Föreläsning av Kamma Kulik
Den 11 september 2002, Silvergranen, Centrallasarettet
Kamma Kulik är född i Danmark. Flyttade till Sverige och Västerås 1956. Kammas första arbete i Sverige var på ASEA. Kamma var angelägen att så snart hon flyttat till Sverige också lära sig svenska språket. 1965 sökte Kamma jobb inom vården som sjukvårdsbiträde. Efter en kort tid på olika avdelningar fick Kamma anställning på ortopedkliniken, där hon vidare-utbildade sig till undersköterska och där hon trivdes och stannade kvar till sin pensionering.
Jag började i vården efter att ha sett en annons i VLT(Västmanlands läns Tidning). Jag visste inget om hur det var att jobba i sjukvården. Min enda kontakt jag hade haft var när jag fick barn på BB 1957, så jag var väldigt osäker om jag skulle klara av att jobba med sjuka människor. Hur som helst beslutade jag mig för att söka jobbet. Det enda krav jag hade var, att jag av hänsyn till min dotter ville jobba deltid.
Jag sökte jobbet och fick börja på centrallasarettet efter 14 dagars introduktion som sjukvårdsbiträde. Informationen gick i stort sett ut på att veta hur man bäddar en säng, tvättar en patient, veta vad en bidéskål, en rondskål en peang m.m. var för något. Jag började som de flesta med att ”hoppa runt”. Jag hamnade först på patologen, där jag fick stå och diska rör. Jag stannade där ca en vecka, varefter jag kom till medicinkliniken, där jag först fick börja med att ta hand om en dam med hjärtinfarkt. Hon skulle ha hjälp med att tvätta sig samt att äta, i övrigt skulle jag vaka hos henne. På den tiden fick man sitta på en röd bänk och vänta på information om vart man skulle gå den dagen.
Efter en kort tid kom jag till Ortopeden. Syster Inga Maja förklarade på vägen dit att i det jobbet ingick lite mera städning, men det var ju bara tillfälligt jag skulle arbeta där.
På Ortopeden trivdes jag från första dagen. Arbetstiden var perfekt, kl 07:00 – 12:00 ena veckan och 16:30- 20:00 andra veckan. När jag blev erbjuden tjänst där som ekonomibiträde var jag mycket intresserad, även om det innebar att jag fick städa en del av tiden, men jag fick också arbeta med patienterna. Det fanns bara ett problem: Avdelningens semesterperiod sammanföll inte med min mans semester. För mig var det väldigt viktigt att få träffa min familj i Danmark, åtminstone en gång per år, så jag tackade nej till tjänsten. Jag blev då ombedd att höra av mig när jag kom tillbaka efter semestern, vilket jag gjorde. Ortopeden ville fortfarande ha mig på samma tjänst och då accepterade jag erbjudandet.
1968 flyttade vi till nya lasarettet och tjänsten som ekonomibiträde försvann. All städning skulle ligga under städcentralen. Jag fick då anställning som sjukvårdsbiträde på avd.38
1970 fick jag en 7-veckors kurs och blev utbildad till sjukvårdsbiträde. Att kursen bara var på sju veckor berodde på att vi hade erfarenhet. Läraren som hade hand om den utbildningen var en auktoritär kvinna, hade stor respekt med sig och ställde ganska höga krav på både uppmärksamhet, kunnande och uppförande. Många var rädda för henne men det berodde nog mest på att man ryktesvägen hade hört att hon var väldigt hård. Personligen upplevde jag henne som helt okay. Visst kunde hon på ett demonstrativt sätt visa när någon gjorde fel.
Kursen vi gick var på vintern och hölls i gamla lungklinikens lokaler. Första dagen hade några av mina kamrater redan på morgonen varit och rökt på balkongen och lämnade en del vatten efter sig på golvet. Läraren kom in, sade godmorgon och försvann för att strax efter komma tillbaka med skurhink och trasa och torka upp det blöta på golvet. Alla var tysta och bara tittade på varandra. Därefter kom hon tillbaka och förklarade att om vi drog in snö i lokalen fick vi vara vänliga att torka upp efter oss. Det var inte meningen att städerskan skulle ta hand om detta efter oss.
Själv upplevde jag min lärare som duktig i att undervisa och hon var mycket rättvis. Hon krävde full uppmärksamhet under sina lektioner. Om det fanns några som satt och pratade, kunde man vara säker på att en fråga ställdes direkt till dem, även om det var andra som genom handuppräkning visade att de visste svaret.
Jag upplevde också hur hon en gång ställde upp för en av mina klasskamrater som hade blivit sjuk. Min kamrat vågade inte ens tala om att hon var sjuk. Jag gick då efter att ha fått tillstånd från min kompis till min lärare, som ordnade tid hos en läkare. Min kompis fick komma till läkaren direkt.
1982 gick jag undersköterskeutbildning. Den var på 40 veckor. Vi hade en klassföreståndare som var väldigt ambitiös, hon lade kursen på en hög nivå. Ibland kom hon in och med en viss stolthet talade om att vi hade haft svårare prov än sjuksköterskorna. Just då tyckte vi nog att det var onödigt men när vi var klara, kändes det bara bra och det har jag haft nytta av.
Vad jag däremot saknade var lite disciplin när det gällde närvaro. Varje dag fanns det tre elever som alltid kom för sent, vilket var väldigt störande när de en efter en kom in under första lektionstimmen. Jag är säker på att det aldrig fått pågå om den förra läraren hade haft klassen.
