Framsteg inom invärtesmedicinen åren 1928-2000

Framsteg inom invärtesmedicinen 1928-2000

Föreläsning av Jan Hällén den 27 nov 2000 landstingets kansli

Jan Hällén föddes 1929 och inledde sina medicinska studier vid Karolinska Institutet 1948, med lic 1954. Jan Hällén tjänstgjorde första gången vid medicinkliniken i Västerås 1955-1959. Efter tjänstgöring vid medicinska kliniken vid Malmö Allmänna Sjukhus 1960-1971, bl a som docent i praktisk medicin och som klinisk lärare samt som klinikchef för medicinska kliniken vid Falköpings lasarett 1971-1972 återkom Jan Hällén till Västerås 1972 och var klinikchef för medicinska kliniken i Västerås fram till 1989. Jan Hällén gick i pension 1994.
Ämnet är enormt och kan bara beröras fragmentariskt. Jag inleder med att tala om läkarnas arbetssituation.

Alfred Bjure var, när han tillträdde chefstjänsten 1928, lasarettets förste invärtesmedicinare. Till sin hjälp hade han en förste och en andre underläkare. Förste underläkaren fick långt senare titeln biträdande överläkare och på 1980-talet försvann, i jämställdhetens namn, beteckningen biträdande. I årsberättelsen för 1928 – en intressant publikation – finns instruktion för överläkaren, som skulle svara för den invärtesmedicinska vården med barnsjukdomar, hud- och könssjukdomar samt nervsjukdomar. Vidare skulle han sköta Pensionsstyrelsens reumatologiska enhet och en ”upptagningsanstalt” för sinnessjuka belägen i lasarettet på Hållgatan. Medicinkliniken hade 84 och ”Reumaten” 80 vårdplatser. De tre läkarna hade alltså en del att stå i!

Mer detaljerade föreskrifter fanns för underläkarna. De var förordnade på tre år och det fanns ingen garanti för omförordnande, utan man måste vara beredd att flytta till annan avdelning, söka sig till annat lasarett eller en provinsial-läkartjänst, alternativt öppna privatmottagning. Man hade att bebo anvisad bostad inom lasarettsområdet och vistades man utanför dess hägn skulle man uppge var man kunde nås med bud eller telefon; jour, förstås, vartannat dygn. Underläkarna var alltså i stort sett lika bundna som ”översköterskan”, som bodde på sin avdelning.

Under 1928 hade man på medicinkliniken 910 inläggningar, d v s något färre antal intagna personer, då man ju kan läggas in flera gånger. Antalet dödsfall var 69, en låg siffra rimligen betingad av att allvarligt sjuka skrevs hem när sjukvården inte hade mer att erbjuda. Medelbeläggningen på de 84 platserna var 90, talande för en betydande överbeläggning. Detta problem har följt specialiteten genom åren. Det var rätt trångt, när jag arbetade här som underläkare under andra halvan av 50-talet men ett intet jämfört med hur vi hade det i Malmö under 1960-talet. Under ett år som chef för kliniken i Falköping upplevde jag en än värre situation och besvärligt var det, när jag återvände hit 1972. Ständig överbeläggning som lindrades ett tag när Västra sjukhuset öppnade men därefter accelererade, tills kommunerna genom Ädelreformen fick ansvar för de på kliniken färdigbehandlade. Även detta synes nu ha lett till en endast tillfällig förbättring av beläggningssituationen.

Detta om periodens början. Hur såg det ut när jag började här i juni 1955? Först kort om hur jag kom hit. Utbildningsgången var dessbättre (?) inte så reglerad som nu. Jag fick min legitimation i december 1954, fick ett kirurgvikariat i Karlstad i januari, blev avvand från kirurgi och charmad av den invärtesmedicinska verksamheten i Karlstad. En kollega nämnde att han kände Nils Bergquist, som var biträdande överläkare hos Per Wising i Västerås och trivdes där. Jag skrev till Wising, som jag kände från studietiden på Karolinska sjukhuset, där han var en uppskattad föreläsare. Jag frågade om vikariat, fick det och nu står jag här. Under 1960-talet tjänstgjorde jag på Malmö Allmänna sjukhus, disputerade där och fick en docentur. Från 1971 var jag chef för medicinkliniken i Falköping och efterträdde sedan Per Wising här i Västerås 1972.

