbackens vårdcentral.

1957 anlade min företrädare på Hjorten, Waldemar Hök, en filial på Skiljeboplatsen och som han ville kalla Misteln. På den tiden skulle Medicinalstyrelsen godkänna alla apoteksnamn. Misteln var ett namn man funderade länge över. De flesta apotek hette Kronan eller också hade de djurnamn, och så ville Hök ha ett växtnamn. Han var envis och fick igenom namnet Misteln. Det blev vårt första växtnamnsapotek, men idag finns det gott om dem.

1958 anlade Bävern en filial vid Skallbergsmotet som fick namnet Mården efter kvarteret. Apoteket har senare flyttats längre norrut.

Vid mitten av 1960 talet flyttades Bävern från det gamla trähuset vid Bondtorget till Sigmahuset mittemot Stadshotellet.

1965 anlade Hjorten en filial i Viksäng som fick namnet Vingen. Namnet syftar på närheten till Hässlö flygplats.

(1968 fick jag transport från apoteket i Mönsterås till Hjorten i Västerås.)
1968 fick Råby en filial med namnet Råbocken, som kanske antydde var det låg. Det flyttades 1983 till Skultuna i anslutning till vårdcentralen, varvid namnet Råbocken försvann och det fick heta Skultuna apotek istället.
År 1968 fick Centrallasarettet ett eget apotek. Dittills hade Hjorten, Bävern och Humlan turats om att leverera läkemedlen till ett centralförråd, varifrån de sedan distribuerades ut till avdelningarna. Det nya sjukhusapoteket fick expeditionsrätt till allmänheten, vilket innebar en väsentlig serviceförbättring, eftersom patienterna nu kunde få sina recept expedierade innan de lämnade sjukhuset.
Apoteksbolagets tillkomst
Den 1 januari 1971 kom den stora förändringen av apoteksväsendet i och med att Apoteksbolaget övertog alla våra apotek. Därmed upphörde ett nästan 400 år gammalt privilegiesystem för apotekare. Under 1900-talet motionerades flera gånger i riksdagen om att apoteksväsendet borde förstatligas, dock inte på grund av att apoteken skulle ha skötts dåligt. Apoteken i Danmark och Sverige ansågs ligga i absoluta toppen i Europa. En sådan allmännyttig inrättning som ett apotek ansågs emellertid inte böra vara i privat ägo utan borde ägas av staten. Det hade dock dittills blivit avslag, men i mitten av 1960-talet kom en ny motion. Eftersom det var vänstermajoritet i riksdagen var utgången given, men utredningsmannen, som var en av våra egna, var nog helt medveten om att alla anställda på apoteken var emot ett förstatligande. Han föreslog då att Apotekarsocieteten, som var vår intresseorganisation, och staten gemensamt skulle bilda ett bolag, som skulle lösa in apoteken. Förslaget godkändes av våra fullmäktige, och Apotekarsocieteten ingick med 15 miljoner kronor och staten med 30 miljoner kronor i Apoteksbolaget AB. Samägandet upphörde efter 15 år, och Apoteket AB är nu ett helstatligt bolag.
Apoteksinnehavarna garanterades att få sitta kvar på sina gamla apotek, och avlösningen skedde på samma sätt som vid en vanlig apoteksöverlåtelse. Då värderades apotekens inredningar, möbler, maskiner, redskap etc av en värderingsnämnd, bestående av apotekare, och samma nämnd fick förtroendet även denna sista gång. Varulagret inventerades och prissattes även nu av våra grossister. Den 31 december 1970 var jag innehavare av apoteket Hjorten med filialerna Misteln och Vingen. Dagen efter var jag apotekschef på Hjorten och filialerna hade blivit självständiga enheter. Övergången gick mycket smidigt, och jag tror inte någon vare sig allmänhet eller läkare märkte att något nytt hade hänt.
År 1971 fick Bäckby en filial, och jag föreslog namnet Beckasinen, varav man kanske kunde förstå var apoteket låg. Vår regionchef tyckte emellertid att namnet var för långt, men han ville ändå ge mig en vadarfågel – Vipan. Det är dock tveksamt hur många som visste var i Västerås Vipan låg, och numera heter det Bäckby apotek. Misteln, Vingen och Mården har fått behålla sina namn. Lägesnamn är mycket vanliga, framförallt i Tyskland. Där kan apoteken heta t ex Markt-Apotheke, Brücken-Apotheke osv. Sådana namn är ovanliga i Sverige men har börjat införas på senare år.
År 1977 fick Västra sjukhuset ett apotek, som var avsett både för sjukhuset och för allmänheten. Eftersom sjukhuset till största delen är nedlagt, heter apoteket numera Erikslunds apotek.
1981 hände något på apoteksfronten som nog var märkbart i Västerås. Då sammanslogs nämligen Hjorten och Bävern, varvid det nya apoteket enligt hävd fick det äldstas namn – Hjorten. (I samband härmed gick jag i pension.)
Det senaste apoteket öppnades 1994 i Önsta-Gryta, men den 3 november 2005 får Västerås ett nytt apotek på Hällaområdet och kommer alltså därefter att ha 10 apotek.
Västmanlands övriga apotek har följande anläggningsår: Arboga 1748, Sala 1755, Köping 1759, Norberg 1828, Strömsholm 1855. Det sistnämnda flyttades 1892 till Hallstahammar och heter nu Hästen för att påminna om Strömsholm. Skinnskatteberg fick apotek 1875, Kungsör 1895, Heby 1896 och Östervåla 1896. Fagersta fick inte apotek förrän 1901, Kolsva 1917, Surahammar 1932 och Skultuna 1983.
Till slut några ord om apoteket i Köping. Det anlades 1759 av en tysk som hette Hindrich Pascher Pohl. Han gifte sig med en köpingsflicka, Sara Margaretha Sonneman, dotter till en köpman och rådman. Pohl dog 1775. För att få behålla privilegiet var Sara Sonneman tvungen att skaffa en provisor. Det blev Carl Wilhelm Scheele, vår mest kända apotekare och en av alla tiders största kemister, upptäckare av sju grundämnen, bl a syret, vilket är fler än vad någon annan gjort. Scheele var född 1742 i Stralsund i svenska Pommern och kom till Sverige innan han fyllt 15 år, och här stannade han sedan resten av sitt liv. Efter två år köpte han apoteket av änkan Pohl. Han hade troligen för avsikt att konservera henne ganska snart efter sin ankomst till Köping, vilket framgår av ett brev från hans föräldrar, men giftermålet dröjde till den 18 maj 1786, tre dagar innan han dog. Sara Pohl blev änka igen och anställde en föreståndare, Mathias Georg Bölchov, som var tysk. Han konserverade henne och hon var alltså gift för tredje gången. Under Bölchovs tid dog Sara och han gifte om sig med Hedvig Catharina Lindberg, som överlevde honom, gifte sig med hans efterträdare, överlevde honom och gifte sig med dennes efterträdare. Under detta äktenskap dog hon. Här har vi alltså två kvinnor som genom sex äktenskap var gifta med fem på varandra följande apotekare i Köping. Detta är förmodligen världsrekord!