Jag hade tur och fick tjänst på ortopeden som undersköterska på en gång. Det fanns inte så många underskötersketjänster på den tiden Vi var endast två undersköterskor på varje avdelning.
Jag fick även för ca 3-4 år sedan förmånen att komplettera min utbildning med åtta veckors teori i Människan socialt och kulturellt, etik, data, organisation och ledarskap samt ekonomi, ämnen som idag ingår i den 3-åriga utbildningen (till undersköterska).
När jag började på ortopeden fanns där patienter i alla åldrar, från ganska små barn till mycket gamla människor, någon enstaka var över hundra år.
Vi hade patienter med höftfrakturer, bäckenfrakturer, trafikolyckor, skador på halsryggen efter dykolyckor (ungdomar som i övermod och obetänksamhet dykt på olämpliga ställen.), diskbråck, Hallux valgus, (nertrampat främre fotvalv), amputationer och skelettcancer. Vi hade också många patienter med idrottsskador, exempelvis meniskoperationer, korsbandsskador.m m.
Barn med scolios, klumpfot, höftfel, infektioner i höften (coxit) och även patienter med reumatiska besvär vårdades på ortopeden.
På den tiden låg ortopeden där hudkliniken ligger i dag. Det fanns ett rökrum på avdelningen och patienterna fick röka på salarna. Jag förstår inte hur vi stod ut
med all denna rök. I många år fick vi hjälpa de patienter som ej själva klarade av att hålla cigaretten. På gamla lasarettet var rökrummet även det rum där personalen fick rapport och hade sina kaffepauser. Däremot fick det inte synas att personalen rökte. På baksidan av hudkliniken är det en halvmåneformad balkong, där dåvarande ortopedpersonal drack kaffe på sommaren, men när vi ville röka fick vi gå in i städskrubben. Idag är det tvärtom, den rökande personalen får gå ut.
Men när Dr Jerre kom rökande in på avdelningen var det ingen som sade något.
Vi höll oss med egna kläder utom skyddsrock och förkläden. Vi hade snygga blårutiga klänningar och vita stärkta förkläden och stärkta kragar. Undersköterskan hade en liten vit hätta på huvudet. Jag minns oss som väldigt stiliga i våra fina kläder. Då jag började 1965 fanns endast en undersköterska samt ett förste biträde per avdelning. Undersköterskan var på den tiden också arbetsledare.
Arbetet på en vårdavdelning är ju ett teamarbete, undersköterskans och sjukvårdsbiträdets arbetsuppgifter är till största delen omvårdnadsarbete. Vår största arbetsuppgift var och är att se till att patienterna mår så bra som möjligt både fysiskt och psykiskt.
Den ortopediska behandlingen av patienterna bestod förutom operationerna av tibiasträck, femursträck, höftsträck skallsträck och gips. Patienter med femurfraktur kunde få ligga i gips, som gick från strax under armarna ner till knät på ena benet och ända ner till fotleden på den andra. För dessa patienter fanns en speciell bäckensäng, där man kunde fälla ner en del av sängen i mitten. Madrassen var delad så man kunde ta bort den mittersta delen, för att vi skulle kunna hjälpa patienten med nedre hygien och för att patienten skulle kunna sköta magen.
Behandlingen vid förslitningsskador, då patienterna ofta hade väldigt ont i knäna eller höfterna var mestadels steloperation.
Omvårdnadsarbetet var en viktig del av vården och bestod bland annat i att hålla patienterna rena och torra och se till att det var sträckt och slätt i sängen, samt att hindra uppkomsten av trycksår. En annan viktig del av arbetet var att se till att patienterna fick mat i sig och i övrigt se till att de mådde bra både fysiskt och psykiskt. Många av våra patienter var sängliggande väldigt länge, en del upp till tre månader. För de sängliggande patienterna sköttes allt i sängen, De fick ligga och äta samt sköta hygien som tvätt, tandborstning och hårtvätt i liggande ställning. Det blev mycket spring med bäcken för att hjälpa patienterna med urin och avföring. Alla höftfrakturer låg i sträck. En del frakturer fick läka endast med hjälp av sträckbehandling, de fick ligga i sträck extra länge, ibland 3- 4 månader.
På grund av den långa tiden med sängläge uppstod ofta komplikationer som
lunginflammation och trycksår samt problem med att sköta magen. Vissa dagar gick större delen av tiden åt för att se till att patienterna skötte magen.
Patienterna tvättades två gånger om dagen, både övre och nedre toalett. De fick hjälp med allt utom övre toalett. De som kunde fick klara övre toalett själva. När vi bäddade hos patienter med höftfrakturer var vi 3-4 personer. Patienten fick inte vändas på sidan före operation, två personer lyfte patienten, en person höll i vikterna om patienten låg i sträck och en tvättade och bäddade.
På eftermiddagen gick personalen runt och kontrollerade att det var rent och torrt i sängarna. Man hade alltid med sig en smörjbricka med salva, talk och ryggsprit. Patienterna gneds in med sprit på ryggen, det kändes svalt och skönt för patienten. Stjärt och hälar smordes med en salva i syfte att förebygga liggsår.
Vid ett tillfälle då vi gick runt med flaskan med ryggsprit tyckte jag det luktade konstigt. Jag frågade min arbetskamrat, som gick med flaskan i fickan, om det var ryggsprit. Hon svarade ”Ja”. När vi kom till sista patienten, sade jag, ”Är du säker på att det är ryggsprit?”. Hon tog upp flaskan ur fickan sträckte ut armen och läste Aceton.