Två överläkare och 4 underläkare arbetade här 1955. Per Wising blev kvar till sin pensionering 1972. Nils Bergquist, biträdande överläkare, blev senare chef för medicinkliniken i Ludvika och slutligen för den i Uddevalla. Av underläkarna blev en stadsdistriktsläkare i Västerås, en reumatolog vid Pensionsstyrelsens sjukhus i Tranås, en företagsläkare för Västerås stad, Trygve Bergene, och en psykoanalytiker i Stockholm.

Jag skulle sköta två avdelningar, 10:an (privatavdelning) och 11:an, sammanlagt 44 platser. Övriga medicinavdelningar var nr 8, 9 och 12, sistnämnda förlagd till ”reumaten”. Wising kom från professor Nanna Swartz på Karolinska sjukhuset, där stort intresse för och kunskap inom reumatologin fanns, fick Pensionsstyrelsens enhet nedlagd och reumatologin integrerad med den övriga verksamheten.

Hur såg tjänstgöringen ut för den unge vikarien? Söndag och lördag eftermiddag var man befriad från ronder. Annars gick jag rond med Wising varje förmiddag på 10:an och sedan på 11:an, ensam eller varannan dag med Wising. Därefter utskrivningar och pappersarbete. Efter lunch öppen mottagning måndag till fredag, vanligen till fyratiden på eftermiddagen och sedan rond på de två avdelningarna. Därefter skulle man, efter anamnesupptagande och undersökning av nyintagna patienter – vanligen två till fyra, ibland fler – diktera journaler och planera utredningsarbetet, helst också hinna med remisser till t ex röntgen, så att verksamheten inte gick i stå. Jour var man vart fjärde dygn och var fjärde veckohelg, då man arbetade från lördag morgon till någon gång på måndag kväll. Jag läste häromdagen ett brev jag skrev till mina föräldrar sommaren 1955. Jag satt och skrev lutad mot turistsängen jag fått mig anvisad på den s k E-paviljongen. Klockan var 23.15 på måndag kväll och jag hade just kommit ”hem” från pappersarbete på kliniken. Jag skulle strax gå till sängs och ”sedan sova sött före morgondygnets jour. Får se vad den kan bära i sitt sköte av lärdom och bekymmer”. Hur stod dom ut, skulle dagens unga fråga sig. Vi gjorde en tidsstudie på kirurgiska och medicinska klinikerna och underläkarnas arbetsvecka, inklusive jourarbete, visade sig vara 80 timmar. Det gick trots allt bra, ingen drabbades av utbrändhet. Stämningen var god, man lärde sig mycket. Det mesta var spännande och patienterna var tacksamma och förstod att läkarnas förmåga att bota hade sina begränsningar.

Nu skall de unga lära sig yrket på futtiga 40 timmar i veckan och den tiden reduceras av ledighet som kompensation för jourarbete. Idag har klinken fem gånger fler läkare. Då måste förstås understrykas att man idag kan göra så mycket mera med t ex dialys, hjärtövervakning, leukemibehandling, omhändertagande av dem med slaganfall.

Över till det mer invärtesmedicinska. Vilka diagnoser dominerade 1928? Infektionssjukdomar med 50 fall av tuberkulos, som dödade tio. Lunginflammation 36, varav nio döda. Tio personer med syfilis, en åkomma som Wisings generation var ”uppvuxen” med; under hans underläkartid på Serafimerlasarettet på 1930-talet fanns en särskild syfilismottagning. Själv har jag knappast sett ens någon av åkommans fruktade senkomplikationer. Anemi var ingen liten grupp liksom diabetes med 65 intagna. Slaganfall 28, visar att sådant bara i undantagsfall ledde till sjukhusvård. Ischias 27. Kronisk ledgångsreumatism 48 och ”arthritis” deformans, d v s degenerativ ledsjukdom (”förslitna” leder) visar dels att man tog in reumatiker från den närmaste omgivningen på kliniken, dels att man troligen hade god nytta av en modern badavdelning. Engelska sjukan ledde till sju inläggningar, barn förstås. Cancer 19, varav två döda talar för restriktivitet med inläggning av svårt sjuka, som man inte trodde sig kunna hjälpa. På hjärtsidan dominerade klaffelen och begreppet hjärtinfarkt fanns inte.

