Stora förändringar i företagssköterskans vardag under åren 1986–1999
Sammanfattning
Marianne Sundberg arbetade som företagssköterska på Gränges Service i Skultuna 1986 – 1999. Som ensam sjuksköterska var hon en central figur inom företagshälsovården, med stöd av skyddsingenjör och läkarsekreterare medan läkare och sjukgymnast anlitades som konsulter. Under sin arbetstid upplevde hon stora förändringar. Första åren skedde olycksfall som skär-, kläm-, lut- och brännskador nästan dagligen. Enformiga arbeten påverkade särskilt unga kvinnor som drabbades av funktionsnedsättningar på grund av enformiga arbetsmoment. Arbetsrotation infördes först efter många års informationsarbete och utbildning, vilket förbättrade arbetsmiljön. För att förebygga skador införde hon pausgymnastik, hälsokontroller och uppsökande verksamhet. Hon utbildade i också om första hjälpen och hjärt- och lungräddning.
När hon pensionerade sig skrev hon om sina erfarenheter i tidningen Företagssköterskan. Artikeln som har uppdaterats något för att underlätta för läsare, kommer här.
Företagssköterska på Gränges Service
Jag pensionerades 1999 från företagshälsovården Gränges Service i Skultuna efter 13 års arbete som företagssköterska där. Naturligtvis har jag många minnen från den tiden och jag ska här berätta om en del av dem.
Det var inte så lätt att ersätta syster Margit, som hann arbeta 35 år innan hon slutade. Hon lärde känna brukets människor i tre generationer. Under många år fick jag höra ”så gjorde Margit”.
De flesta företagen i Skultuna har aluminium som specialitet; folie, profiler och bildelar. Till företagshälsovården hörde också externa företag, bland annat messingsbruket, emballagefabriken och kastrullfabriken. De hade ca 100 anställda vardera.
På Gränges ”inom grindarna” var 900 personer anställda när jag började, men 1999 var antalet halverat på grund av nedläggningar och omorganisationer. De tre sista åren fick jag därför minska min tjänst till halvtid.
Som ensam företagssköterska var jag ”spindeln i nätet”. Skyddsingenjör och läkarsekreterare var anställda, men läkare och sjukgymnast anlitades som konsulter.
Olycksfall nästan varje dag
Första tiden hände nästan dagligen olycksfall så som skär- och klämskador, liksom även lut- och brännskador. Enformiga arbeten gjorde att många blev utslagna, företrädesvis unga kvinnor. Vanligast uppstod skador i händer, axlar och fingrar, vilket gav funktionsnedsättningar. Det var svårt att rehabilitera dessa personer, eftersom det inte fanns arbeten att erbjuda, som de klarade av. Arbetsrotation gick inte att tala om, för arbetade man som exempelvis stansarare eller monterare så var man anställd för just det arbetet.
Både arbetsledning och medarbetare fick information, utbildning och mycket ”tjat” om vikten av arbetsrotation. Det tog ändå närmare tio år innan det infördes en fungerande arbetsrotation, som var till belåtenhet för både anställda och arbetsledning.
Jag startade pausgymnastik på de arbetsplatser som hade mest enformiga arbetsmoment. Fortfarande år 1999 gympades det på några företag.
Blev hälsotestare och instruktör
Jag utbildade mig till hälsotestare, eftersom jag ansåg att det var ett bra instrument för att få människan att ändra sin livsföring. Konditionstest gjordes vid hälsokontroller och på alla nyanställda. 1992 tillkom ett Rehabgym genom bidrag från Arbetslivsfonden.
Jag fick utbildning till instruktör. Gymmet var ganska välbesökt, men som vanligt var det svårt att få dit de som bäst behövde träna. På kvällstid var jag ledare för anpassad motion. Många av deltagarna kom från Grängesföretagen.
I början av 90-talet dök narkotikaproblem upp. Problemen fanns både uti i samhället och på Gränges. Jag gick på kurs om droger. Efter många turer med fack och arbetsledning tillkom en alkohol- och drogpolicy för Grängesföretagen. Nyanställda drogtestas före anställning. Anställda testas vid behov. Det är många, som under åren kommit och tagit sin Antabus och fått en liten pratstund.
Mindre rökning och snus
Rökningen och snusanvändningar har minskat betydligt under de sista åren. Gruppundervisning visade sig ge bättre resultat än individuella försök.
Vartannat år hade jag samaritutbildning i hjärt- och lungräddning, i skrivande stund är cirka 90 personer är utbildade. Jag utbildade också om första hjälpen vid olycksfall.
Hälsokontroller och uppföljning av arbete med härdplaster, vad gäller laminering och purskum ökade på senare tid.
På läkarens mottagning fanns det tidigare tid att ta emot alla slags åkommor, men det har begränsats till arbetsrelaterade sjukdomar, anpassningsärenden, rehabilitering och pensioneringar. Till företagshälsovården fick personalen gå utan att ta tjänstledigt.
Rehabiliteringsarbetet har ändrats helt under åren. Tidigare samlades alla ärenden på hög hos personalavdelningen. Sedan blev det stormöte med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och företagshälsovården på plats. Personerna det gällde kallades in en och en och ärendena drog ut på tiden. Numera tas snabbt kontakt med arbetsgivaren och rehabiliteringsplan upprättas så snart som möjligt. Även kontakterna med Försäkringskassan sker snabbt.
Arbetsplatsbesök
Det som jag tyckt mest om i arbetet har varit att göra arbetsplatsbesök. Jag har sökt upp de personer som jag visste om hade problem i arbetet. Ibland har det varit hela grupper som inte fungerade tillfredsställande. Problemen har lösts tillsammans med de anställda, arbetsledare, läkare, sjukgymnast eller skyddsingenjör beroende på vilka åtgärder som behövde sättas in.
Omväxlande
Jag har haft ett intressant och stimulerande arbete. Visserligen ett ensamarbete men också fritt. Det har erbjudit omväxling. Jag har träffats många trevliga ”jobbare” och även någon gång blivit inblandad i mindre trevliga episoder. Det har förekommit både blod, svett och tårar, men det mesta har kunnat ordnats till det bättre. Olycksfall och arbetsskadestatistiken har succesivt visat på minskningar under året. Det känns skönt.
Till sist en historia ur verkligheten:
En snickeriarbetare arbetade vid en maskin som kallades fingerskarven. Den användes för att limma ihop brädor på längden, skarven som ut som sammanflätade fingrar. En dag när han ”mekade” vid maskinen råkade han fastna och kapade av en bit av fingret. Han åkte till lasarettet, där läkaren frågade Vad har du arbetat med? och svaret blev fingerskarv.
Syster Marianne Sundberg examinerades 1959 på Kopparbergs läns Landstings sjuksköterskeskola vid Falu lasarett.
Första arbetet var på en medicinavdelning på Ludvika lasarett och efter flytt till Västerås arbetade hon på en medicinavdelning på Centrallasarettet 1959-1961. Därefter på mottagningen på Epidemi- och infektionssjukhuset i Västerås 1962-1975.
Efter utbildning i företagshälsovård blev hon företagssköterska på Samhall skyddad verksamhet 1975-1986. Marianne gick i pension 1999 efter 13 år som företagssköterska på Gränges Service i Skultuna.
Hon är vid 89 års ålder pigg och vital och ger fortfarande goda hälsoråd när så behövs.