Sträckbehandlade patienter låg på rygg med det skadade benet vilande på en kälke Ofta hamnade benet på sidan av kälken, som inte alltid var anpassad efter patienten. Den var inte särskilt bekväm att ligga på. Den obekväma ställningen kunde lätt ge tryckskador. Det var därför mycket viktigt att personalen var observant och försökte förebygga skador i tid.
Madrasserna i sängarna var av tagel (tror jag) och under skyddslakanen fanns gummidukar. Decubitusmaterial var uppblåsbara gummiringar men tillverkas numera av syntetiskt skinn.
En komplikation till sträckbehandling var spetsfot, vilket man försökte förebygga genom att klistra fast en tubgas på foten. Tubgasen skulle vara så lång att man kunde binda upp den och fästa i en båge på kälken. Vid den andra foten lade man en sparklåda av trä mot sänggaveln så att foten hölls i vinkel mot lådan.
När patienterna skulle opereras fick de lavemang, därefter blev de helavtvättade i sängen. Operationsområdet rakades, en höftpatient rakades på halva kroppen från midjan till knät, och ett spritförband, som täckte hela höften lindades på, detta för att minska infektionsrisken.
Stort lavemang inför röntgen av ländryggen var också en del av vårt dagliga arbete. Tre liter ljummet vatten skulle lavemanget bestå av.
Patienterna som skulle läggas in fick först gå till en badavdelning för renlighetsbad innan de kom till en avdelning.
En gång i veckan var det baddag. Då kom transportörer från vaktmästeriet och transporterade patienterna till badet. Sängbundna patienter blev helavtvättade i sängen.
Undersköterskans speciella arbetsuppgifter utöver omvårdnad var då att ta blodprover, ge insulin, sätta kateter och göra omläggningar av sår samt suturtagning, ta hand om vätskelistor och urinmätning . Det var också undersköterskan som rapporterade till övrig personal, och om inte undersköterskan var där rapporterade ett sjukvårdsbiträde.(Sjuksköterskan informerade om vad som var sagt på ronden, så att vi visste vad som skulle göras). Någon dokumentation av undersköterskans och biträdenas arbete var inte aktuell.
Sprutor och kanyler var flergångs och måste rengöras mellan varje patient. Det fanns en liten varm steril på sköterskans expedition, dit undersköterskan gick in och kokade använda sprutor, nålar och katetrar. Dessa lades sedan i plåtaskar av rostfritt stål. Någon annan form av sterilisering, minns vare sig jag eller andra som jag frågat, att det fanns, men vi tror inte det.
Blodprover togs med kanyler och vanliga sprutor. Sänka sattes på avdelningen, blod sögs upp i ett glasrör och skulle sedan stå en timma, varefter man kunde läsa av sänkan. Det var inget roligt arbete. Det hände att man sög för mycket och fick blod i munnen, vilket naturligtvis var mycket obehagligt.
Den som var undersköterska på ortopeden då är fortfarande kvar på ortopeden. Hon har arbetet där sedan 1962 och går i pension nästa år, 2003.
Hon berättar att när man skulle rengöra instrumenten försökte man utföra arbetet så tyst som möjligt. Man fick inte störa sköterskan. I övrigt deltog undersköterskan i samma arbetsuppgifter som sjukvårdsbiträdena.
Arbetet var organiserat enligt rondsystemet. Ett sjukvårdsbiträde tog tempen på patienterna på hela avdelningen, en bytte urinpåsar. En person gick med flera tomma påsar kring halsen för att slippa springa så många gånger fram och tillbaka.
En otrevlig syssla var att tömma spottkoppar, en anordning i rostfritt stål med lock som användes både som askfat och spottkopp. När den användes som askfat luktade den illa av gamla fimpar och när den användes som spottkopp var det ofta en äcklig slemmig massa, som kunde ha legat där upp emot ett dygn och ofta hade torkat fast i spottkoppen. Då stod vi med ansiktet bortvänt när vi försökte skaka ut innehållet.
Matvagnen fick vi hämta i kulverten vid gamla lasarettet. Det var tungt eftersom kulvertsystemet gick uppför till gamla ortopeden.
Maten kom varm i kantiner och portionerades ut till patienten på avdelningen. Personalen diskade allt på avdelningen För matresterna hade vi en grishink. En av mina första dagar på ortopeden skulle jag, medan övrig personal var på rast, svara på ringningar, diska, vaska golvet i köket samt koka kaffe till personalen. När personalen kom tillbaka frågade de om inte kaffet var färdigt, och det var det inte. ”Oj då,” tänkte jag, ”nu måste jag ha arbetat för sakta” och skulle raska på så de inte skulle vänta på sitt kaffe. Jag tog tag i grishinken, som stod i sköljen i väntan på en bonde som skulle hämta matresterna på morgonen. Handtaget på grishinken gick av och grismaten låg i en sörja på golvet. Mina arbetskamrater skrattade och jag skämdes och tänkte, ”här får jag aldrig jobb.”
Patienterna var kvar på avdelningen mycket längre än i dag och fick hjälpa till med vissa sysslar om de kunde. De som kunde fick bland annat dela kaffe till de sängbundna patienterna medan andra patienter fick rulla elastiska bindor som tvättades och återanvändes. Detta var i terapeutiskt syfte men gav också en god stämning bland patienterna.