Så några exempel på vetenskapliga framsteg, som fått genomslag i den invärtesmedicinska vården. Magsår, 27 intagningar och en död, i blödning skulle jag tro. Diagnosen ställdes då som under de kommande tre till fyra decennierna med röntgen. Nu är det den säkrare inspektionen av magsäcken med gastroskop som gäller. Behandlingen var 1928 sängläge och framförallt diet. Grädde och vatten inledningsvis, sedan någon skorpa, sedan ägg, sedan ris, allt vitt som oskulden. Kanske gavs belladonnapreparat för att minska produktionen av magsaft och bikarbonat för att neutralisera. Sängläget kunde i värsta fall leda till proppar i benen och dieten till vitaminbrist. På 1950-talet hade utvecklingen gått obetydligt framåt: sängliggandet hade dock minskat, dieten var på väg ut och läkemedlen var nu framställda av industrin.

Magsår kan leda till blödning. På den tiden var ”en blödande mage” ett invärtesmedicinskt problem. Ofta kände man redan utanför avdelningen den otäcka odören från blod, nedbrutet av tarmbakterier, när någon med blödande magsår var intagen. Något annat än att ge blod stod inte till buds och kirurgerna vägrade att operera bort blödningskällan/magsåret; risken ansågs för hög. Jag minns särskilt en man i 55-årsåldern. Han hade legat inne ett flertal gånger de sista åren och blött. Nu kom han in veckan före midsommar 1956 med en ny blödning. Jag lyckades övertala Wising att än en gång diskutera med kirurg, särskilt som han hade slutat blöda. Han togs över för att opereras dagen efter helgen. Midsommarafton var jag jour och på kvällen ringde kirurgjouren och sade att vi fick taga över, då patienten börjat blöda igen. Den gången blödde han ihjäl. Något år senare kom Bruzelius som chef för kirurgkliniken och medförde en modernare syn på problemet: blödande magar togs in hos honom och opererades om blödningen ej upphörde, ofta med gott resultat.

Under 1960-talet tillkom en terapeutisk nyhet, som byggde på följande kunskap. I väggen på varje cell sitter, ungefär som kryddnejlikor instuckna i skalet på en apelsin, mottagarenheter eller receptorer med en utåtriktad struktur, som passar som hand i handske med den substans som andra celler i kroppen producerar och som skall få mottagarcellen att utföra viss uppgift. Adrenalin producerat i binjurarna skall t ex påverka hjärtat. Adrenalinmolekyler sätter sig då på hjärtcellsreceptorer, som sedan aktiverar skeenden i hjärtcellens inre. Man visste att histamin stimulerade magsäckscellerna till produktion av sur magsaft, vars förekomst var nödvändig för att magsår skulle uppstå. Läkemedelsindustrin kreerade nu ett läkemedel som var så lika histamin att det fastnade på receptorerna men samtidigt så avvikande att en koppling inte ledde till den för magsaftproduktion nödvändiga impulsen till cellen. Cimetidin, som medicinen heter, konkurrerade till en del ut histamin genom att blockera en del av receptorerna och syraproduktionen minskade med bättre läkning av magsåret som följd. Något tidigare hade en motsvarande blockerare av bl a adrenalinreceptorer konstruerats. Med dessa s k betareceptorblockerare fick man verksamma medel mot åkommor som högt blodtryck, angina pectoris, hjärtrytmrubbningar.

Utvecklingen inom magsårsterapin fortsatte och det svenska företaget Hässle lanserade under 1980-talet omeprazol (Losec), som dämpar aktiviteten i den pump som för in vätejoner i de magsaftproducerande cellerna. Därmed hade man fått ett än verksammare farmakon mot syraframkallade åkommor. Vidare klarlades alltmer bakteriens, Helicobacter pylori, stora betydelse för uppkomsten av magsår och nu komineras Losec med antibiotika för att både bota och förhindra återfall, om bakterien påvisats.