Vid storstädning var det personalen som själva fick städa. Man tömde en sal i taget och skurade väggarna så långt man nådde. Jag tror att vi också putsade fönstren. Endast golven skurades och bonades av folk från städcentralen.
På den tiden var det Torsten Jerre som var chef på ortopeden, en chef med
pondus. Helst skulle patienterna stå bredvid sängen när han kom och gick ronden.
Om de inte kunde stå så skulle de sitta, undantagna var patienter som låg i sträck och av naturliga skäl ej kunde vare sig sitta eller stå.
När ronden kom skulle personalen ej synas. Vi gömde oss i förråden tills ronden var klar. Sträcken, som våra patienter med femurfraktur och collumfraktur hade, skulle hänga 10 cm från golvet
Innan Doktor Jerre kom sprang personalen runt och kontrollerade att inte kroken som vikterna hängde i hade fastnat på sänggaveln eller att patienten halkat ner i
sängen så att vikterna stod på golvet, för då var dr Jerre mycket missnöjd. Man kontrollerade också att lakan och filt låg slätt och fint på patienten, allt skulle se snyggt ut.
När dr Jerre skulle gå rond skulle det finnas spritsuddar. De fick kuratorn gå med på en bricka av rostfritt stål. Efter användningen släppte Jerre sudden i handen på sköterskan. En fördel med dr Jerre var att han hade fasta rutiner och man visste hur han ville ha det.
Våra patienter fick vi hämta på operation, som låg i gamla lasarettet. Oftast hade de knappt vaknat efter operation. Syrgas fanns inte på rummen, endast syrgastuber. Det kändes inte bra att köra patienterna i den långa korridoren upp till ortopeden. Man var rädd att det skulle bli någon komplikation på vägen.
I januari 1968 fick vi flytta över till nya lasarettet som det hette då. Jag minns att vi tyckte det var så fint. Det fanns inga vattenkranar bara en kulopress i golvet och vattnet var inställt på en lagom varm temperatur. Tyvärr visade det sig ha många nackdelar, bland annat gick det inte att ge patienterna ett glas kallt vatten direkt från kranen på salen.
All städning (utom dammtorkning av patienternas bord och sängar samt förrådsutrymmen) skulle ligga under städcentralen, maten komma färdig dukad på brickor och värmas i elektronugn. Brickorna med odiskat porslin skickades tillbaka till köket, där skulle all disk tas om hand. Det inrättades också en bäddcentral. När patienterna skrevs ut skickades sängarna till bäddcentralen för rengöring.
Det tillskapades en uppvakningsavdelning på operation, vilket betyder att idag har patienterna för det mesta vaknat upp helt från narkosen innan de kommer till avdelningen.
Arbetsuppgifterna var i stort sett desamma. Tjänsten som 1:e biträde försvann och det blev två undersköterskor. Barnpatienterna samlades på en sal på avd. 37, och barnsköterskor anställdes, som arbetade mellan 07:00 på morgonen till 20:00 på kvällen. Därefter och fram till morgonen var det vi sjukvårdsbiträden och undersköterskor som tog hand om barnpatienterna. Det var väldigt roligt att ha hand om barnen. De var så gulliga. Klagomål från föräldrar handlade mest om att barnen blivit bortskämda av oss. När 37:ans personal hade semester fick vi på avd. 38 ta hand om barnen. När barnsköterskorna gick hem ringde barnen för att se vilka som jobbade, ”jaså är det du,” sade de när de såg vem som arbetade. Sedan gick jag runt och gav dem en kram. De lite större barnen drog täcket över huvudet, för är man 5- 6 år, kan man ju inte öppet visa att man också vill ha en kram. Därefter var det oftast lugnt på barnsalen.
I slutet av 1970 -talet öppnades barnkliniken och då bestämdes att alla barn skulle ligga där. Det var tråkigt för oss men naturligtvis bra för barnen.
Vi var inte mycket personal på vårdavdelningen. Jag minns inte exakt antal på förmiddagen men på kvällen tjänstgjorde endast en sjuksköterska och två sjukvårdsbiträden.
På en schemarad gick det två elever. Dessa två elever skulle motsvara ett ordinarie sjukvårdsbiträde. Var åttonde vecka kom det nya elever. Schemat inföll så att det alltid var jag som fick gå med dem första dagen. De började alltid med en eftermiddagstur mellan kl. 13:30 – 22:00. Om man hade otur, vilket inträffade ibland, kunde man dessutom på grund av sjukdom eller annan orsak ha en ny sjuksköterska samma dag. Jag var därför alltid ivrig att vara med när det hände något för att se vilka åtgärder man vidtog för att veta vad man skulle göra ifall det skulle inträffa den dag man arbetade med dessa elever. Vi fick handleda elever fast vi själva inte hade utbildning, dels i det omvårdande arbetet men också lära dem att ta suturer och omläggning av sår.
Jag tror att det var ungefär samtidigt som man flyttade till nya lasarettet som vacutainerrören infördes i vården för blodprover. Glasrören för sänka ersattes av plaströr där man kunde suga upp blodet i röret med hjälp av en spruta. Man kunde trycka till en liten propp i botten på röret och blodet stannade kvar. Detta gjorde det mindre kladdigt att hantera blodprover. Numera skickas det mesta till kem lab.
Nya operationsmetoder kom. Dr Jerres Platta hade hittills varit den bästa hjälpen för patienter med utslitna höfter. Plattan var en fiffig konstruktion, böjd i två vinklar som gjorde att man kunde såga igenom lårbenet och sedan sätta ihop det med en liten förskjutning. Därmed blev belastningen på lårbenskulan ändrad så att den hamnade på en broskyta som inte var fullt så sliten. Alternativet hade i många fall varit rullstol.
Senare kom höftproteserna. Med höftproteserna fick vi behandla patienterna extra försiktigt. På den tiden fick vi under inga omständigheter vända på patienterna efter operation, och vi var tre som lyfte dessa patienter. I början skulle vi höja patienterna i speciella sängar, de skulle tränas att stå i sängen, och vi startade vid ca 45 grader. Det var lite obehagligt. En person fick trycka på sänggaveln och huvudändan på sängen åkte upp. När sängen var tillräckligt högt uppe skulle den andra se till att en metallstång, som inte var särskilt kraftig, gick in i ett litet hål i en annan metallstång, som det var det enda som höll sängen uppe.
Gipssågning och klippning hade fram till någon gång på 1970-talet skötts av vaktmästarna. När det skulle klippas eller sågas gips ringde vi efter dem. Jag vet inte varför, men plötsligt bestämdes att det skulle utföras av sjukvårdspersonalen, eftersom vaktmästarna inte hade något ansvar om det skulle hända något.
En av de första patienterna jag skulle ta bort gipsen på var en person som hade ett stort gips över hela kroppen, från underarmarna och ner till ena foten samt ner till knäet på den andra. Lite rädd var jag, sågen skulle i och för sig icke kunna skada frisk hud och dessutom var det bomull mellan gipset och patienten.
Antagligen var också patienten nervös då hon sade: ”Jag förstår Kamma, att det inte är vem som helst som får såga gips.” ”Oh nej”, sade jag, men tänkte ”du skulle bara veta”. Hur som helst gick det bra. Jag hade tur, en läkare kom när jag hade sågat hälften och antagligen såg han att jag upplevde det lite jobbigt samtidigt som jag egentligen tyckte det var roligt. Han frågade om jag ville ha hjälp, jag tackade ja. Han tog sågen och var färdig på högst tio minuter med lika mycket som det tagit mig en halv timme att göra. I dag har ortopeden en gipstekniker, en duktig kvinna, som sköter både att klippa och lägga gips.
Fram till den 1 april 1977 tog kirurgkliniken en del av våra höftfrakturer, men därefter beslutades att ortopeden skulle ta alla frakturer. Vi fick flera tunga och vårdkrävande patienter, men inget tillskott av personal. Vi hade oftast omkring 20 patienter som tvättades i sängarna och skulle ha hjälp med nästan allt. Det fanns inte ens tid att dricka en kopp kaffe på förmiddagen, i bästa fall slängde man i sig en skvätt precis innan man hämtade matvagnen.
Vi påtalade för docent Frykman att situationen var ohållbar. Vi pratade och skrev brev till politikerna. Solveig Berglund var ordförande i landstingsstyrelsen på den tiden, och till slut lyckades vi få en rimlig bemanning.
Vårt kafferum var patientköket. Där fanns en liten tvåpersoners soffa, i övrigt fick vi sitta på trebenta pallar när det var kaffepaus. Det blev väldigt trångt. Köket var långsmalt, och när vi hade många elever kunde vi vara upp till 16 -18 personer,
När vi skulle svara på ringningar försökte vi göra det i tur och ordning, vilket innebar att alla fick ställa sig upp när de som satt längre in skulle ut.
På 1970-talet kom även Du-reformen. Innan dess titulerades patienterna med herr och fru samt efternamn. Även personalen titulerades ofta med fröken eller fru. Det var ganska svårt i början, en del patienter ville att man skulle säga du,
medan andra markerade att de ville tilltalas med ni. Man fick försöka att på ett fint sätt känna efter hur patienterna ville ha det. Det enklaste var att säga ni och låta patienten be att vi skulle säga du.
Det städades mycket på den tiden. Alla lådor och hyllor skulle torkas varje vecka. Så är det ej numera som tur är. Det fanns även två deltidsundersköterskor, vilket innebar att avdelningen var bemannad med undersköterskor hela dagarna. Det har alltid förvånat mig att det inte var viktigare att bemanna med undersköterskor på natten eftersom det då bara fanns en sjuksköterska på tre avdelningar och därutöver ett biträde per avdelning plus ett ambulerande biträde.
En av de stora förbättringarna i omvårdnadsarbetet var rehabiliteringsarbetet, som kom i samband med att höftfrakturerna började översvämma sjukhusen på 1970 -talet. Patienter med höftfrakturer var den vårdgrupp som krävde flest vårddagar. De kunde ofta få ligga och vänta på tid för operation ibland flera dagar och efter operation var det inte ovanligt med sängläge 3 – 4 veckor efter operationen.
1981- 82 startade två sjuksköterskor ett projekt enligt en modell från Härnösand/ Sundsvall. Enligt den modellen var sjukhusen och konvalescenthemmen passiviserande och ineffektiva. De började med att se över kunskaper i ADL träning. De fann brister både i personalens kunskap om ADL-träning (aktiviteter för dagligt liv), samt i information till patienter och anhöriga. För att åstadkomma förbättringar krävdes
– samarbete mellan olika gruppar
– tidig och anpassad information
– tidig ADL
– hembesök
– tidig planering av hemgång
Tidigare långvårdsanmäldes höftpatienterna så snart de kom till sjukhuset. Nu blev målet att patienten skulle tillbaka varifrån den kom. Om det var eget boende skulle patienten tillbaka hem efter vårdtiden.