En annan åkomma är i vissa stycken en motsats till den ovan nämnda. Vid perniciös anemi har en snedtändning av kroppens immunsystem lett till bildning av antikroppar mot magsäcksslemhinnan, där cellerna skadas och dör och produktionen av magsaft upphör. Detta ger sällan magbesvär, men magsaften innehåller en faktor nödvändig för upptag av vitamin B12 och svår B12-brist leder obehandlad till döden. Tillförsel av vitaminet eliminerar dock alla sjukdomssymtom. I den gamla årsredogörelsen står att tolv personer vårdades
för anaemia perniciosa progressiva, två avled. Perniciös betyder allvarlig och progress är ju liktydigt med framsteg, men här enligt den gamla psalmen ”Jag går mot döden vart jag går-”.

Att dessa patienter inte producerade magsaft förstod man tidigt. Försök att tillföra magsaft från friska gav inte resultat förrän man marinerade malt rått kött med magsaften. Serverades denna anrättning började blodvärdena stiga och sjukdomskänslan avtaga. Man hade nu att laborera med en inre faktor i magsaften och en yttre i köttet. Efter flera försök fann man att rå lever innehöll så stora mängder yttre faktor, d v s vitamin B12, att tillförsel av ett par hekto ett par gånger om dagen räckte för att bota åkomman, trots frånvaro av den inre faktorn. Många dog hellre än att hålla på resten av livet med detta kosttillskott. Under nästa decennium lärde man sig torka, granulera och dragera lever, vilket undanröjde problemet med intagandet och senare lyckades man utvinna ett extrakt ur lever med hög B12-halt, som kunde ges i injektion. Under 1960-talet renades och kristalliserades vitaminet och därmed var det möjligt att bestämma dess kemiska struktur. Nu ges behandlingen i form av en tablett dagligen av rent B12 eller genom injektion under skinnet av tablettdagsdosen fyra gånger per år.

En åkomma som praktiskt taget har försvunnit i vårt land är akut ledgångsreumatism eller reumatisk feber. Flera fall vårdades 1928. Under min tid som underläkare här såg jag en fyra till fem fall, under mina sista 15 år på kliniken, inget fall. Den drabbade hade vanligen först haft halsfluss, tillfrisknat och efter några veckor fått en mellan stora leder hoppande, smärtsam inflammation och feber. Ingen bot fanns. Det som gällde var symtomlindring med acetylsalicylsyra och sängläge, kanske vaddomslag på drabbade leder. Åkomman, som inte är uttryck för en bakteriespridning till lederna utan för en immunologisk felreaktion, där kroppens immunsystem angriper egna vävnader (”autoimmunitet”) är inte sällan förenad med en autoimmun inflammation i hjärtat. Alla strukturer där kan drabbas men särskilt vanlig är en inflammation i den tapet som kläder hjärtats insida och bildar klaffarna. Detta leder inte sällan till klaffel, antingen till följd av förstöring med läckage som följd eller sammanlödning, vilket ger för trång passage för blodet och i båda fallen ansträngs hjärtat med hjärtsvikt som följd. Ledinflammationen klingar av på ett par veckor. Hjärtbesvären kommer år till decennier senare.

Parentetiskt kan här nämnas ett annat framsteg. Inför denna föredragning ville jag se, om man idag bättre förstår sjukdomsmekanismen bakom tillståndet ovan. På 1950-talet fick man leta i tjocka böcker, där man kunde finna allt som publicerats ett år om ett ämne och se vilka författare, som under vilken titel och i vilken tidskrift publicerat något som kanske var intressant. De sista decennierna har vi fått tillgång till databasen Medline, som täcker cirka 4000 medicinska tidskrifter. Snabbt får man fram samma uppgifter rörande publikationer från det antal år bakåt som önskas och av det som verkar intressant en sammanfattning av innehållet. Detta förenklar enormt för att avgöra om artikeln i sin helhet bör läsas. Det visade sig att världen inte visste mera idag om skeendet vid akut ledgångsreumatism. Varför åkomman försvunnit är oklart, kanske till följd av penicillinet, som effektivt slår ut halsflussbakterien. Trots att penicillin sedan länge varit tillgängligt i de gamla kommunistländerna i Europa, förekom dock sjukdomen där ännu sent på 1900-talet. Månne det hade att göra med skillnader i levnadsstandard?