Information till patient och anhöriga blev betydligt bättre och gick ut på att försöka få patienten förstå att problemet var höften och att allt annat var precis som vanligt. Alla patienter som kunde skulle sitta upp och tvätta sig. Sjukgymnaster och arbetsterapeuter började arbeta mera tillsammans med undersköterskor och sjukvårdsbiträden Ett problem som blev ännu mer markant var kulopressarna i golvet. De var placerade en liten bit in under tvättstället och våra patienter som i regel endast hade ett friskt ben hade ingen möjlighet att få vatten. Vi fick sätta patienterna på en pall och med patienten på pallen flytta den så att ett av pallens ben tryckte ner kulopressen. Det innebar ett stort merarbete för personalen och var naturligtvis inte tillfredsställande, men det tog lång tid innan vi fick bort kulopressarna.
Operationsmetoderna och spiken förbättrades hela tiden och tålde allt bättre att belastas om inte benet var väldigt skört. Patienter med höftfrakturer beräknades nu kunna gå hem efter ca tre veckor. Patienterna opererades första dagen (tidigare kunde de få ligga i sträck och vänta på operation flera dagar). De fick komma upp nästa dag och gångtränades med hjälp av gåbord på tredje dagen. Efter ca en vecka kunde patienterna övergå till kryckkäppar. eller rollator.
Före hemgång kontrollerade en arbetsterapeut att patienten klarade sin ADL såsom påklädning och förflyttning: Hjälpmedel utprovades, t ex griptång, strumppådragare, långa skohorn och förhöjningar till stol och toalett. Patienterna fick ibland även en dävert med sig hem.
Hemgång planerades tidigt och vi fick gå med på hembesök för att kontrollera att patienten verkligen klarade sig hemma. 1985 hade vårdtiden minskat med tre dagar och antalet patienter som övergick till långvården minskade, trots att genomsnittsåldern ökat med åtta år
Det var ett nytt sätt att arbeta för undersköterskor och biträden, roligt och stimulerande för personalen. Man var glad för varje framsteg patienten gjorde och det var naturligtvis bra för patienterna. Det blev mindre komplikationer såsom trycksår, lunginflammation och blodproppar. Men det medförde också ett tyngre och mer krävande arbete för personalen. I vårt dagliga arbete behöver de flesta patienter efter operation hjälp med allt: att komma ur sängen, komma i och ur stol, hjälp för att komma till och från toaletten till gångträning.
Patienterna skulle fortfarande tvättas två gånger om dagen. En del patienter opponerade sig, men så skulle det bara vara. Idag tvättas patienten på morgonen och i övrigt vid behov. Patienterna skulle dessutom upp och sitta en stund på eftermiddagen. Ibland var de svåra att motivera. De äldre hade lärt sig att man skall ligga i sängen och bli bra. Det fordrades mycket tid och tålamod att få patienten att förstå att de själva skulle göra det de kunde. När vi begärde att de skulle gå till toaletten hände det ibland att vi som personal blev kallade lata som inte ville hjälpa till. ”Det hade vi ju betalt för.”
I och med ombyggnaden av våra avdelningar har vi numera tre stora badrum där patienterna kan sitta mera enskilt och tvätta sig. ADL-träning och mobilisering har kommit in på ett naturligt sätt trots att medelåldern är högre och patienterna sjukare.
Idrottsskadorna, som ofta utgjorde de lättare patienterna, vilka behövde begränsat med hjälp, försvann. Numera opereras de flesta polikliniskt. Endast vid eventuella komplikationer eller stark smärtpåverkan kommer dessa patienter till vårdavdelningen och då oftast bara över en natt.
Jag tror det var i detta sammanhang med förändringen av rehabiliteringen som det äntligen var dags att även börja dokumentera omvårdnadsarbetet. I dag dokumenteras allt som händer kring patienten . Dokumentationen skall fungera så bra att ingen behöver rapportera, vi läser oss till information.
En annan sak som förbättrades var smärtlindringen efter operation, vilket är ett måste för att kunna rehabilitera patienterna. Numera står patienterna ofta på kontinuerlig smärtlindring så länge behovet finns.
Det har skett många förändringar i vården. En av de stora förändringarna är införande av vårdlag. Ortopeden var först med det här på lasarettet. Vårdlag innebär att en sjuksköterska och två undersköterskor arbetar tillsammans. Vi blev indelade i rött och blått vårdlag och fick ansvar för halva avdelningen. Tanken var att det skulle bli mindre antal personer kring patienterna. För att åstadkomma det skulle rondsystemet brytas. I vårdlagen skulle man bara ansvara för omvårdnaden för de patienter man var tilldelad i den gruppen. För att få så lite personal som möjligt kring patienten skulle personalen själva sköta så mycket som möjligt. Gymnastbiträden, transportörer och baderskor skulle inte nyttjas längre. Personalen skulle sköta den delen av arbete. (I dag är transportörerna tillbaka.)
För att ha tillgång till sjuksköterska i varje vårdlag måste det till flera sjuksköterskor, (bemanningen med två sköterskor under hela dagen räckte bara måndag till fredag) En ökad sjuksköterskebemanning kunde i princip endast ske på bekostnad av undersköterskor. Vi insåg emellertid att bemanningen var för liten för att det skulle fungera och uppvaktade både tjänstemän och politiker för att få högre bemanning. Vi lyckades med detta mot att vi skulle klara kortare sjuk- och semesterperioder själva utan personal från poolen, vilket var ett plus eftersom det också bidrog till mindre personal kring patienterna. Och våra undersköterskor blev kvar!
Vårdlagen blev lyckade och bidrog till en förbättring av omvårdnaden, eftersom vi oftast hade samma patienter och därigenom också lärde känna patienterna bättre. Vi var alltid två personer som arbetade ihop även om sjuksköterskan gick rond eller hade andra arbetsuppgifter. På senare tid har vi försökt arbeta i vårdpar, men det har inte fungerat bra. Sjuksköterskan känner sig stressad när hon som hon säger, skall vara både ute och inne.
Undersköterskan upplever arbetet mycket tungt. Många av ortopedens patienter klarar man inte ensam. Resultatet blir att endera tar man upp patienten själv, med risk för att skada både patient och sig själv, eller får man vänta på att sköterskorna har tid och patienterna får ligga och vänta på att få komma upp för toalettbesök och för att tvätta sig. Det känns väldigt frustrerande, att behöva säga till patienterna att de får vänta. De flesta sjuksköterskor försöker hinna med att vara ute vid morgon- och kvällsbäddning, men det finns så mycket annat de måste göra. Doktorn kommer ofta och går rond just då och på kvällen tar medicinutdelningen tid och sjuksköterskorna skall även dokumentera. Då står undersköterskan där ensam. Dessutom har arbetet i vårdpar ofta inneburit att man på tredje arbetsdagen har patienter man ibland inte har träffat tidigare, vilket jag ser som en försämring i omvårdnaden.
Under 1990-talet startade ortopedkliniken en sårgrupp. Eftersom våra patienter i stor utsträckning ligger på rygg är risken för trycksår ganska stor. En blankett togs fram för registrering av trycksår. När en patient kommer in med höftfraktur inspekteras huden och en blankett rörande patienten fylls i vid ankomsten. Redan vid ankomsten registreras trycksår eller tendens till detta, om patienten är mager, överviktig eller inkontinent. Patienterna läggs på antidecubitusmadrass, duodermplattor sätts på hälarna för att förebygga tryckskador under operationen.
Avlastning av hälarna sker också med lassekuddar, en skumplastkudde som är format med ett hål så att hälen ligger fri utan tryck. Patienten följs sedan upp under sjukhusvistelsen och eventuella trycksår dokumenteras och rapporteras till sjukhemmet eller distriktssköterska
Lyftteknik är också en stor förbättring inom omvårdnadsarbetet på ortopedkliniken.
Från början fanns inga höj- och sänkbara sängar. Vi fick lära oss att stå panna mot panna när vi skulle lyfta, men som tur var kom man snart underfund med att det innebar risk för nackskador. Då fick vi lära oss att stå lite bredbent och svanka i ryggen och böja på knäna Vi tog tag i varandras händer och försökte be dem som tvättade patienten att raska på för att händerna gled. Det var bättre men ändå väldigt tungt. Så småningom fick vi höj- och sänkbara sängar, transportabel höj- och sänkbar lyftanordning med stora tygstycken som man kunde lägga under patienten och lyfta mekaniskt.
Efter omorganisation i landstinget fick ortopeden ta hand om alla akuta patienter i länet. Detta medförde ofta överbeläggningar och arbetet blev ännu tyngre på ortopeden. Dessutom har patienterna blivit äldre och den ortopediska delen av deras sjukdomar är oftast det minsta problemet. Numera kan de medicinska sjukdomarna såsom hjärt-, lung- och njursjukdomar kräva väldigt mycket av sjuksköterskans tid och försvåra rehabilitering och förorsaka längre vistelse på kliniken. Vi har nu två akutavdelningar och en elektiv avdelning och skillnaden i vårdtyngd på dessa avdelningar är stor.
Som skyddsombud kände jag att något måste göras. Patienterna kan man inte göra något åt, dem måste man ta emot. Jag hade hört talas om en lyftteknik som kallades Durewallmetoden. Jag tog kontakt med basenhetsföreståndaren. Det visade sig att hon hade tänkt i samma banor. Först utbildades personalen via en person på lasarettet, men ”det fungerade inte på ortopeden sade de ” Både basenhets-föreståndaren och jag var fortfarande övertygade om att det kunde fungera även för ortopeden. 1995 fick jag och en annan undersköterska åka till Göteborg till Curt Durewalls ergonomiskola för att utbildas till durewallinstruktörer. Där fick vi lära oss att ett felaktigt rörelsemönster är största orsaken till kronisk smärta Vi har ju fått lära oss att man skall ha patienten i centrum. Curt Durewall ville inte bara sätta patienten i centrum. Han ville sätta människan i centrum för att, som han säger, inte dagens personal skall bli morgondagens patienter. Det var därför viktigt att arbeta efter rätta principer.
Hans slogan är:
Att med minsta möjliga kraft nå största möjliga effekt utan att förorsaka skada eller smärta.
Durewalls metod innebär ett stort hänsynstagande till både patient och den man arbetar med. Det är en mjuk teknik som bygger på jiujitsu. Vi fick lära oss att med enkla medel klara att flytta patienten utan att lyfta. Största delen av Durewalls metod går ut på att använda sig av hjälpmedel och ett naturligt rörelsemönster.