Till slut något om behandling av hjärtsvikt. Hade jag, när jag 1954 tenterade invärtesmedicin, sagt att njurarna var hormonproducerande organ hade jag blivit underkänd. Nu vet vi bättre. Om hjärtats pumpeffekt av någon orsak minskas, minskar också blodgenomströmningen i njurarna. Detta tolkas felaktigt av njurarna som följden av ett blodtrycksfall orsakad av blodförlust ådragen hos en annars levnadskraftig person vid t ex jakt eller strid. Njurarna producerar då renin, som stimulerar binjurarna till frisättning av aldosteron, ett hormon som minskar salt- och vattenutflödet genom njurarna och därmed ökar blodvolymen så att individen inte går under i ett akut chocktillstånd. Renin aktiverar även det i levern producerade angiotensinogen och detta drar samman blodkärlen, vilket ytterligare skyddar mot livshotande tryckfall. Individer med hjärtsvikt anser dock naturen inte det är lönt att satsa på. Mekanismen ovan leder hos den hjärtsjuke till ökad blodvolym, som liksom sammandragningen av blodkärlen bara ökar svårigheterna för hjärtat. Detta i sin tur ger än mer skadliga cirklar med ökad blodvolym, som ger svullnad i bl a ben och lever samt andfåddhet och hosta. Till det sistnämnda bidrager också hjärtats nedsatta förmåga att taga emot det från lungorna kommande syrsatta blodet. Blodmängden i lungorna ökar och vätska pressas ut i de luftförande delarna och i lungsäckar.

Vad hade man för hjälp att erbjuda 1928? Digitalis och andra ”hjärtstärkande” mediciner fanns men preparaten var inte standardiserade och om innehållet i de av apoteket trillade pillerna var för lågt blev effekten otillräcklig, om för högt medförde det risk för livshotande rytmrubbningar. Vila var av värde, som idag och patienten placerades i hjärtsäng med höjd huvudända och benen sänkta för att där deponera vätskeöverskottet, som om det drabbade lungorna gav andnöd och kanske livshotande lungödem. Milt verkande vätskedrivande medel användes också. På 1950-talet var intravenös tillförsel av organiska kvicksilverföreningar det man använde för att få ut överskottet av vätska. Behandlingen gav en övergående njurskada, som ledde till urinmängder på flera liter. Detta kunde ges två gånger per vecka under någon eller några veckor med uppmärksamhet på att inte njurarna tog för mycket stryk. Hjälpte inte detta ”skarifierades” benen, d v s man skar i huden, som i barken på ett gummiträd och inte sällan fick man då ut flera liter överskottsvätska. Detta var det slutliga som kunde erbjudas och ledde sällan till annat än besvikelse.

I slutet av 1950-talet kom ett viktigt genombrott. Läkemedelsindustrin lyckades framställa en verksam, förhållandevis ofarlig urindrivande medicin i tablettform, klorotiazid. Detta revolutionerade behandlingen. Något decennium senare kreerade industrin spironolakton, en antagonist till aldosteron, något som ytterligare underlättade behandlingen. Under 1980-talet kom sedan farmaka, som hämmar det enzym som överför angiotensin I till den slutliga, aktiva formen angiotensin II. Därmed har vi kommit fram till dagens effektiva terapi, mot det som i gamla tider kallades vattusot. Jag minns en kvinna i 60-årsåldern som sköttes på min avdelning för hjärtsvikt till följd av kranskärlssjukdom. Alla medel prövades men inget bet och varje morgon låg hennes hår kletat mot pannan av ”hjärtsvett”; svår hjärtsvikt leder till en svettdrivande, ökad produktion av adrenalin. Med viss tvekan inför ny medicin gjordes till slut ett försök med det senast nämnda. Efter två dygn var hon torr och fin i färgen, hade kunnat sova utan andnöd och kunde skrivas ut efter ytterligare någon vecka. Det är bl a sådant som gör det så roligt att arbeta som invärtesmedicinare.

Då jag inte vill trötta auditoriet slutar jag här, även om utvecklingen inom många andra områden är lika spännande och kunde ge stoff till ytterligare många timmars berättande.