I dag kan vi hantera patienterna på ett mycket mjukare sätt. Vi har lärt oss att arbeta med de hjälpmedel som finns såsom våra egna händer, glidmattor, glidbrädor och inte minst våra draglakan. Vi arbetar med raka armar, vilket innebär mindre muskelansträngning, och balanserade ställningar, Vi arbetar med benen genom att som vi säger ta kraften från golvet och det spar våra ryggar. I alla moment går omtanken om både patienten och arbetskamraten igen.
Det handlar hela tiden om respekt och samarbete mellan både arbetskamrater och patient och naturligtvis fungerar det mycket väl även på ortopeden. All personal på ortopeden (utom de senast anställda) har fått 4 x 4 timmars utbildning i Durewallsmetoden med en uppföljning med fyra timmar efter ett par år.
De flesta är mycket duktiga och använder sig av denna metod, men tyvärr finns fortfarande en och annan som inte har tagit det till sig. Många av mina arbetskamrater säger att de inte hade klarat att arbeta kvar på ortopeden om de inte hade fått den utbildningen. Personalen från resursenheten låg på hela tiden och ville att vi skulle lära dem. Sedan ca ett år tillbaka har även medicinkliniken och resursenheten skickat folk till Curt Durewalls ergonomiskola.
Den psykiska delen av behandlingen av patienterna är svårare att beskriva. Ett måste för att kunna ge en fullgod omvårdnad är enligt min mening att man skall tycka om människor och också kunna tänka sig in i deras situation och känna efter, hur skulle det vara om jag låg där. Med andra ord känna empati och framför allt lyssna och visa respekt för patienten.
Rapporten jag får talar om namn, ålder och diagnos samt andra kända sjukdomar. Först i mötet med patienten känner jag att det är min patient, att det är upp till mig att få patienten att känna säkerhet och trygghet för den del av behandlingen som jag ansvarar för. Det är viktigt att få god kontakt med patienten. Man får känna sig för, Hur mår patienten? Har han/hon ont ? Hur är det med humöret ? Är patienten allvarligt lagd eller tycker hon/han om att skoja. Har han/hon andra bekymmer än det ortopediska. Är han/hon intresserad av att prata eller helst vara i fred? Är han/hon blyg? Finns det andra sjukdomar att ta hänsyn till? Har patienten varit utsatt för trauma? Om det finns problem är det viktigt att vidta lämpliga åtgärder. Är patienten dement? Många patienter blir förvirrade den första tiden, vilket inte är så konstigt. Ibland har de legat hemma en stund innan de fått hjälp för att sedan med ambulans föras till lasarettet, därefter in på akuten, sedan röntgen, och tillbaka till akuten. Därefter till avdelningen där de helavtvättas med hibiscrub och får urinkateter, sedan blir det operation och åter tillbaka till avdelningen. Patientens ålder har också betydelse för hur man behandlar dem. Olika generationer har växt upp under olika omständigheter och numera har vi många invandrare, som har helt annan bakgrund än vi. Viktigast av allt är att man låter patienten känna sig sedd och att man visar respekt och låter patienten förstå att jag är där för honom/henne icke tvärtom.
I början av 1990-talet var undersköterskan inte särskild uppskattad. Vi hade inget värde, för vi hade ju icke helhetsbilden såsom sjuksköterskan. Det var en mycket tråkig tid. Många duktiga undersköterskor med upp till 14 års erfarenhet blev uppsagda. Våra tjänster konverterades till sjukskötersketjänster. Det kändes hårt, det gjorde ont ända in i själen, men nu har det svängt. Det anställs undersköterskor igen och vad det verkar blir det inget överskott på sjukvårdspersonal de närmaste åren.
Vi undersköterskor på ortopeden har också gjort ett introduktionsprogram som vi är stolta över. Det ger en allmän information om ortopeden och de uppgifter som ingår i undersköterskans arbete och slutar med en medicinsk terminologi över de mest förekommande sjukdomarna på ortopeden. Andra förändringar som vi fått är flextid. Individuella scheman är på försök och pågår till den 1 oktober, samt individuella löner.
En del av våra tidigare arbetsuppgifter ingår numera inte längre som en naturlig del i undersköterskans arbete utan det skall vara skriftlig delegering på dem, t ex. lämna medicin till patient eller sätta en kateter.
Datan har kommit in i sjukvården även för undersköterskan Via handdator sker mat – och förrådsbeställningar, som sedan skickas via vanlig dator. Det är viktigt att vara flexibel och hänga med i utvecklingen hela tiden. En del var rädda för datorn, men som tur är håller denna rädsla på att försvinna.
Jag vill sluta med en dikt som jag fått hos Curt Durewall i Göteborg. Jag tror att det handlar om på vilket sätt han anser vi skall behandla våra patienter.
Ett blint och dövt barns tankar.
Till människor omkring mig en tanke jag sänder
Jag undrar om du vet, att för mig är du händer?
En del är snälla och milda, en del är hårda och vilda.
En del är okay, jag förstår vad de säger till mig
Men ibland när det kommer en ny är jag färdig att spy!
När de inte förstår vad jag vill, blir jag förbannad, vill klippa till
Men så kommer just din hand, som jag längtar efter ibland.
Då känner jag mig glad på nytt och livet känns lugnt och tryggt